Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Dans (sida 1 av 10)

Jan Martens The Dog Days Are Over

 

 

Jan Martens med åtta dansare har just gästat Dansens Hus med The Dog Days Are Over, en 70 minuter studie i vad dans är, vad hoppande är, vart blicken går, hur perspektiven förskjuts för iakttagaren.

Idag blir det läsövning på engelska: så här skrev jag 2014 när jag såg verket i Umeå på Spring back -festivalen och jobbade med workshop för unga (mer eller mindre…) danskritiker:

The dog days are over, octet 70 minutes

Jumping is one of the most basic dance movements the world over. Here low jumps for eight dancers serves as the choreographic theme and the variations prove to be endless. The exactitude, the drill and the thrill fascinates and the fascination grows as the minutes tick by. Are they moving left now? Who cried out the sudden command? How on earth did they memorise the multitudinous  but minimal changes? And when do they breathe?

70 minutes is a long time but the pattern the jumping group creates on the floor becomes a living machinery revealing many things about our human condition, on bodies and bodywork, on dancers, on relationships, on the individual and the crowd. Radical in its own way it made me surrender; the eight dancers jump over unwritten rules of dance as an art form and make you consider boundaries and limits within the performing arts.

PUUR

Ruri Mito, Nacho Lopez, Manuel Ronda, Johnny McMillan, Anton Valdbauer, Olivia Ancona i Wim Vandekeybus dansverk PUUR.

Wim Vandkeybus

PUUR

Kungliga Baletten

Föreställningens längd: 2 timmar

Wim Vandkeybus PUUR hade premiär med det egna kompaniet Ultima Vez 2005. Är det länge sen eller inte? Vattnet rinner snabbt under broarna och mycket har hänt sedan dess på dansscenerna – de fria såväl som på de stora institutionerna.

PUUR tar sin utgångspunkt i barnamorden i Betlehem; en berättelse lika fasansfull som aktuell. Folkmorden kanske, möjligen, blivit färre på jorden – men de pågår och skonar ingen där de drar fram. Redan den bibliska berättelsen, som tros gå tillbaka på en indisk motsvarighet, väljer att berätta om de svagaste i människosläktet: de nyfödda barnen. Värnlösa och med hela livet avbrutet och inställt är de en brutal bild av människans mörkaste sida.

Wim Vandkeybus målar bilderna stort i fonden med filmprojektioner, och effekten är stark när man ser just bebisar och små barn som göms undan, som drivs in i tunnlar, läger, bakom dörrar. Förintelsen eller Jemen, Burma eller Bosnien.

Att säga att PUURs tema är angeläget är att säga för litet. Ej heller är temat främmande för scenen i ett operahus där musikdramatiken aldrig väjt för det blodigaste och mest ondskefulla. Wim Vandkeybus skapar starka bilder i ett flöde som är typiskt för 2000-talets dans och, dessvärre, problematiskt. Den historia som finns att läsa under rubriken ”handling” i programbladet väcker förvåning – den är detaljerad med roller och intriger som, åtminstone för mig, är omöjliga att följa på scenen. Klara är dock de stora penseldragen om maktens hänsynslösa män och alla de som i alla tider utsätts för deras nycker och ränker.

Några bilder i dansen flammar upp och lyser: den spröda, lätta Ruri Mito (Salome i verket) flyger som en fjäder i, över och under händerna på fyra män som bär, kastar och svingar hennes kropp. Niklas Ek som the Gatekeeper har en tydlig tyngd som präglar bilden av alla vakter och handgångne män som omger the Leader – Ek har också en röst som fungerar på en stor scen.

Vilket leder till några av verkets problem: text. Inte alla dansare har den slags röstens auktoritet som gör att man skärper hörseln. Flödet: en två timmar lång föreställning i en komposition där bilder och dans griper i varandra utan större skillnad i dynamik upplevs som utsträckt, lång i en olycklig mening.

