Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Dans (sida 2 av 10)

Margaretha Åsberg, MDT 30 år

Moderna Dansteaterns grundare, Margaretha Åsberg. 

 

Moderna Dansteatern bildades 1987 och firade sitt 30-årsjubileum i början av december. Dansens boom rullade in i Sverige på 80-talet och Moderna Dansteatern kom att bli samlingspunkt och växthus under lång tid för den andra generationens post modern dance, så småningom kallad postmodern. Margaretha Åsberg, som börjat sitt dansarliv vid Kungliga Baletten, hade som ”alla” rest till New York, den moderna dansens Mecka.

Åsbergs egen grupp Pyramiderna fick ett hem och flera av Margaretha Åsbergs stora produktioner som Atlanten och Det muterade paradiset rullade i filmvisning under två dagar som avslutade festivalen A fine selection på MDT, som den gamla torpedverkstaden på Skeppsholmen numera kallas. Med tillägget ”the place to be” – en signal om att här talas engelska, ofta haltande svengelska. Margaretha Åsberg själv har de senaste åren börjat måla och hennes lugna målningar från en skånsk horisont hängde i den i övrigt tomma stora danssalen, som en hommage till grundaren. Ett makalöst rum, där mycket betydelsefullt har kunnat ses.

Margaretha Åsberg själv är starkt kritisk till MDT:s utveckling, och anser att en mellangeneration koreografer som började sin bana på just denna scen, idag är förvisade från den. MDT fokuserar på post-dance, och talar helst om ”extended choreography” i stället för dans eller danskonst. Eller som MDT:s konstnärliga ledare Danjel Andersson skriver i en av husets fanzine: ”Post-dance then could be: the not dancing in dance as a way to talk about dance and its art connotation.”

I ett avslutande samtal, lett av Cecilia Olsson Malmström, talade fyra unga kvinnliga koreografer om framtiden. Samtalet räckte inte till mycket mer än synpunkterna på deras egna arbetsvillkor – nog så viktiga och uppmärksammade av #metoo-rörelsen. Men sen? Vad vill ni med dansen, frågade Margaretha Åsberg. Hur tänker ni arbeta med samtidens stora frågor, som jordens klimat? Svaren hanns inte med denna gång. Snart börjar år 31 för MDT.

Den gamla torpedhallen på den f d marinbasen, Skeppsholmen. Idag ryms MDT och Teater Galeasen innanför den ovanliga gjutjärns-verandan.

Deep time dyker i tiden

 

Foto: Jose Figueroa

Virpi Pahkinen
Deep Time
Dansens Hus 24-26 nov

Det är med sina ytterst stringenta solon som Virpi Pakinen satt färg på den nutida dansen. På små scener och i svarta rum har hon i ett kvarts sekel lyst upp med en märklig kroppskonst, ofta statuarisk samtidigt som den är maximalt rörlig. En fot som dyker upp liksom av sig själv över hennes axel. Händer och fingrar i mudras-liknande kompositioner. Trådar till klassiska asiatiska traditioner och djupt personliga kostymer som utgör den enda och kroppsligt medagerande koreografin. Summan har ofta varit dansfilosofisk, en visuell meditation.

I bortåt tre decennier har hennes småskaliga produktioner synts, så småningom utsökt filmade och flyttade ut i naturen eller spekulativa rum. Med tiden har hon också skapat verk för flera dansare, varav hon oftast själv varit en. Just stringensen har då kunnat försvagas, av naturliga skäl.

Med Deep Time är det som om Virpi Pahkinen tagit sitt stränga format och vänt det ut och in. Med sex dansare, varav en hon själv, och en sångerska på scenen öppnas formen och denna gång saknas inte stringensen, men den har fördelats. Pontus Sundset har autoriteten att utgöra ett slags nav i verket, en pendang till Virpi Pahkinen själv som medverkar i några sekvenser.

