Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Teater (sida 1 av 9)

Skuggan av Pina Bausch – Cristiana Morganti

 

Cristiana Morganti:

Jessica and me

Dansens Hus 6-7 april

Hon är alldeles ensam på en stor scen och har ett stort arv i bagaget. Cristiana Morganti dansade i drygt tjugo år i Tanztheater Wuppertal med Pina Bausch. Det kan tyckas modigt att göra en soloföreställning om de både mödosamma och rika åren, men hon gör det ganska lätt för sig, tycker jag.

Hon varvar tal med dans, och skojar om det ganska hårda slitet med Pina. Och att det inte alltid var en dans på rosor kan man gott tänka sig. Men Pina Bausch storhet var inte bara stilettklackarna och gesterna; hon förnyade begreppet dansteater och kunde tala om de svåraste frågorna med sin publik – om sociala roller för män och kvinnor, om åldrar, om gruppens makt över individen, om alienation och tillhörighet.

Cristiana Morganti använder sin humor och självdistans i Jessica and me, men det blir mest små skojiga nyp, snarare än en personligt seriös kommentar om Pina Bausch och hennes koreografi. Då har jag ändå sett ett stort antal verk av Bausch, och kan orientera mig när Morganti intervjuar sig själv, när hon låter armarna dansa, och de glänsande röda skorna ta plats.

Projektionerna i föreställningen vidgar perspektivet lite, och den avslutande (projicerade) eldsvådan är mycket vacker när den flammar från fållen och uppåt på den vida, hellånga tyllkjolen. För en stund kan man vila i känslan av att något genomskådas och går till förgängelse. På ytan är det en charmig timme, lite respektlöst detroniserande – men under ytan hittar jag just inget mer än det lite raljerande kring att arbeta i skuggan av en betydande konstnär. Det känns fattigt i relation till Pinas stora betydelse

Benny Fredriksson – om långa linjer i en kortsiktig tid

Han kan ju, omöjligen, alltid varit glad? Och i synnerhet över att träffa just mig? Hans entusiasm var som en tryckvåg i ett rum; jag tänkte oftast när jag talat med honom att han skulle bli en fantastisk kulturminister. Tänk om han hade fått bli det!

Det var alltid något i grunden glatt och positivt att tala med Benny Fredriksson, om det också bara var några hastiga ord i ett vimmel. Skojfriskheten och det skälmska var säkert ett sätt att hålla knepiga frågor på lite distans. Men hans kärlek till teatern som konstform var inte att ta miste på. Nu står Stockholms Stadsteater mitt i byn och har allt – från Robert Wilson till dadaism för bebisar.

Benny Fredriksson hade också varma känslor för teaterkritiken. Jag tror att hans kärlek till teatern ledde honom dit: utan ett öppet samtal om estetik, om hantverk, om konstformens potential, syfte och mening blir teaterkonsten svårt lidande. Även om jag hade skrivit surt om någon uppsättning, behövde jag inte tvivla på att 1) han hade läst recensionen, 2) han uppskattade den i någon mening, men 3) han skulle aldrig för död och pina yppa någon egen kritik av något som visades på hans teater.

En professionell hållning! Och han var, på riktigt, oroad av teaterkritikens förändrade situation, där alltfler produktioner hamnar under radarn, på grund av nya förhållanden i både äldre och yngre medier. På fullt allvar, föreslog han mig en gång att han skulle kunna skapa en kritiksida på Stadsteaterns hemsida och bjuda in många att skriva där – på något sätt. Mina invändningar om det problematiska att skriva kritik som var inordnad i en, enda teaters verksamhet förstod han, men – som alltid – brann han för idén, tanken att det borde gå, ändå!

Dagen innan Benny Fredriksson lämnade Stadsteatern i december, satt jag i ett möte med honom om Marionetteaterns planer för att uppmärksamma sitt 60-årsjubileum. Ett ganska modest chefsrum, svalnande kaffemuggar, känslan av en budget som hänger över sammanträdet som ett åskmoln – hur många kronor kan detta vara värt….Men en glad tonart för hela samtalet och en förtjusning över att denna teater och kulturhus kan rymma allt – smått och stort. Rosen på tårtan! kallade han Marionetteatern förtjust. Jag tror faktiskt att han menade det, också.