Och så verkets ålder – förvisso ”nytt” om man jämför med klassiker. Men är PUUR en klassiker? Kungliga Baletten behöver verk som passar dess dansare och husets repertoar. Behovet av uppgradering och att följa sin tid är uppenbart – men hur? Världens operahus kämpar med balansen mellan publikkära klassiker från 1800-talet och samtida dans. Det fria danslivet har blivit ett upparbetningsfält för det nya, först långt senare dyker detta upp på de stora institutionerna. Några få koreografer släpps in att göra helt nytt, som Mats Ek och Alexander Ekman. Det är ett märkligt tillstånd, som hänger samman med ett allt starkare tryck på utsålda, stora salonger.

Wim Vandkeybus PUUR rymmer vackra bilder och starka metaforer, ämnet är giltigare än vi skulle vilja. Ändå känns det glest mellan de sekvenser som tar tag, och jämfört med den stora filmbilden blir dansarna små och ibland sekundära. Att PUUR alls finns på Operans repertoar (med ganska få föreställningar under februari och mars) beror på förre balettchefen Johannes Öhman som lyckats lirka Kungliga Baletten i en mer samtida och djärv riktning. Just därför har Öhman headhuntats till Berlin, och det program som nya balettchefen Nicolas Le Riche lägger ser betydligt mer traditionellt och försiktigt ut. Men vi får väl se.

Vid skogens slut – prima mim

Foto: Bengt Wanselius

 

Bo W Lindström

Vid skogens slut

Regi: Victoria Kahn

Pantomimteatern

Föreställningens längd: 45 min

För barn från fyra år

Sången ”I ett hus vid skogens slut” lever vidare bland barn, säkert tack vare sina rörelser för hus, skutt, spaning och hjälp med en framsträckt hand. Rörelserna är lagom också för de minsta – till skillnad från den besvärliga spindeln i Imse vimse. Den lilla tomten som tittar ut är dessutom en vänlig själ som sträcker ut en hjälpande hand åt den stackars flyende haren. Även om moderna storstadsbarn varken har koll på skog eller jägare, är undertexten tydlig: vid fara hjälps man åt.

Pantomimteatern firar sitt 40-årsjubielum med en ny och uppdaterad tolkning i bästa mimtradition. Den hjälpsamme tomten är i stället för att vara en sagofigur en vuxen man, med stort behov av arbetsro. Han presenteras i programbladet som Dirren, en dirigent med stora musikdrömmar mellan notbladen. För iakttagaren ser han ut som en hybrid av gammal grävling och grånad herre. När han slår upp sina notblad strömmar ljuv musik ut, men gång på gång avbruten av oväntade besök.

Först en skunk som luktar illa, sen en fågel med bruten vinge och slutligen en stelfrusen känguru som förrirrat sig till fel klimat. Bo W Lindström, med en meritlista i mim som är imponerande, kan excellerera i en nyansrik studie av fridsam men lättirriterad farbroderlighet, medan Alice Hillbom Rudfeldt glider mimiskt från en djurmask till en annan i fullfjädrad rörelsevariation. För att berättelsen ska drivas framåt kompletteras mimen med en rund bild i fonden där ett litet skuggspel skildrar hur skunken jagas bort från staden, hur fågeln kraschar med ett fyrverkeri och kängurun kommer på avvägar.

Migration och flykt tänker den vuxne, och Pantomimteatern har onekligen funnit en vinkel som fungerar för barnens perspektiv, samtidigt som den påminner de vuxna om grundläggande fakta. Också en inkrökt grävlingsfarbror inser att den illaluktande skunken behöver bada, fågeln få ett bandage och kängurun med sina tre ungar behöver tak över huvudet. De som kommer fjärran från har alla en bakgrundshistoria, och de är alla individer. Alla särdrag är inte angenäma, den illaluktande skunken behöver bada innan den kan släppas in i det pyttelilla huset.

Därmed bjuder inte Pantomimteatern på någon hurtig solskenshistoria utan en berättelse om individualitet, gamla svårigheter och nya, behovet av tolerans och utbytet i form av värme och samhörighet. De små kängurubarnen blir vändpunkten i dramat: grävlingsgubben vänder till slut skylten med ”Hem ljuva hem” på sin dörr till ”Välkommen”.