Musiken av Jonas Sjöblom omfamnar såväl Hildegard von Bingen som hans egna elektroniska krumsprång – känslan av att befinna sig under vatten eller i ett svirr av insektsljud. Och dansen hakar i verkets slut på associationerna till vatten – som lysande akvariefiskar från varma hav flyger dansarna i luften. Hui-Han Hu Gustavsson glittrar i mörkblått vid sidan av Pahkinens orangeröda plissé och andra dansare i svartblått, ljust orange, blekt rosa.

Också den mystiska sidan av Pahkinens stil och verk har vänts ut och in till en klarhet som känns greppbar. Den eviga gudomlighet som Tua Dominique besjunger kan vara den som dansas jublande och öppet, inbjudande och lyckligt njutningsfullt i tidens djup som fisken i vattnet.

#tystdansa

Så kom det till slut, dansarnas upprop i spåren efter #metoo. Skådespelerskor, sångerskor och kvinnliga musiker har redan börjat protestera mot sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsterna, och nu kommer dansarna. 600 personer har skrivit under #tystdansa, många av dem från dansskolor, andra från såväl små som stora danskompanier.

Osäkra arbets- och anställningsvillkor är det normala för alla scenkonsternas yrken idag, och dansarna är från utbildning till yrkesarbete också maximalt kroppsligt exponerade och ytterst utsatta. I uppropet skriver dansarna:

”Att vara dansande kulturarbetare är ofta förknippat med osäkra arbetsvillkor och få jobbtillfällen. Inom dansen är kroppen det viktigaste verktyget. Samtidigt vet vi att det inom dansen såsom andra kulturyttringar, och samhället i stort såsom #metoo tydligt visar, finns problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld från personer i maktpositioner. För en dansare att få sin kroppsliga integritet kränkt är en skada i dubbel bemärkelse då även ens uttrycksmedel och konstnärliga arbetsverktyg tar skada. Detta är en fråga som är tabubelagd och ofta bemöts som ett icke-problem eller något som berör ett fåtal individer.”

Att dansen skulle vara undantagen från strukturella problem som finns i hela samhället trodde jag inte. Dansen som konstform och dansarna som yrkesgrupp befinner sig långt ner i kulturlivets hierarkier. Om dansarens yrke brukar man säga: lång utbildning, kort karriär – beroendet av jobbtillfällen, kontaktnät och hemvist för daglig träning gör yrkesgruppen särskilt ömtålig.

Att uppropet ändå kommer är glädjande, något annat sätt att agera mot maktfullkomlighet och sexuella trakasserier inom utbildningarna ser inte ut att vara möjligt för att påbörja en förändring. Dansarna behöver stöd och de institutioner och skolor där de arbetar måste genast vidta åtgärder när det behövs och ta avstånd från en struktur som drabbar många hårt.

 

Gnistervit SIGNAL

 

Foto: Martin Skoog

Claire Parsons

SIGNAL

Speltid 45 min, t o m 7 nov på Dansens Hus

Alla åldrar

Gnistervitt på dansarna, svart rum och signalfärger på markeringstejper. Film på väggen, rökpuffar från taket – det händer något överallt i rummet där dansarna signalerar DANS.

 

Publiken får gå och stå och flyttas milt med bestämt till olika positioner i rummet. Ett långt lysrör blir till en balk att bära tillsammans på väg mot nästa station. Det fungerar alldeles utmärkt och uppmärksamt följer vi instruktionerna och stannar upp vid given signal. Min enda invändning är att vi kunde fått dansa också, här är vi på väg allihop att nästan göra det. Steget till att ta de steg som kan kallas dans är en millimeter bort.

Men dansarna dansar – den alltid like komiskt allvarsamme Viktor Gyllenberg och de andra har en lycklig stund i en fåtölj som kan tänjas ut till en soffa där många får plats. På olika och fiffiga vis ordnas nya spelplatser genom utlagda lysrör, band att sitta på, tejp i glada färger. Signalrött och orange leder markörerna tankarna till varnings- och anvisningsskyltar, och koreografiskt ansluter Claire Parsons till räta linjer och trekantiga skyltar i en kantig, distinkt och rytmiskt taktfast dans.

