Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Film

Isabel Huppert och Jeromy Irons

(Photo by Sean Gallup/Getty Images)

La voilà! Ganska kort och mycket reserverad förklarar hon tjänstvilligt – ingenting! Hur gör hon? Hur är det att växla mellan film och teater? Mellan vitt skilda regissörers sätt att arbeta? Jag är densamma hela tiden, svarar hon. Det går lätt, det är lite olika, men det går lätt.

Förra året gick Premio Europa per il Teatro till Mats Ek – odelat! I år delas det mellan Isabelle Huppert och Jeromy Irons, multikompetenta aktörer i scenkonsternas sista led mot mottagarna, publiken.  De som slutligen tolkar och förkroppsligar texter, teman, idéer. Som brukligt är intervjuas och diskuteras pristagarna under några dagars Permio-program, denna gång i Rom, Jeromy Irons igår och Isabelle Huppert idag. Och i Hupperts fall var det inledande rundabordssamtalet med bland andra äldre systern Caroline och Patti Smith, mer klargörande än samtalet med Isabelle Huppert själv. Patti Smith verkade  lika trevlig som när hon kom av sig på Nobelbanketten där hon sjöng Dylan.

Storasyster Caroline berättade att flickorna Huppert, samt tre äldre syskon, var fritt uppfostrade och fick leka hur de ville i familjens trädgård. Caroline bestämde och var ”regissör”, och Isabelle var perfekt som skådespelare redan då, berättade en stolt syster.

Så mycket mer var det svårt att få reda på. ”En balansgång mellan slump och lust. Språket och kroppen, nja, det går inte att skilja dem åt”. ”Vad tänker du på? Ingenting särskilt”. Georges Banu, veteran emeritus på att skriva och uttolka teater, kämpade med frågorna, men svaret blev ofta: ”kanske det”.

Ikväll delas priserna ut och Isabelle Huppert och Jeremy Irons spelar/läser ur Pinters Ashes to Ashes. Blir det bra? Kanske det.

 

Dansaren, en film om Loïe Fuller

Dansaren, Film Av Stéphanie di Giusto, Speltid: 1,45

Lidandet får ofta spela huvudrollen när dans ska porträtteras. Blodiga tår och anorexi för klassiska dansare. Och för modernisten Loïe Fuller är det nacken, och armarna som måste lindas med krossad is i filmen ”Dansaren”, som har biopremiär 16 december. Modernisten Fuller dansar hela tiden med armarna sträckta uppåt, för att hålla upp käpparna som för ut allt det tunna siden som ska svepa i dansen ”Serpentine” och skifta i alla regnbågens färger – den eteriska skönheten kostar på.

Hennes yngre kollega Isadora Duncan skrev: ”Mitt för våra ögon förvandlas hon till mångfärgade, lysande orkidéer, till en böljande, flytande havsblomma och slutligen en spiralliknande lilja, ett formligt féeri av ljus, färg och böljande former. Vilket underbart geni!”

Loïe Fullers liv präglades av de många hindren för en ung modernist och kvinna, så rafflande hade franska Stephanie di Giustos film säkert kunnat bli även utan blåmärken. Dans och film är ett perfekt par och dansandet fångas fint i filmen, där multiartisten Soko spelar en beslutsam och tuff Loïe i 1890-talets Paris. (Att konstruera ett smart artistnamn har de gemensamt, Loïe hette egentligen Marie-Louise, och Soko heter privat Stephanie Sokolinski. )

Loïe Fuller tecknade och målade och hade ett stort intresse för ny teknik och vetenskap, vän med Marie Curie. Hennes dans ”Serpentine” var nydanande med sina svepande, organiska linjer som stämde perfekt med Art Nouveau, jugend-stilen. Hon umgicks också med tidens konstnärer som Toulouse-Lautrec och Rhodin. Den sidan av saken är nedtonad i filmen som borrar i prövningarna när hon utvecklade sin teknik. Till slut dansade hon inramad av stora speglar som återgav snurrandet och sidenet från alla håll och reflekterade de stora – och dyra! – strålkastarna.

