Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Dockteater (sida 1 av 2)

Benny Fredriksson – om långa linjer i en kortsiktig tid

Han kan ju, omöjligen, alltid varit glad? Och i synnerhet över att träffa just mig? Hans entusiasm var som en tryckvåg i ett rum; jag tänkte oftast när jag talat med honom att han skulle bli en fantastisk kulturminister. Tänk om han hade fått bli det!

Det var alltid något i grunden glatt och positivt att tala med Benny Fredriksson, om det också bara var några hastiga ord i ett vimmel. Skojfriskheten och det skälmska var säkert ett sätt att hålla knepiga frågor på lite distans. Men hans kärlek till teatern som konstform var inte att ta miste på. Nu står Stockholms Stadsteater mitt i byn och har allt – från Robert Wilson till dadaism för bebisar.

Benny Fredriksson hade också varma känslor för teaterkritiken. Jag tror att hans kärlek till teatern ledde honom dit: utan ett öppet samtal om estetik, om hantverk, om konstformens potential, syfte och mening blir teaterkonsten svårt lidande. Även om jag hade skrivit surt om någon uppsättning, behövde jag inte tvivla på att 1) han hade läst recensionen, 2) han uppskattade den i någon mening, men 3) han skulle aldrig för död och pina yppa någon egen kritik av något som visades på hans teater.

En professionell hållning! Och han var, på riktigt, oroad av teaterkritikens förändrade situation, där alltfler produktioner hamnar under radarn, på grund av nya förhållanden i både äldre och yngre medier. På fullt allvar, föreslog han mig en gång att han skulle kunna skapa en kritiksida på Stadsteaterns hemsida och bjuda in många att skriva där – på något sätt. Mina invändningar om det problematiska att skriva kritik som var inordnad i en, enda teaters verksamhet förstod han, men – som alltid – brann han för idén, tanken att det borde gå, ändå!

Dagen innan Benny Fredriksson lämnade Stadsteatern i december, satt jag i ett möte med honom om Marionetteaterns planer för att uppmärksamma sitt 60-årsjubileum. Ett ganska modest chefsrum, svalnande kaffemuggar, känslan av en budget som hänger över sammanträdet som ett åskmoln – hur många kronor kan detta vara värt….Men en glad tonart för hela samtalet och en förtjusning över att denna teater och kulturhus kan rymma allt – smått och stort. Rosen på tårtan! kallade han Marionetteatern förtjust. Jag tror faktiskt att han menade det, också.

Benny Fredriksson gjorde PRECIS det som vår tids politiker kräver av en offentligt finansierad teater: leverera. Full valuta för skattekronorna. Men han gjorde det samtidigt som han förnyade och utvecklade teatern genom att bjuda in konstnärer som var mycket aktade och etablerade samt oprövade kort som han hade på känn kunde bli något bra. Vem var först med att be Jonas Hassen Khemiri att skriva för teaterscenen?

Ibland, ganska sällan, träffar vi alla på en människa som ser de långa linjerna och hur allt borde bli, kunde bli, skulle bli. Jag tror att Benny Fredriksson hade något så tidlöst som en vision i en tid av extremt kortsiktigt tänkande. Det gamla tunnslitna citatet dyker upp som Kasper ur sin låda: Det ska fan vara teaterdirektör. Så sorgligt att slutet skulle bli detta.

Gott Nytt ÅR!

Vilken nyårspresent! Nytt nummer av Critical Stages där kritiker från hela världen skriver om all slags scenkonst ur alla slags perspektiv.

Detta nummer har som speciellt tema LJUD – om allt som driver in i öronen på teaterpubliken.

En nyhet till: hädanefter släpps denna internationella web-tidskrift portionsvis, för att inte läsarna ska få ett alltför stort läspaket i famnen på en gång!

Gott Nytt År, önskar Nya Scenbloggen som börjar ta sig ur jullovets aningslösa ledighet, sugande på den sista hemkokta, ljuvliga chokladkolan.

Robert Wilson och Hamletmaskinen i Rom

Som ett urverk på nytt ihopskruvat: Heiner Müllers Hamlemaskinen i Robert Wilsons tolkning. Den gjordes ursprungligen 1986 efter ett samarbete mellan Wilson och Heiner Müller; enligt Müller det bästa som någonsin gjorts av någon av hans texter.