 

Av och till banar dansarna väg rakt genom publikhopen med en rak arm, ungefär som poliser eller vakter skulle göra. Det är lustigt i sin ”look” av att utföra något som absolut, prompt måste göras, om så bara att klättra på en vägg – en fin sekvens där en dansare går på de andra dansarnas händer och axlar. Känslan av ett uppdrag och ett arbete hanteras fantasifullt, lite som när barn leker ”kontor” eller ”jobb”; seriösa grejer som måste tas på största allvar. De vita kostymerna och de jättelockiga frisyrerna placerar Signal mellan lek och allvar, dans och performance, titta-på och delta. Får jag gissa, så är det en eller annan som kommer att röra sig i räta vinklar de närmsta dagarna, hemma eller i förskolan.

Claire Parsons har återigen, efter en rad koreografier för barnpublik med Marmelad som toppnotering, skapat vital samtida danskonst för den mest följsamma, koncentrerade och fördomsfria publiken: barn.

Because I’m Worth it!

Foto: Håkan Larsson 

Fredrik Benke Rydman: Because I’m Worth it

Kulturhuset Stasteatern

Speltid: 1,15

 

En öppen relation – går det? Fredrik Benke Rydman inleder sitt arbete som huskoreograf i Kulturhuset i Stockholm med snitsig, rolig och eftertänksam dansteater. Men på frågan om män och kvinnor kan unna sig frihet vid sidan av ett parförhållande svarar han överraskande entydigt Nej.

Från Bounce till de egna produktionerna med fräsch nyläsning av Svansjön och Nötknäpparen – som visas på Dansens hus hela december – har Rydman nått en bred publik med dans. Den gamla street dans-stilen har mixats till vad som ibland kallas fusion – klassiskt och samtida, showdans och jazz. Han har kunskapen och blicken för scenisk energi och dramaturgiska krav för dansande kroppar. Med manus av Martin Luuk, medlem i Killinggänget, får noteringarna om social oro, grupptryck och samtidspress i kärlekslivet ett skimmer av komik och tvehågsenhet som är träffande och ofta kul.

Tre män och tre kvinnor dansar och föreställer en man och en kvinna – men med tre huvuden, tre perspektiv och nivåer av åtrå, längtan, nyfikenhet. Det är fullständigt heteronormativt, och sånär som en inledande munter repetition av ett anti-normativt applådtack, helt normativt. Man kan förstås testa att ha en öppen relation – men med tiden inser både man och kvinna att det blir bäst, tryggast, vanast, kärast och lite till att vara bara två.

Påven i Rom kunde inte formulera sig bättre; och dessutom präglas verket av en manlig blick, där mannen/männen lider mer än sin/sina frigjorda kvinnor, som verkar ta det fria livet lite mer på skoj. David Dalmo, Piotr Gior och Rennie Miro dansar alla vältaligt den manliga våndan, och Emelie Jonsson, Lisette Pagler och Sandra Medina uttrycker finstilt och nyanserat oron att såra, lusten att pröva och traditionen att behaga med självironi och finess. Alla sex har tung vingbredd från många genrer. Det märks och skapar scenisk säkerhet, skärpt närvaro med svängrum för personligt avtryck.

Ofta dansar paren parallellt – men alltid i man-kvinna-par – och en sex-sextett är riktigt fin med älskog för tolv armar. En liten parantes med klassisk balett till en pianosonat av Mozart blir en vitsig kommentar till frågorna om disciplinering och tillvarons krav att rätta in sig i ledet. Lars Östberghs scenografi med en vägg, en säng och ett bord är lika effektiv och ekonomisk som det övriga dansberättandet. En mittsektion i väggen kan vinklas och bli till det sluttande plan där test-paren snart befinner sig.