I Paris dyker en annan amerikanska upp, den 15 år yngre och undersköna Isadora Duncan som bejakar naturlig rörelse, kärleken och livet. Snart lämnar hon det slitsamma livet som dansare i Fullers kompani som en av många  bakgrundsdanserskor.

Filmen missar förstås inte att göra en poäng av Isadora Duncans öppna sinnlighet och självmedvetenhet; hon spelas vackert av Lily-Rose Depp, 17 år gammal och söt som ett glitterbokmärke, dotter till Vanessa Paradis och Johnny Depp. Krossad is, alkohol och sammanbrott ingick säkert i Fullers dansliv. Kanske det är för att dansen ser så överjordisk ut som det finns en sådan iver att betona den fysiska smärtan, svettandet och prestationskraven. Men bilderna av Fullers spegelscen, alla meter sidentyg, tiden, de trötta teknikerna och den jublande publiken gör ändå filmen intressant – dans på rosor har dans aldrig varit.

Loïe Fuller i dans med siden utspänt på käppar som hon höll i händerna.

Publicerat på Scenbloggen, 15 December 2016.

Monsieur Chocolat

Filmen ”Monsieur Chocolat” är en snabbspolning i rasismens europeiska historia. Den är tätt sammanflätad med kolonialismen och berättar om den populära och framgångsrika clownen Chocolat i sekelskiftets Paris. Filmen bygger på boken ”Chocolat, clown nègre: l’histoire oubliée du premier artiste noir de la scène française (Chocolat, en svart clown: den glömda historien om den första svarta artisten på fransk scen) av Gérard Noiriel från 2012, filmen av Roschdy Zem hade premiär 2016.

I verkligheten var han en frigiven slav från Kuba, i filmen har han rymt från en av de nordafrikanska kolonierna och får efter diverse jobb som illegal invandrare arbete på en cirkus som ”starke Kananga”. En fransk clown, som det går rätt dåligt för, får idén att slå sig ihop med Kananga, och tillsammans blir de en helt ny variation på ”den vite clownen” som slår och bråkar med sin dummerjöns-partner. Succén blir stor, och artistnamnet Chocolat blir en succé som slår ut den vite clownen. Chocolat används i reklamsammanhang och med en bättre position ekonomiskt och socialt bromsar han till slut reklammakarnas totala objektifiering av och brist på respekt för honom.

I filmen spelas Chocolat utmärkt av Omar Sy och den franska, vita clownen som lekande lätt ser sig som chef över duon spelas av James Thierrée, känd från nycirkusen värld där han är barn till Cirque Invisible och därmed Chaplins barnbarn. Tillsammans ger Sy och Thierrée en fin och nyanserad bild av ett partnerskap med ojämlika förutsättningar som omöjligt kan överleva där och då.

Det är en på många sätt sorglig film. Bra går det inte för Chocolat, trots hans framgångar. Han börjar läsa Shakespeare och vill spela ”riktig” teater, när han så småningom insett att framgångarna på cirkus vilar på att han bekräftar den vita publikens fördomar om den andre, den svarte som underlägsen, dum och lustig att slå, komisk i sitt vara. Men publiken är inte mogen för en Othello som är svart på riktigt, han dras in i spel och dobbel och trassliga penningtransaktioner och slutar sina dagar som…..nej, det kanske inte ska avslöjas. Se den.

Publicerat på Scenbloggen, 1 December 2016.

Martha, Niki och Mr. Gaga

”Martha och Niki” av Tora Mkandawire Mårtens

Årets Tempo Documentary Film Festival har avslutats med prisutdelning som sig bör. Det blev storslam för dansen, ett av festivalens teman.