Kanske det; ett sällsamt flöde av ord får här en strängt bildsatt spelstil. En klass skådespelarstudenter i Rom gör denna rekonstruktion – minutiöst tajmat, skruvat, stiliserat. Mer koreografi än regi och kanske som den perfekt ”lydiga” mänskliga dockteater Gordon Craig drömde om i början av 1900-talet. Craigs dröm fungerade aldrig i praktiken, men Wilson drar upp fjädrarna och en grupp unga tickar igång. Omtagningar, minimalism, bild, bild och så några av Wilsons darlingar: 50-talsfrisyrer, grinande leenden, stolar med hög rygg och ett träd utan ett enda löv.

Rittorno, stoltserar Premio Europa. Och det är ju sant. Här är ett betydelsefullt återvändande till en av de många pristagarna genom tiderna, Robert Wilson som onekligen betytt mycket för europeisk (och global) teaters utveckling.

En ännu större liten teater – ny bok

Nu är den här! Boken som handlar om Dockteater Tittuts 40 år. Ikväll var det release med kluriga frågor ställda av Karin Helander till mig. Grafiska formgivaren Johannes Molin har signerat denna lilla skönhet till bok.

The Orphan Circus

Foto: Caroline Hayeur

Les Sages Fous

The Orphan Circus

Speltid: ca 1 timme

Turné: Kulturhuset, Stockholm och Göteborg, Västra Frölunda kulturhus Figur-festival (15-20 november)

Dockteatern är en liten del av scenkonsten, men kapabel till allt, stort som smått. Dess styrka är de fantasifulla bilderna, figurerna, dockorna och tekniken som kan göra vad som helst framför våra häpna ögon. Svagheten hos dockteatern återfinns oftast i dramatiken och en torftig dramaturgisk utformning; som om kreativiteten inte hade räckt till mer än figurerna. Att så många dockteaterföreställningar sedan äldsta tid varit korta pjäsfragment, ”nummer” som framförts enskilt eller i en svit beror utan tvivel på att där kan dockteatern visa sig på styva linan: snabb, rörlig, rytmisk, rolig.

Men lite förvånad blir jag ändå av att se en så välkänd och aktad teatergrupp som Les sages fous från Kanada just hemfalla åt nummer-tänkande. Jag begär ingalunda en story eller sammanhållen epik, men jag begär att man har något att förmedla utöver att visa upp dockor och masker som nödtorftigt satts samman som The Orphan Circus. Den inspirerande fula skrot-scenografin med rostig korrugerad plåt som dominerande material ser lockande ut, men får helt stillsamt förbli just bara inramande dekor. En grotesk manlig docka blir intresserad av en liten söt sjöjungfru – det är egentligen allt som här berättas. Att man vill kalla verket The Orphan Circus (den föräldralösa cirkusen) ser ut som en nödlösning som bekräftar att man inte kunnat knyta ihop de lösa trådarna på ett bättre sätt. Lanseringstexternas löfte om en paradoxernas teater som kombinerar groteskt och poetiskt faller platt.

Att i nådens år 2017 dessutom se en så oreflekterad syn på manligt och kvinnligt figurera på en scen är också nedslående. Jacob Brindamour, en av grundarna av Les Sages Fous ( de galna kloka) spelar en bakgårdens självutnämnde cirkusdirektör och hans saliga leende över den lilla sjöjungfrun kombinerat med sin dominans över uppsättningens andra spelare, Olivia Faye Lathuillière, blir en dyster påminnelse om den stora omprövning som just drar genom scenkonsternas värld i spåren av #metoo.

Visst är de små figurerna fina, men långtifrån självständigt utformade. Visst vilar en poetisk och charmig loppighet över scenrummet, men spelet och pjäsens förlopp utvecklar det inte. Internationella gästspel med dockteater är inte så många i Sverige, så nog hade jag önskat mig ett intressantare exempel från en livlig samtida teaterform.

Mera Tbilissi: Ljuvlig lokomotivteater

Så här ser skissen ut som dockteatermannen Redo Gabriadze har gjort till Ramona, berättelsen om ett förtjusande växellok. Kärlek uppstår mellan henne och ett rätt rostigt herr-lok, och däremellan tuffas det kring i cirkusmiljö, lokstallar och mycket annat. De som sett hans tidigare och i alla tonarter bejublade Stalingrad, där en kvinnlig cirkushäst och en kamp från den ryska kavalleriet blir förälskade, tyckte inte att Ramona var i riktigt samma klass.  Stalingrad-dockpjäsen har kuskat runt till stora festivaler som den i Avignon, och här kan jag visa affischen.