Slutet blir dock gott, det vill säga allt återvänder tillbaka i trygga heteronormativa par. Stromaes smärtsamma sång ”Formidable” blir en tryckare för älskande par om att detta är inte lätt, alla gör fel, åren går. Ett övergår i något annat. Så sant. (Både påven och jag nickar instämmande.) Föreställningen avslutas med det norm-kritiska applådtacket, utan nigningar och bockningar, med ryggen mot publiken och en busig, jämlik nick över axeln. Mer normkritiskt blir det inte.

Jefta van Dinther Dark Field Analysis

Foto: Ben Mergelsberg

Jefta van Dinther: Dark Field Analysis

Dansens Hus 24-26 okt speltid 60 min

Ljussättaren Minna Tiikkainen är som en ljusfé, fast tvärtom. Att skapa ett så lysande mörkt rum närmar sig trolleri. Under en hängande kvadrat av en tunn ljuslinje skapas en scen, och på den sitter, omgivna av luddig svärta, två män. Tillsammans med de två dansarna/performers, Juan Pablo Cámara och Roger Sala Reyner, har Jefta van Dinther skapat en märklig betraktelse. Hans särskilda blick liksom ovanifrån på människorna och deras egendomliga beteenden bereder än en gång vägen för en dikt av rörelse och ljus med genomborrande innehåll.

”Dark field microscpy” är ett sätt att med mörkfältsmirkoskopi analysera människans blod inom alternivmedicin. Och blodet, det vanliga, röda, mänskliga, som pulserar genom våra ådror blir till tråden, den röda!, som slingrar sig genom denna poetiska, gåtfulla och stillsamt vackra duo.

En människofot, hur lik är den inte – egentligen – en apas fot. De två männen är som två primater, lika nakna som aporna i en djurpark, lika försiktigt nära varandra. Lika varandra som bär, som två av samma art – det är här som van Dinthers blick för den mänskliga existensen får en särskild valör.

I hans senaste och stora verk, Protagonist, tar dansarna till slut av sig sina kläder och blir till aplika urvarelser. Här är vi, publiken, helt nära inpå de två på sin matta. Det är något urenkelt i deras skärskådande av varandra, och samtidigt öppnar sig bilderna för allt blodet bär – infektion och smitta, droger och mediciner, arv och att helt enkelt, obegripligt nog, kunna vara levande.

Som vid tidigare tillfällen när jag sett verk av Jefta van Dinther är min känsla stark av att inte riktigt veta var jag har varit när jag går därifrån. Märkligt och gripande, oroande och lugnande.

Marie Chouinard i Lustarnas trädgård

 

Marie Choinard Hieronymus Bosch: Lustarnas trädgård

Dansens Hus 20-21 okt Speltid 75 min

Den kanadensiska koreografen Marie Choinard har öga för dansens likhet med rytmiska penseldrag. Grafiskt precis har hon låtit sina verk eka av av historiska förebilder och den som sett tydligheten i ”Body Remix” där dansarna kompletteras med kryckor glömmer det inte.

Målaren Hieronymus Bosch 500-årsjubileum förra året firades bland annat med en koreografi av Choinard, ”The Garden of Earthly Delights”, Lustarnas trädgård. Bosch målade en stor triptyk där syndafallet och helvetet flankerar den utförliga mittenbilden där människor i en fantasiträdgård äter jordgubbar och pillar på varandra i märkliga positioner och inuti underliga farkostliknande klot.

Alla är de bleka som av marsipan, och de tio dansarna som stiger fram ur den uppförstorade målningen är lika svagt rosa-beiga allesammans. Porträttlika jämfört med målningens alla invånare i en värld där sinnligheten tycks ha stannat i ett egenartat tillstånd. Njutning eller försöksverksamhet? Erotik eller höviskhet? Dansarna översätter bilden till dans och fångar också något av den märkliga stillheten i Bosch målning.