Festivalens stora pris till en svensk dokumentär (75 000 kr) går till Martha och Niki av Tora Mkandawire Mårtens, en fantastiskt fin (och rosad) film om två flickor som dansar street dance och vinner Juste Debout, den stora prestigetävlingen i Paris för genren. Dansen och tjejerna dans blir under filmens gång alltmer en bakgrund till två unga kvinnors vägval. Niki är svenskt adoptivbarn från Etiopien, Martha kom som ung tonåring till Sverige från Uganda.

”Hon säger inte så mycket”, säger vännen Niki, som gärna analyserar och försöker förstå den dansburna relationen. Egentligen är det bara när de dansar, tillsammans och med solon, som de når varandra på riktigt. Vad Martha har upplevt och bär på får vi inte veta, men den framåtriktning och öppenhet som är Nikis blir alltmer en kontrast. Och allt detta i den machovärld som är hiphop – filmat både sakligt och vackert. Egentligen handlar filmen lika mycket om globalisering och migration som om dansens kraft; i sanning rikt hanterat.

Lika politisk men också med dansen som motiv är filmen Mr. Gaga som fick Stefan Jarl International Documentary Award. Den israeliska filmaren Tomer Heymann fick tjata länge innan Ohad Naharin gick med på att det gjordes en film om hans dans och liv. Naharin, konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company, är alltmer kontroversiell i Israel och starkt kritisk till den nuvarande regeringen.

Inget av detta sägs rakt ut i filmen; i stället skildras barndomens lyckliga kibbutz-år, New York, dansen och de många uppbrotten från stora koreografer som Martha Graham, Alvin Ailey och Maurice Béjart, samt den tilltagande kritiken ”hemma” mot en frispråkig Naharin från trångsynt ortodoxa, till exempel mot att dansarna bär ‘underkläder’ på scenen och inte är påklädda. Det stränga och nästan aggressiva i Naharins koreografi får en bakgrund, lika väl som det poetiskt insiktsfulla om förlust, ensamhet, kärlek och samhörighet.

Det är nu klart att filmen, producerad med stöd av svenska Proventus, SVT och många fler, kommer att visas i höst när Batsheva Company gästar Dansens Hus i oktober med Three, det program om tre verk som visades bl i Paris i januari.

Publicerat på Scenbloggen, 13 Mars 2016.

Mr Gaga till Sverige

Nästa vecka drar Tempo dokumentärfilmsfestivalen igång, i år med en rad filmer om dans. Dit hör den omtalade Martha och Niki i streetdansens värld av Tora Mkandawire Mårtens, dit hör A Ballerina’s Tale om Misty Copeland och dit hör Mr. Gaga, en film om Ohad Naharin och hans träningsmetod gaga som sprider sig runt världen. Den är skonsam för dansarkroppar och bra för alla med sin tonvikt på mjukhet och smidighet.

Nu har nyheten släppts att Mr. Gaga själv och hans kompani Batsheva Dance Company från Israel kommer till Sverige och Dansens Hus i höst med verket ”Three” från 2005. Hur många gånger den rest runt jordklotet vet jag inte, men jag såg den i Paris i januari i år och skrev då så här:

”Three är sofistikerad men likafullt både omslutande och medryckande. Den inledande Bellus (vacker) till Bachs Goldbergvariationer är som en kropparnas stillsamma hymn, den andra delen Humus (jord) med bara kvinnliga dansare är som ett stillsamt pussel. Och den tredje delen, Secus (annat) är i ett svindlande högt tempo där sexton dansare susar och rusar på och runt varandra till en musikmix där till och med Beach Boys ingår. Fullständigt abstrakt dans-dans, eller om man så vill konkret dans, inget annat än dansande dans. Inga berättelser och inga budskap, men en stark känsla av eget uttryck från varje dansare och från ett lika kraftfullt kollektiv.”

Vilket skapar en slags berättelse om sig själv. Om det beror på gaga-tekniken eller ej: fantastiskt precis dans där inget ser ut att klicka utan ticka som ett urverk.

Publicerat på Scenbloggen, 1 Mars 2016.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.