Benny Fredriksson gjorde PRECIS det som vår tids politiker kräver av en offentligt finansierad teater: leverera. Full valuta för skattekronorna. Men han gjorde det samtidigt som han förnyade och utvecklade teatern genom att bjuda in konstnärer som var mycket aktade och etablerade samt oprövade kort som han hade på känn kunde bli något bra. Vem var först med att be Jonas Hassen Khemiri att skriva för teaterscenen?

Ibland, ganska sällan, träffar vi alla på en människa som ser de långa linjerna och hur allt borde bli, kunde bli, skulle bli. Jag tror att Benny Fredriksson hade något så tidlöst som en vision i en tid av extremt kortsiktigt tänkande. Det gamla tunnslitna citatet dyker upp som Kasper ur sin låda: Det ska fan vara teaterdirektör. Så sorgligt att slutet skulle bli detta.

The Ingmar Bergman Year is on

Ingmar Bergman, theatre and film director, writer, was born 1918. His centennary is celebrated in Sweden by a Ingmar Bergman year packed with different events and topped with the Ingmar Bergman International Theatre Festival at the Royal Dramatic Theatre, the national scene for dramatic theatre, in Stockholm in August.

We are only in the third month of the jubilee year and the number of pods and blogs, special editions already being published are many, on Ingmar Bergman’s books, novels, biographical novels, working books included. To the international world of cinema, Ingmar Bergman is above all known as an innovative film maker from the early Wild Strawberries to the late and rich Fanny and Alexander. To the Swedish theatre audience he is equally a respected stage director, often working with the same actors at stage as in the movies.

Among the more unexpected events a Stockholm museum, The Hallwyl Museum, named after a wealthy family, exposes dresses and costumes from the many Bergman films, Bergman à la Mode, Film costumes for leading ladies. Frequent costume designer Marik Vos (1923-1944) and Mago (Max Goldstein 1926-2008) are exposed in a feast of colours – even for the movies in black and white. The exposition shows Bergman’s focus on the actresses and Bergman’s passion for shades of red to make them shine even more. The photo shows Eva Dahlbeck in Ingmar Bergman’s Smiles of a Summer Night (1955). Photo: Louis Huch/SF.

Vid skogens slut – prima mim

Foto: Bengt Wanselius

 

Bo W Lindström

Vid skogens slut

Regi: Victoria Kahn

Pantomimteatern

Föreställningens längd: 45 min

För barn från fyra år

Sången ”I ett hus vid skogens slut” lever vidare bland barn, säkert tack vare sina rörelser för hus, skutt, spaning och hjälp med en framsträckt hand. Rörelserna är lagom också för de minsta – till skillnad från den besvärliga spindeln i Imse vimse. Den lilla tomten som tittar ut är dessutom en vänlig själ som sträcker ut en hjälpande hand åt den stackars flyende haren. Även om moderna storstadsbarn varken har koll på skog eller jägare, är undertexten tydlig: vid fara hjälps man åt.

Pantomimteatern firar sitt 40-årsjubielum med en ny och uppdaterad tolkning i bästa mimtradition. Den hjälpsamme tomten är i stället för att vara en sagofigur en vuxen man, med stort behov av arbetsro. Han presenteras i programbladet som Dirren, en dirigent med stora musikdrömmar mellan notbladen. För iakttagaren ser han ut som en hybrid av gammal grävling och grånad herre. När han slår upp sina notblad strömmar ljuv musik ut, men gång på gång avbruten av oväntade besök.

Först en skunk som luktar illa, sen en fågel med bruten vinge och slutligen en stelfrusen känguru som förrirrat sig till fel klimat. Bo W Lindström, med en meritlista i mim som är imponerande, kan excellerera i en nyansrik studie av fridsam men lättirriterad farbroderlighet, medan Alice Hillbom Rudfeldt glider mimiskt från en djurmask till en annan i fullfjädrad rörelsevariation. För att berättelsen ska drivas framåt kompletteras mimen med en rund bild i fonden där ett litet skuggspel skildrar hur skunken jagas bort från staden, hur fågeln kraschar med ett fyrverkeri och kängurun kommer på avvägar.