Jag fick nöja mig med lokomotiven och som så ofta med dockteaterns totala brist på realism, så kan en rejäl dos sentimentalitet bli riktigt vacker och träffande i all sin meta-livet-nivå. Sex dockspelare på scenen, sinnrika dockor och figurer och en tuffandes utveckling av objektteater och bildkonst. Här kommer länken. Tänk om loken kan komma ångandes till Sverige någon gång?

 

Ulf Stark och dockorna

Ulf Stark är död; men efter sig lämnar han långa rader med böcker som redan blivit klassiker. Böckerna är basen, men till hans intressanta sidor hör att han gärna själv skrev filmmanus till de av böckerna som filmades. Och han skrev eller dramatiserade åtskilligt för dockteater, som han tyckte mycket om. Bland de senast spelade är Syster från havet som Ulf Stark skrev på beställning för Marionetteatern/ Stockholms Stadsteater. Den berättat om ett av de 70 000 finska krigsbarn som kom till Sverige under andra världskriget – en historisk händelse som har fått ny aktualitet. Ungefär en fjärdedel av barnen blev kvar i Sverige; de var bara två, tre år när de kom, och ett par år senare hade de förlorat anknytningen till Finland. Senare blev pjäsen också en bok; Stina Wirsén som designat dockorna skapade bokens bilder.

Så här skrev jag om Ulf Stark för några år sedan och detta hans speciella intresse för att visualisera sina böcker; en hel del blev dockteater, faktiskt:

”Ulf Stark skriver både bilderböcker och kapitelböcker och till dem som filmatiserats har han själv gjort filmmanus. Boken Dårfinkar och Dönickar som utkom 1984 brukar ses som hans genombrott, och den blev en mycket populär tv-serie. I den långa raden priser och utmärkelser som Ulf Stark fått bör särskilt nämnas Nils Holgersson-plaketten 1988 för Jaguaren från året innan, samt Deutscher Jugendlitteraturpreis 1994 för Kan du vissla, Johanna? från 1992. Jaguaren, en bilderbok med nattligt fantasifulla bilder av Anna Höglund blev dockteater redan 1987 på Dockteater Långa Näsan, som vid den tiden fanns på Stockholms Stadsteater. Regisserade gjorde Tomas Alldahl i en stor och vacker uppsättning med dockor av Eva Grytt.

År 2012 har den gjorts med skådespelare/dansare, dockor och projektioner av Regionteatern i Blekinge och Kronoberg i Växjö, i regi av Juan Rodrigues, en annan regissör med vana vid dockor. Samarbetet för böckerna med mycket kvalificerade bildmakare är omfattande: Matti Lepp, Anna Höglund, Stina Wirsén och senast med Charlotte Ramel i Kanel och Kanin, som ser ut som rena, rama dockteatern redan på boksidorna. Två böcker har Ulf Stark dessutom illustrerat själv: Märklin och Turbin samt När jag besökte himlen. Bildmässighet och bildfantasi öppnar genast dörrar till dockteater.

– Dockteater ligger nära bilderboken, och bilderboken ligger nära poesin, säger Ulf Stark. Det tycker jag om. Ett manus för dockteater är mer impressionistiskt, det liknar filmmanus som jag är van vid, där man klipper mellan scenerna i högt tempo. Till skillnad från vanlig teater kan man gestalta ”utomhus” lätt på dockteaterscenen, man kan byta miljöer och mellan ute och inne snabbt. Bara öppna en väska och veckla ut något helt nytt. Spelplatsen är i åskådarens huvud på dockteatern. På den vanliga skådespelarteatern är ändå teaterrummets tak också tak för alla.

– Systern från havet handlar om ett finskt krigsbarn som evakueras för en period till Sverige, och på dockteatern var det möjligt att skildra avståndet, de två kusterna vid havet. Hur väldigt långt hemifrån lilla Sirkka är under sin tid i Sverige. Att man kan ha dockor i olika storlekar för långt bort och nära är också effektivt för berättandet. Egentligen är jag nog lite lat, och det är något mycket tilltalande med den här enkelheten.

Miljöerna i Ulf Starks böcker är oftast svensk vanlighet, lägenheter och villaområden av mer modest slag som skulle kunna ligga var som helst i Sverige. Inte sällan anar man hans barndoms Stureby, grannförort till Enskede söder om Stockholm, liksom att tiden kan vara ett 1940- eller 50-tal som i Kan du vissla, Johanna?, Ulf Starks egen barnatid, han är född 1944. Vissa personer eller typer är återkommande, har det påpekats, som den bohemiska mamman och den kloka morfadern, samt – långt före dagens genusdiskussion – könens förväxling. I Dårfinkar och Dönickar tas flickan Simone för pojke, vilket är upprinnelsen till bokens handling.