Mimen är, om den hanteras skickligt som här, nyansrik som en persisk matta. Bo W Lindströms många ögonkast under buskiga bryn berättar mer än ord förmår om hela det komplicerade klivet att lämna en ”comfort zone” för något nytt och okänt. Hans förmåga att knyta ihop tragedi och komedi är klassisk narrkonst där publiken får skratta åt oro och vedermödor, misslyckade försök och storartade vurpor.

”Vid skogens slut” är ingen pamflett utan en humanistisk genomlysning av begrepp som tolerans, solidaritet och empati. Mimkonsten må vara en liten rännil i den stora, svenska teaterfloden, men den porlar friskt och fint vidare.

Alae, dansen och musikens vingar

Foto: Chrisander Brun

Örjan Andersson

Alae

Piano: Per Tengstrand Dansens Hus 26-27 jan

Andersson Dance

 

I sin generations koreografer har Örjan Andersson ett särskilt förhållande till den klassiska musiken. Om hans koreografier till Sjostakovitjs stråkkvartetter var symbiotiska och Goldbergvariationerna kanske lekfulla, så är Alae ytterligare något annat.

Beethovens pianosonater nr opus 31, nr 2 (Spöksonaten), nr 110 och nr 57 (Appasionata) är gränslös musik, som Per Tengstrand spelar virtuost, modernt med fokus på deras rikedom och djärvhet i klang. Tre dansare vid sidan av den kurviga flygeln och den koncentrerade pianistens lätt böjda rygg – liksom jämställda i förhållande till musikens väldiga valv. De mäter sig inte med varandra; det är bara som om dansen försöker krypa in i och inifrån förstå dessa myriader av toner som viktlöst skapar rum, salar, rymder. Pianistens kropp, händer och fingrar dansar också och musiken blir om och om igen det fokus som drar all energi till sig.

Dansen balanserar musiken mer glimtvis, som när Ida ”Inxi” Holmlund skälver och mini-sprattlar till Spöksonatens rytmiska pixlar. Det är något mycket resonabelt och klokt av Örjan Andersson att låta Beethoven få sista ordet, att inte försöka rå på musikens urkraft, trots att Per Tengstrand släpper ut den med öppna spjäll.

Koreografin laborerar med frågan hur dans kan, vill, bör förhålla sig till musik, dess ständiga partner. Det är som frågan om vart dansare ska titta – mot publiken, mot en tänkt horisont i fjärran, inåt mot sig själva? Ska dansen dansas med, mot, i, för eller som av musiken? Musiken kan ackompanjera dansen, dansen kan också underkasta sig musiken eller illustrera den. Men om man vill något annat? Går det?

Örjan Andersson kommer detta undflyende något nära i några sekvenser där dansen tycks finna en rimlig samexistens med musiken. Vad övrigt är, är Beethovens musik: en famn, en värld och ett intellekt att sjunka in i.

Jubileernas tid

Jubileernas tid är här. Att Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år har inte undgått någon, och gärna firar jag IB – auteur-filmaren, författaren och teaterchefen (som alltid  såg till att det fanns högkvalitativ barnteater i huset) och teaterregissören.

Men 2018 fyller också Marionetteatern 60 år, och – ser man på – Fickteatern fyller, eller skulle ha fyllt 50 år, Gunnar Edander skickar påpassligt fotot.  Där spelade Suzanne Osten, Leif Sundberg, Lottie Ejebrant och Gunnar Edander teater så det rök – scenografin till utomhusföreställningarna rymdes i en konsumkasse. Urtida, men också alltings början i den samtida svenska scenkonsten.

Förra året, 2017, fyllde både Dockteatern Tittut och Pantomimteatern 40 år. Och sanningen är förstås att det Teatersverige som vi är vana vid utformades till stor del under 1960- och 70-talen. Hela det livliga, utforskande, experimenterade teaterfältet uppstod utanför institutionerna och där finns än idag scenkonsternas upparbetningsfält. Därur knips begåvningar och slitvargar, talanger och snilleblixtar.

