Ofta när jag ser teater i Europa utanför Sverige får jag en stark känsla av att betrakta en lekplats för pojkar. Där flickorna får vara med, om de är snälla och går med på de regler som pojkarna bestämt. Den manliga blicken som grundläggande estetik dominerar. Att läget är om möjligt ännu mer deprimerande i andra länder är klen tröst för Sverige, men de 456 skådespelerskornas upprop är ändå hoppingivande.

Ingen är heller förvånad. Frågan om sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsternas värld var senast uppe och vände 2010. Inte har vi glömt att Lena Endre förnekade att hon upplevt något sådant! Därför är det särskilt glädjande att hon är med bland de 456, vilket visar att detta upprop inte handlar om enstaka och individuella upplevelser utan om en sammanhängande struktur. Den finns i hela samhället, men i teaterns värld arbetar man kroppsligen nära varandra och hierarkierna sitter hårt fast när det gäller kvinnlig underordning.

Det är en styrka att skådespelerskorna som skrivit under är så många. Och det är en stor styrka att de många vittnesmålen är anonyma: syftet är inte att hänga ut enskilda personer utan att visa på ett osunt klimat, en struktur och en tradition där halva yrkeskåren arbetar på helt andra premisser än den andra halvan. Syftet är att uppmärksamma en vardag med stora och små övergrepp, kränkningar, förminskande. Övergrepp som är tillräckligt allvarliga ska, naturligtvis, lagfaras. Allt det andra, kommentarer, gester, attityder – det är det som kräver ett aktivt motstånd.

Hela #metoo-rörelsen har dragit upp en strukturell bild som både män och kvinnor måste förhålla sig till. De 456 preciserar förhållandena på stora teaterinstitutioner där teatercheferna inget märkt eller ingripit bara i grova fall. Det finns ett heligförklarande av den konstnärliga processen som måste genomskådas; och det finns bekännelser att göra för oss alla.

Det vaga obehag jag kan känna inför vissa produktioner där regissören varit ointresserad av kvinnorna på scenen på ett djupare plan; kunde jag inte beskrivit det tydligare i en recension? Vad är det som skaver? Kanske ”bara” spåren av en arbetsprocess där män och kvinnor deltagit på skilda villkor. Just nu har jag svårt att glömma den ryska skådespelerskan som kommenterade #metoo med ”Vad har det för betydelse hur man fått en roll?”. Det ser ut som ett mycket långsiktigt arbete återstår för att göra scenen till en lekplats för alla.