Sannolikt ville han skildra ett moraliskt förfall, ett Sodom och Gomorra bland jordgubbar, träd och dammar. Men med sin detaljrikedom skapade han en gåtfull drömvärld. Koreografin har sugit upp karaktäristiska positioner från målningen och uppfunnit ett dansat språk som till Louis Duforts fågelkvittriga musik blir en sprittande livfull tolkning av den stillastående bilden. Bildens många småscener lösgör sig från fonden och dansar fram på tjugo ben, ömsom i yster ritt på okända djur, ömsom i tankfullt undersökande av varandras kroppar.

Suveränt synkade kårpartier träffar mitt i bildens underliga stämningsläge. Någonstans mellan renässans och religionskrig målade Bosch sin bild. Med Choinards hjälp färdas man bakåt, inåt och uppåt i en tidsmaskin som ställts på paus; märkligheten omformulerad till dans.

 

Svärmor kommer!

Foto: Matilda Rahm 

Lotta Olsson-Lolo Amble

Svärmor kommer!

Klara Soppteater/Stockholms Stadsteater

Jag både viker tvätt och är trefaldig svärmor; klart att Marie Göranzon får mig att rysa. Av insikt, bekännelse och ånger. Hon bara väller in med sin shoppingvagn, en äkta ”dramaten”, full med (vikt!) tvätt, planering, förnuft och beskäftiga synpunkter.

Den lilla pjäsen för Klara Soppteater på Stockholms stadsteater är skriven och skapad av personer ur den generation som har en svärmor just som denna; utmärkt på alla sätt, utom att hon …ja, vad? Bara kommer, liksom. Alls inte elak, tvärtom. Hjälpsam! God! Lotta Olsson och Lolo Amble har skrivit för en autentisk svärmor och hennes svärdotter i verkliga livet, Marie Göranzon respektive Catharina Allvin, mimare och dansare. Allvin gör den nästan stumma men rörliga rollen som svärdotter; Jonas Malmsjö, verklig make och son, hörs läsa dikter och står för musiken. Lolo Amble är dessutom Marie G:s dotter. Men denna familjeaffär till pjäs handlar inte om just dessa gener, utan om lustigt eller kusligt bekanta allmänna drag.

Texten är nätt och lätt, den behöver så väl få vila i armarna på en fysisk teater där Marie Göranzon kan briljera på nytt sätt. Vi är vana att se henne bemästra stora texter på stora scener, här sjunker hon ner på en stol och sätter sig skönt tillrätta i ett litet format. Till och med dansar, light. Scenen där handdukar vikes är en liten fullträff av tjatighet som fångar den onödigt instruktiva tonen som, liksom av sig själv, rullas in i frottén.

Den unga kvinnan med alla sina plastprylar som sammanfattar stressat familjeliv i ena vågskålen, i den andra en Grande Dame, praktiskt elegant, säker på sig själv och sin betydelse, stadig som en rullväska. Det grånade publikhavet sörplar soppa, man tänker. De där partierna om att hustrur är utbytbara men mamma består; det är inte vackert och är det inte passé? Något så dumt skulle jag aldrig säga – men annat. Svärdotterns vickande, förmanande pekfingers dans som följer svärmors alerta tunga; det räcker.

Jan Fabre Mount Olympus

Foto: Wonge Bergmann

Nu får det sägas även av en jurymedlem: Jan Fabres Mount Olympus fick det stora priset vid Belgrade International Theatre Festival, Bitef.

Det stora priset heter, för att vara noga, Grand Prix Mira Trailovic, efter den skådespelerska som drog igång festivalen för 51 år sedan. På Tito-tiden; en egen variant i östblocket med framför allt egen utrikespolitik och arbete i den alliansfria rörelsen. För personer i andra öststater var Bitef ett andningshål – hit fick man resa och här kunde man se Living Theatre från USA och annat otänkbart i mer rätlinjiga sovjetstater.