Migration och flykt tänker den vuxne, och Pantomimteatern har onekligen funnit en vinkel som fungerar för barnens perspektiv, samtidigt som den påminner de vuxna om grundläggande fakta. Också en inkrökt grävlingsfarbror inser att den illaluktande skunken behöver bada, fågeln få ett bandage och kängurun med sina tre ungar behöver tak över huvudet. De som kommer fjärran från har alla en bakgrundshistoria, och de är alla individer. Alla särdrag är inte angenäma, den illaluktande skunken behöver bada innan den kan släppas in i det pyttelilla huset.

Därmed bjuder inte Pantomimteatern på någon hurtig solskenshistoria utan en berättelse om individualitet, gamla svårigheter och nya, behovet av tolerans och utbytet i form av värme och samhörighet. De små kängurubarnen blir vändpunkten i dramat: grävlingsgubben vänder till slut skylten med ”Hem ljuva hem” på sin dörr till ”Välkommen”.

Mimen är, om den hanteras skickligt som här, nyansrik som en persisk matta. Bo W Lindströms många ögonkast under buskiga bryn berättar mer än ord förmår om hela det komplicerade klivet att lämna en ”comfort zone” för något nytt och okänt. Hans förmåga att knyta ihop tragedi och komedi är klassisk narrkonst där publiken får skratta åt oro och vedermödor, misslyckade försök och storartade vurpor.

”Vid skogens slut” är ingen pamflett utan en humanistisk genomlysning av begrepp som tolerans, solidaritet och empati. Mimkonsten må vara en liten rännil i den stora, svenska teaterfloden, men den porlar friskt och fint vidare.

Jubileernas tid

Jubileernas tid är här. Att Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år har inte undgått någon, och gärna firar jag IB – auteur-filmaren, författaren och teaterchefen (som alltid  såg till att det fanns högkvalitativ barnteater i huset) och teaterregissören.

Men 2018 fyller också Marionetteatern 60 år, och – ser man på – Fickteatern fyller, eller skulle ha fyllt 50 år, Gunnar Edander skickar påpassligt fotot.  Där spelade Suzanne Osten, Leif Sundberg, Lottie Ejebrant och Gunnar Edander teater så det rök – scenografin till utomhusföreställningarna rymdes i en konsumkasse. Urtida, men också alltings början i den samtida svenska scenkonsten.

Förra året, 2017, fyllde både Dockteatern Tittut och Pantomimteatern 40 år. Och sanningen är förstås att det Teatersverige som vi är vana vid utformades till stor del under 1960- och 70-talen. Hela det livliga, utforskande, experimenterade teaterfältet uppstod utanför institutionerna och där finns än idag scenkonsternas upparbetningsfält. Därur knips begåvningar och slitvargar, talanger och snilleblixtar.

Fortfarande råder helt andra ekonomiska villkor utanför institutionerna, även om det just har plussats på; men så ser det ut. Men därifrån bjuder man in dem: snart har Tilde Björfors, Cirkus Cirkör, premiär på Kras på Dramaten.  Nyss kunde man avnjuta Dalija Acin Thelanders Myriader av världar för bebis-publik på Kungliga Operan – hon kommer från det fria danslivets knapra domäner men behövs innerligt väl i luftintaget i ett stort operahus. Och Anna Vnuk, fri koreograf, drar också in på Dramaten med Kungligaste teatern i mars.

En produktion och sen vidare, vidare. Ska det alltid vara så? Kan man undra i nådens år 2018, året då Mats Ek kan fira 42 år som koreograf, för övrigt. ( Om man räknar från hans första verk för Cullbergbaletten, 1976.) Han hade lyckan att tidigt ha tillgång till ett danskompani av yppersta klass, av kontinuitet, planering, en turnéorganisation och mycket annat och kunde utveckla sin begåvning, fantasi, berättarlust, engagemang, teknik och växa till en av samtidens främsta koreografer. Och han dansar än! Potatis, som han gör med Ana Laguna, har dansat runt Sverige och landar på Dansens Hus i februari.

De stora institutionerna pressas till snabba produktioner och utsålda hus – in med en begåvning, fullt ös och så ut igen! Var i Scenkonstsverige ska det finnas tid till eftertanke, experiment och till och med misslyckanden? De är lättare att dyrka gamla gudar än att nosa upp nya gudomligheter och våga låta dem växa, mogna, skapa.

 

 

 

Gott Nytt ÅR!