Fortfarande råder helt andra ekonomiska villkor utanför institutionerna, även om det just har plussats på; men så ser det ut. Men därifrån bjuder man in dem: snart har Tilde Björfors, Cirkus Cirkör, premiär på Kras på Dramaten.  Nyss kunde man avnjuta Dalija Acin Thelanders Myriader av världar för bebis-publik på Kungliga Operan – hon kommer från det fria danslivets knapra domäner men behövs innerligt väl i luftintaget i ett stort operahus. Och Anna Vnuk, fri koreograf, drar också in på Dramaten med Kungligaste teatern i mars.

En produktion och sen vidare, vidare. Ska det alltid vara så? Kan man undra i nådens år 2018, året då Mats Ek kan fira 42 år som koreograf, för övrigt. ( Om man räknar från hans första verk för Cullbergbaletten, 1976.) Han hade lyckan att tidigt ha tillgång till ett danskompani av yppersta klass, av kontinuitet, planering, en turnéorganisation och mycket annat och kunde utveckla sin begåvning, fantasi, berättarlust, engagemang, teknik och växa till en av samtidens främsta koreografer. Och han dansar än! Potatis, som han gör med Ana Laguna, har dansat runt Sverige och landar på Dansens Hus i februari.

De stora institutionerna pressas till snabba produktioner och utsålda hus – in med en begåvning, fullt ös och så ut igen! Var i Scenkonstsverige ska det finnas tid till eftertanke, experiment och till och med misslyckanden? De är lättare att dyrka gamla gudar än att nosa upp nya gudomligheter och våga låta dem växa, mogna, skapa.

 

 

 

Gott Nytt ÅR!

Vilken nyårspresent! Nytt nummer av Critical Stages där kritiker från hela världen skriver om all slags scenkonst ur alla slags perspektiv.

Detta nummer har som speciellt tema LJUD – om allt som driver in i öronen på teaterpubliken.

En nyhet till: hädanefter släpps denna internationella web-tidskrift portionsvis, för att inte läsarna ska få ett alltför stort läspaket i famnen på en gång!

Gott Nytt År, önskar Nya Scenbloggen som börjar ta sig ur jullovets aningslösa ledighet, sugande på den sista hemkokta, ljuvliga chokladkolan.

Robert Wilson och Hamletmaskinen i Rom

Som ett urverk på nytt ihopskruvat: Heiner Müllers Hamlemaskinen i Robert Wilsons tolkning. Den gjordes ursprungligen 1986 efter ett samarbete mellan Wilson och Heiner Müller; enligt Müller det bästa som någonsin gjorts av någon av hans texter.

Kanske det; ett sällsamt flöde av ord får här en strängt bildsatt spelstil. En klass skådespelarstudenter i Rom gör denna rekonstruktion – minutiöst tajmat, skruvat, stiliserat. Mer koreografi än regi och kanske som den perfekt ”lydiga” mänskliga dockteater Gordon Craig drömde om i början av 1900-talet. Craigs dröm fungerade aldrig i praktiken, men Wilson drar upp fjädrarna och en grupp unga tickar igång. Omtagningar, minimalism, bild, bild och så några av Wilsons darlingar: 50-talsfrisyrer, grinande leenden, stolar med hög rygg och ett träd utan ett enda löv.

Rittorno, stoltserar Premio Europa. Och det är ju sant. Här är ett betydelsefullt återvändande till en av de många pristagarna genom tiderna, Robert Wilson som onekligen betytt mycket för europeisk (och global) teaters utveckling.

Deadly theatre i regnigt Rom

Kardinaltråkigt kan man också ha på teatern. Jag tänker på Peter Brooks begrepp ”deadly theatre” när jag ser Peter Steins iscensättning av Richard II för italienska Teatro Metastasio de Prato. Huvudrollen spelas av en kvinna; men hon spelar helt enkelt man utan att dra några som helst växlar på detta. Och resten är en lång rad herrar i historiskt korrekta kläder, lansar och harneskar.