Den välbekanta ramen och den raskt framryckande berättelsen till trots, finns alltid en diskussion om livsstil, tidens roller, generationers behov av varandra och omvända roller för barn och föräldrar, som i den roliga Sixten, om pojken som ordnar en fru till sin pappa. Klipska barn som löser problem åt aningslösa vuxna är en röd tråd genom författarskapet. En annan tråd, kanske inte röd utan drömskt blå, är den som diskuterar existentiella frågor och den kristna traditionen. Rättrogna har blivit upprörda över den förtjusande djävulen Lilla Asmodeus som tar sig upp på jordytan och får smak på livet så som det leves här. I Ängeln och den blåa hästen återges och diskuteras skapelseberättelsen från Bibeln, men med en liten besvärlig gudsgestalt, omnipotent och trilsk som en femåring, som blir avundsjuk på relationen mellan den vackra ängeln och den stiliga hästen. Båda böckerna är i lite mindre format och har märkliga bilder av Anna Höglund, både naiva, romantiska och drastiska, och båda böckerna har blivit dockteater. Lilla Asmodeus på Långa Näsan, salig i åminnelse, och Ängeln och den blåa hästen på Dockteater Tittut. Ängelpjäsen blev dessutom ”vanlig” teater på Dramaten.

Ytterligare en uppsättning för Långa Näsan var Skuggflickan 2002, även den präglad av Ufl Starks oheliga allians med Anna Höglunds bildvärld och en sekulär, jämlik gudsbild. Skådespelare, dockor och skuggspel blandades i Inger Jalmert-Moritz regi där knubbiga planeter och talande hattar bjöd till generös teaterfest som nästan ställde Ulf Starks envetna frågor om Gud och människor lite i skuggan. Men varför så mycket dockteater? Kanske Ulf Stark har ljuva dockteaterminnen från barndomen, tänker jag. Men icke.

– Jag är inte säker, men jag tror att jag såg Kasper på Skansen och att jag tyckte det var lite skrämmande. Jag kunde inte känna någon större sympati för Kasper. Det var faktiskt först som vuxen jag såg dockteater som intresserade mig. I Italien, traditionell Pulcinella i Rom, väldigt brutal och väldigt rolig. Då kunde jag känna riktig lust inför dockteater!

Ulf Stark debuterade som författare redan i tjugoårsåldern med diktsamlingar och ett par romaner. Som vapenvägrare gjorde han värnplikten på AMS, salig i åminnelse den också, och blev sedan kvar på AMS som personalutbildare.

– Min chef hette Ragnar Thoursie och en som kom och föreläste för oss när vi skulle vidareutbildas var Tomas Tranströmer! Vem Tranströmer är behöver inte redas ut sedan han fick Nobelpriset 2011, men Ragnar Thoursie är en modernistisk poet, vars verk hade stor betydelse främst kring slutet av 40-talet och under 50-talet. En poetisk folkhemsbyggare: hans Sundbybergsprologen citerades ofta av Olof Palme i hans tal. Thoursie var Arbetsmarknadsstyrelesens byråchef fram till sin pensionering på 80-talet, och gjorde därefter en litterär återkomst. 2009 utkom hans sista och mycket uppmärksammade diktsamling, Sånger från äldrevården.

Ulf Stark fortsatte att arbeta halvtid på AMS när han började få inkomster av sina böcker, men så småningom kunde han bli författare på heltid. En ansvarskännande sådan som suttit på stol nr 16 i Barnboksakademin 1989-98, numera i Författarfondens kvalitetsgranskningsgrupp och som har deltagit i svenska utbytesprojekt med bl a Vitryssland.

– Jag har en rysk fanclub! Och en tolv, tretton böcker översatta till ryska, meddelar han förtjust. Boken Diktatorn är till och med tryckt i Vitryssland, och jag träffar Ulf Stark dagen innan han ska till Riga och tala om sina böcker. För att komma hem och vända och fortsätta till bokmässan i Riad i Saudi-Arabien.