Mount Olympus är det omtalade verk som tar 24 timmar i besittning, ett mega-lapptäcke av element från den grekiska antikens dramatik som ordnats tematiskt: krigen, lojaliteten mot makten, gudarns diktatur, kärleken och det dyonysiska. Skådespelarna, 28 personer, kommer från olika europeiska länder och talar sina egna språk, men alla har ljus hy. Mycket dans, storslagen visualitet, ömsom helt magiska scener och ömsom lite mer tjatiga med gentagelsen som princip. Alltid lika många kvinnor som män på scenen, görandes ungefär samma saker – till exempel militär drill.

Makalöst och inte så lite kontroversiellt i ett land som Serbien med all denna nakenhet. Men, hela härligheten direktsändes i Serbiens nationella tv, kanal 3 – kulturkanalen, hela dygnet. Bortåt 300 000 personer ska ha tittat. Själv får jag känslan av en teaterepok som sätter punkt. Citaten från Mnouchkine och Robert Wilson är åtskilliga, och dit hör mastodontgreppen likaså. Men jag är glad att ha sett detta unika scenkonstprojekt, ett helt berg.

Publicerades på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

Besser och Wisser vet bättre

Premiär på Pantomimteatern den 9 september 2017
”En slapsticksföreställning från 3 – 103 år med mycket värme och humor”
Scenografi, kostym och illustration: Sara Kander; Koreografi och chefens röst: Alejandro Bonnet; Regikonsult: Ulf Evrén; Dramaturg: Daniela Kullman; Musik: Tomas Hallonsten
Mask: Cais-Marie Björnlod; Teknik: Micke Tham; Produktion: Veronica Bedecs

Besser & Wisser vet bättre
Pantomimteatern
Speltid 45 min
Ålder 5+

Humor har det talats mycket om i veckan, då Hans Alfredson gick bort. Ett återkommande tema har varit att allvar är en av humorns förutsättningar. Hans Alfredson var en mästare på trams, crazy, ordvitsar och annat som riskerar att flyga bort med vinden, men oerhört mycket har stannat i minnet för att det har en botten i en verklig problematik och en relevant frågeställning.

Riktig slapstick, teater som vill roa med snabba fysiska puckar, finns inte längre i stora mängder. Och när den dyker upp, vurpar den allför lätt ner i rutinens hjulspår av snubbel och gnabb.

Visst blir jag orolig när Besser och Wisser (Richard Hasslinger och Adam Stålhammar) börjar svänga runt med en bräda. Plankan, igen? Men den här gången blir plankan återväckt eftersom Hasslinger & Stålhammar använder överraskningsmomentet så friskt och uppfinningsrikt. (Så har de också arbetat med en koreograf, en dramaturg och en regikonsult.)

Berättelsen är minimal: två män i snickarbyxor ska bygga något. De har en ritning, och det finns en irriterad chefsröst från en högtalare. Ideligen måste de gå och hämta verktyg och material, och då måste de gå nerför en trappa. Som inte finns, utan är låtsad bakom en barriär mitt på scenen. Trappan skapas genom att aktörerna böjer knäna mer och mer och skapar gång nerför och tvärtom för upp.

Låtsastrappan är en klassiker, där Chaplin satte ribban för snart ett sekel sedan. Men Besser & Wisser hanterar den elegant, och även här med variationer och surpriser som höjer slapsticken över smockornas nivå.

Och då handlar humorn om något! Att ideligen mötas av hinder och motgång men att finna ett sätt att ta sig fram till ett resultat, trots allt. För barnen fångas deras livssituation upp, de beinner sig ständigt mellan diffusa kommandon och tappra försök. Men alla vuxna som satt ihop en Ikea-möbel eller har en jobbig chef kan också känna igen sig.

Så: en klassiker i skick som ny! Pantomimteatern firar 40 år och visar hur mimkonsten berikar scenen.

Publicerat på Scenbloggen, 16 September 2017.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.