Lite inspiration från nycirkusens värld kunde kanske pigga upp? Jag fortsätter till ”Untitled – I will be there when you die” av Alessandra Sciarroni, ofta sedd på festivaler i Europa. Men denna gång är det fyra män som jonglerar med två, tre, fyra och fem käglor i en timme. Vill man vara tillmötesgående kan man se det som en rofylld stund att tänka på tiden som går, men det känns mest som att titta på en övningsklass. Faktiskt lika tråkigt som Steins modellteaterkoncept (för tennsoldater, kanske).

Ack ja.

Smuts. Teater Europa har öppnat

Premio Europa är igång igen. En vecka av seminarier och priser, denna gång hålls hela härligheten i Rom, där EU:s Romtraktat firas på sin 60-årsdag, Premio Europa per il Teatro till sina 30 år. Först ut bland de pristagare som valts ut till de sex för ”Theatrical Realities” är ” No43 Filth” (smuts) från Teater 99, Estland.

Så: gyttja, lera, lervälling…skit? över hela scenen som är inramad av väggar och skyddsglas mot publiken. Nio skådespelare (medalj till en och var av dem), tre kvinnor, sex män som stampar, slår, går, vältrar sig i gyttjan. Från början är alla propert klädda, men ju mer de agerar i leran, desto mer blir de insmorda av svartbrun gegga, mer och mer ”bara” varelser, och slutligen som en flock djur – elefanter, kanske.

Knappt två timmar, ytterligt välkomponerat och till stora delar till Sibelius Valse triste, lika vacker som infernalisk. Ett vitt spektrum av brutalitet, samexistens, allvar, fanatism, ömhet, förödmjukelse – är det ett arbetsläger? en arbetsplats? ett samhälle? ett hem – eller kanske ser jag Estlands komplicerade historia vändas och vridas i smörjan. Regissörerna är två: Ene-Liis Semper och Tiit Ojasoo. Jüri Nael ansvarar för ”bodywork”, som jag utläser som koreografi.

Smacket skvätter, kanske det är just krigsåren som avses med ”43”? Med #metoo i huvudet (och hjärtat) funderar jag extra kring den manliga brutaliteten, som drabbar kvinnorna, men också männen. Denna smutsiga byk kan läsas på många sätt, den går hårt emot religiös fanatism och religiösa svepskäl. Och den rymmer även, men mycket litet, humor.

Europa eller Estland eller allt – detta är effektiv geggamoja som lämnar ett klafsande avtryck också i sinnet.

OBS! Superviktigt!

Koreografen själv som barn.

 

Minna Krook:

OBS! Superviktigt!

Från 4 år, speltid ca 35 min

 

”En dansföreställning om livets ABC” är den stolta underrubriken till Minna Krooks nya dansföreställning för förskolebarn. Som ofta med en hel del text som talar direkt till publiken, men nog är detta en koreografi för tre dansare på beige runda mattor. Minna Krook har med flera verk i klassikerklass blivit en av svensk dans mest betydelsefulla koreografer som rör sig fritt över tal, sång, filosofi, rörelse och dans för barn.

Små, runda beige mattor är utlagda till barnen i OBS! Superviktigt!, och på två större runda mattor dansar Minna Krook själv och två dansare/aktörer. Två lika beige tält av indian-typ kan lätt vikas ihop och flyttas, och de många livsviktiga frågor som avhandlas kan vila på en solid komposition av lika delar tanke och kropp. I musiken spelar en vibrafon en stor roll, och snart drar både frågor, kroppar och rörelse in barnen i en skog av viktiga frågor. Ibland talade, ibland sjungna, alltid insvepta i en estetik lika flygande lätt som de tunna kimonos som dansarna tar på sig.

Var på en hund kan man klappa? Var på en kompis? Vet vuxna allt? Kan chips vara middag? Potatis kan, men inte chips som är potatis. Ingen vet allt, och ingen vet hur länge livet varar är den allvarsamma undertext som dansarna rör sig över så lätt och lustfyllt, engagerande och med ett öppet sinnelag. Det engagerar barnen direkt och borde inspirera vuxna att se frågornas potential som en stark bro mellan stora och små.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.