– Ibland får jag lite försmädligt frågan om jag nästa gång ska skriva en ny bok om 50-talet. Men jag tror att en viss distans i tid är bra. När Marionetteatern ville beställa en pjäs, fick jag göra vad jag ville. Jag hade tänkt en del på ämnet med krigsbarn, men hade ingen direkt eller nära relation med det. Nu är jag väldigt glad att jag tog upp det i den här teaterformen, dockteater. Det är bättre än realism! Man kan gå djupare i problematiken, kontakten med publiken beror inte på en ytlig igenkänningsfaktor, utan den här pjäsen fungerar överallt och för barn med andra bakgrunder.

– Jag greps av de berättelser jag hade hört: att barnen uppmanades att vara tysta under överfarten på Östersjön, för att tyska u-båtar inte så lätt skulle kunna spåra dem. Att barnen uppmanades att ”tänka på någonting bra”, för att inte vara ledsna. Jag tänkte mig först att det på teatern skulle bli en ljudvägg av ekon, av röster. Det blev inte riktigt så, men jag tycker att det är väldigt roligt att Helena Nilsson blandar olika former i sin regi. Systern från havet har visats också för nu gamla personer som själva var krigsbarn, det var en stark upplevelse. En del kom ihåg saker som de inte tänkt på i sin övergivenhet. Vid den här tiden undvek man mer att tala om sina upplevelser. Min fru, Janina Orlov, (översättare, författare och litteraturvetare med rysk bakgrund) har en far som var med i andra världskriget. Han gick bort i slutet av förra året; han ville aldrig berätta om vad han varit med om. Först när han blev äldre och fick direkta frågor, började han berätta.”

Ulf Starks böcker är översatta till många språk, när det gäller Kina än så länge bara till Taiwan-kinesiska, inte mandarin. Samt till koreanska och japanska. Pjäsen gästspelade dock i Chengdu Kina, en lång väg att fara för uppsättningens  trasmattor, cykeln och hunden Toiivo.

(Texten publicerades i en presentation av svensk dockteater 2012 inför en internationell festival i Chengdu där Syster från havet deltog. )

Publicerades på Scenkonstbloggen, 13 Juni 2017.

Kritikerpriser, hurra!

Färdigröstat och klart. Så här blev det!

Tilde Björfors/Cirkus Cirkör, Papper – en ordlös saga om livet och Malin Hellkvist Sellén får 2016 års kritikerpriser

Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris 2016 tilldelas regissören och cirkusdirektören TILDE BJÖRFORS OCH CIRKUS CIRKÖR som med bultande cirkushjärta spridit hopp, värme och medmänsklighet i en mörk samtid. I Satyagraha på Folkoperan väver hon elegant ihop Philip Glass minimalistiska opera och Gandhis fredliga budskap med hisnande vacker akrobatik. I Cirkus Cirkörs Limits utmanas och ifrågasätts gränser bokstavligen när frågor om flykt och migration möter cirkuspoesi på hög nivå.

Svenska Teaterkritikers Förenings Barn- och ungdomsteaterpris 2016 tilldelas uppsättningen PAPPER – EN ORDLÖS SAGA OM LIVET där regissören Bernard Cauchard har skapat ännu ett hänförande allkonstverk, förbluffande kreativt, humoristiskt och rikt på atmosfär. Stumfilmskoreografi och suggestiv musik iscensätter ett pappersäventyr som roar och överraskar i många format. Med ständigt förnyad uttrycksglädje är Marionetteatern en av de främsta gräns- och publiköverskridande kvalitetsgaranterna bland landets scener.

Svenska Teaterkritikers Förenings Danspris för 2016 tilldelas koreografen MALIN HELLKVIST SELLÉN som i mer än ett decennium har borrat i laddade ämnen som kulturell status, genusfrågor och kroppspolitik. Hennes iscensättningar är också hennes arbetsmetod, en öppen prövning av koreografi och dans även som ett samtal – om allt från ”Kung Kristina” till queer dansbandskultur och hur kristen tro konstrueras och tolkas. Det är ofta både djärvt och med en humoristisk skruv, inte minst 2016 års ”Missionären”. Uppsättningens form, ett slags väckelsemöte, involverar publiken i en upplevelse som talar till både kropp och hjärna.

Publicerat på Scenbloggen, 23 Januari 2017.

Fru Meier och Lilla Pip

Teater Spektakel, ”Fru Meier och lilla Pip”
Foto : STAFFAN CLAESSON

Teater spektaklet, Uppsala: Fru Meier och Lilla Pip, efter Wolf Erlbruch, ålder: 3+

Den tyska bilderboksmakaren Wolf Erlbruch är kanske mest känd för boken ”Anden, Döden och Tulpanen”, men även ”Fru Meier och koltrasten” har faktiskt översatts till svenska. Erlbruch är en av tysk barnlitteraturs stora, men ganska anonym i Sverige.

