Alkemistens hemlighet. Foto: Elias Gammelgård

Alkemistens hemlighet, Dan Laurin/ Patrik Sörling/ Maria Lindal, Drottningholms slottsteater t o m 18 juni, speltid: 1, 15

Att experimentera är nödvändigt, också för en ”trollerilåda” från 1700-talet som Drottningholms Slottsteater. ”Alkemistens hemlighet” utgår också från de experiment som gjordes för att framställa guld på kemisk vid Gustav III:s hov; så det experimentella ligger verkligen i luften. Blockflöjtisten Dan Laurin står för originalidén som sedan utformats av Patrik Sörling vad gäller text och gestaltning och av Maria Lindal, Drottningholms Slottsteaters musikaliska ledare, för musiken.

Musiken klarar sig bäst i detta grupparbete, även om också den är ett kollage av Rameau, Vivaldi och annan barockmusik, spetsad med Börtz och Pärt. Så finns det ju också en solid konserttradition och en vana vid konsertant framförande av opera att luta sig mot. Laurin och Lindal tillsammans med Anna Paradiso på cembalo och Magdalena Mårding på cello blir en skönt ljudande inramning i vad som i övrigt är lika undflyende som dunstande vätskor.

Stina Ekblad som alkemisten själv, August Nordenskiöld är förebilden, har att tampas med komplicerade och baktunga texter, huvudsakligen från Empedokles, vars världsbild och vetenskap återspeglar den grekiska antikens uppfattning om de fyra elementen och de mänskliga temperamenten. Därifrån till upplysningstidens idé om guldmakeri som ska bryta ner det ekonomiska systemet och skipa social rättvisa är det långt – stora massor text och tankeinnehåll får rymmas i ett trångt, rapsodiskt format.

De två rollerna Kärlek och Split dansas respektive sjungs. Karolina Blixt, liksom Stina Ekblad i Nordenskiöld-kostym, går fint in i musikens ram, och sjunger Pärts Es sang vor langen Jahren så rent och helt att man ryser. Men den arme Kärlek, vad gör han egentligen här? Pontus Sundset är en intressant dansare som lyckats matcha Virpi Pahkinens dans väl, men här har han fått en både blek och vag koreografi, med lätta inslag av sällskapsdans från 1700-talet.

Alkemistens hemlighet är en uppsättning som bara tar en timme och en kvart och som alltid på denna magiska teater kan man njuta av det mjuka soundet, det skonsamma ljuset och den kvardröjande känslan av en annan syn på scenkonst som ett feeri. Kulisserna används flitigt: berg blir skog, grotta blir hav, vinden tjuter och åskan går. Det är fint; men alkemins drömmar förblir förborgade.

Publicerades på Scenbloggen, 17 Juni 2017.