Hos Dockteater Spektaklet har Inga-Lill Ellung bearbetat berättelsen om koltrasten och regisserat den lilla teaterns ensemble, Margaretha och Per Löfblad. Koltrasten har fått ett namn: Lilla Pip. Ganska ynklig inledningsvis, när han sover i en hatt och kräver mycket uppmärksamhet. Som så ofta hos Spektaklet är tempot lugnt men jazzigt rytmiskt, med bland andra ”Fly me to the moon” som final.

Eva Grytts dockor och scenografi är förunderligt precisa, väl genomarbetade, men med flykt och snits. Herr Meier brygger te och är nöjd med livet, fru Meier oroar sig för precis allt. Hennes utveckling tack vare fågelungen är en härlig skröna och den avslutande filmsekvensen där både hon och fågeln flyger högt i det blå en liten höjdare. Regin tar tillvara att paret Löfblad är ett, om inte gammalt så i alla fall strävsamt, par. Nog anar man ett slags scener ur ett äktenskap light i fonden.

Det kostar på att våga! När fru Meier glömmer sig själv och ser koltrasten, den växandes, behov så gör hon vad som måste göras. Och belönas rikligen med att själv få flyga. Det finns kärlek som binder, och kärlek som befriar. Något att grubbla på härnäst man ser en koltrasts klargula näbb.

 Publicerat på Scenbloggen, 14 November 2016.

Don Cristobal i finkan

Den spanska motsvarigheten till Kasper är Don Cristóbal, en frifräsare inom dockteatern som pucklar på sina motståndare med knölpåk. Pjäsen Häxan och Don Cristóbal spelades i februari av en liten dockteater, Títeres desde abajo, ungefär: dockteater underifrån. I pjäsen håller två dockor ett plakat med texten ”Gora-Alka-ETA”, som betyder ”länge leve Al-quaida-ETA”(den baskiska separatiströrelsen alltså). I pjäsen är de två korrupta poliser som sätter plakatet i händerna på häxan (i punkkläder) för att ta komprometterande bilder av henne som ”terrorist”. Personer i publiken anmälde föreställningen dels för terrorist-plakatet, dels för att uppmana till våld. Uppmanat är väl inte precis vad Don Cristóbal gjorde, men med sin påk är han sedan 1600-talet en variation på den anarkistiske narren som vi känner bäst som Pulcinella i Commedia del’Arte.

De två dockspelarna arresterades, men släpptes efter fem dagar, dockorna är fortfarande beslagtagna och den rättsliga prövningen är ännu inte igång. Internationella UNIMA, den stora dockteaterorganisationen under UNESCO:s paraply, har protesterat och det har Amnesty också gjort. Det har påpekats att de ledande spanska politiker som anslöt sig till Je suis Charlie, nu inte alls försvarar yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Föreställningen ingick i en officiell festival i Madrid, och stadens borgmästare avfärdade först det hela, men bytte senare fot och har lovat utreda hur denna dockteater kunnat komma med i en av staden arrangerad festival.

Till de som protesterat, läser jag i svenska Fria tidningen, hör en grupp Domare för demokrati som menar att detta inte rimligen kan tolkas som ett stöd för eller glorifierande av terrorism ” ….uppenbart att när detta i själva verket inte sker i verkligheten utan som ett uttryck av handdockor, bör meningen och syftet med föreställningen övervägas”. Och syftet verkar snarare vara att kritisera polis- och samhällsmakt, samt att hålla live i gamla Don Cristóbal.

Historien om dockteatern och censuren är mycket gammal, och små dockor har gjort stora insatser för yttrandefriheten förr – hos såväl Samuel Foote på Haymarket Theatre i 1700-talets London, som under tiden före franska revolutionen då man kringgick förbudet mot talad teater (annat än den kungliga) genom att förvränga rösterna med en slags plåtvissla i munnen. Vad en skådespelare på den tiden inte kunde säga, kunde dockorna uttrycka. Så är det fortfarande, tänk på Spitting Image, men i vår tid är frågan kinkig på nya sätt. Den slags hårklyverier som Kasper/Punch/Pulchinella/Don Cristóbal föga analytiskt klipper till med sin påk. Behöver det påminnas om att Strindberg gillade Kasper skarpt?

Publicerat på Scenbloggen, 7 Mars 2016.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.