Vilken nyårspresent! Nytt nummer av Critical Stages där kritiker från hela världen skriver om all slags scenkonst ur alla slags perspektiv.

Detta nummer har som speciellt tema LJUD – om allt som driver in i öronen på teaterpubliken.

En nyhet till: hädanefter släpps denna internationella web-tidskrift portionsvis, för att inte läsarna ska få ett alltför stort läspaket i famnen på en gång!

Gott Nytt År, önskar Nya Scenbloggen som börjar ta sig ur jullovets aningslösa ledighet, sugande på den sista hemkokta, ljuvliga chokladkolan.

Isabel Huppert och Jeromy Irons

(Photo by Sean Gallup/Getty Images)

La voilà! Ganska kort och mycket reserverad förklarar hon tjänstvilligt – ingenting! Hur gör hon? Hur är det att växla mellan film och teater? Mellan vitt skilda regissörers sätt att arbeta? Jag är densamma hela tiden, svarar hon. Det går lätt, det är lite olika, men det går lätt.

Förra året gick Premio Europa per il Teatro till Mats Ek – odelat! I år delas det mellan Isabelle Huppert och Jeromy Irons, multikompetenta aktörer i scenkonsternas sista led mot mottagarna, publiken.  De som slutligen tolkar och förkroppsligar texter, teman, idéer. Som brukligt är intervjuas och diskuteras pristagarna under några dagars Permio-program, denna gång i Rom, Jeromy Irons igår och Isabelle Huppert idag. Och i Hupperts fall var det inledande rundabordssamtalet med bland andra äldre systern Caroline och Patti Smith, mer klargörande än samtalet med Isabelle Huppert själv. Patti Smith verkade  lika trevlig som när hon kom av sig på Nobelbanketten där hon sjöng Dylan.

Storasyster Caroline berättade att flickorna Huppert, samt tre äldre syskon, var fritt uppfostrade och fick leka hur de ville i familjens trädgård. Caroline bestämde och var ”regissör”, och Isabelle var perfekt som skådespelare redan då, berättade en stolt syster.

Så mycket mer var det svårt att få reda på. ”En balansgång mellan slump och lust. Språket och kroppen, nja, det går inte att skilja dem åt”. ”Vad tänker du på? Ingenting särskilt”. Georges Banu, veteran emeritus på att skriva och uttolka teater, kämpade med frågorna, men svaret blev ofta: ”kanske det”.

Ikväll delas priserna ut och Isabelle Huppert och Jeremy Irons spelar/läser ur Pinters Ashes to Ashes. Blir det bra? Kanske det.

 

Robert Wilson och Hamletmaskinen i Rom

Som ett urverk på nytt ihopskruvat: Heiner Müllers Hamlemaskinen i Robert Wilsons tolkning. Den gjordes ursprungligen 1986 efter ett samarbete mellan Wilson och Heiner Müller; enligt Müller det bästa som någonsin gjorts av någon av hans texter.

Kanske det; ett sällsamt flöde av ord får här en strängt bildsatt spelstil. En klass skådespelarstudenter i Rom gör denna rekonstruktion – minutiöst tajmat, skruvat, stiliserat. Mer koreografi än regi och kanske som den perfekt ”lydiga” mänskliga dockteater Gordon Craig drömde om i början av 1900-talet. Craigs dröm fungerade aldrig i praktiken, men Wilson drar upp fjädrarna och en grupp unga tickar igång. Omtagningar, minimalism, bild, bild och så några av Wilsons darlingar: 50-talsfrisyrer, grinande leenden, stolar med hög rygg och ett träd utan ett enda löv.

Rittorno, stoltserar Premio Europa. Och det är ju sant. Här är ett betydelsefullt återvändande till en av de många pristagarna genom tiderna, Robert Wilson som onekligen betytt mycket för europeisk (och global) teaters utveckling.

Deadly theatre i regnigt Rom

Kardinaltråkigt kan man också ha på teatern. Jag tänker på Peter Brooks begrepp ”deadly theatre” när jag ser Peter Steins iscensättning av Richard II för italienska Teatro Metastasio de Prato. Huvudrollen spelas av en kvinna; men hon spelar helt enkelt man utan att dra några som helst växlar på detta. Och resten är en lång rad herrar i historiskt korrekta kläder, lansar och harneskar.

Lite inspiration från nycirkusens värld kunde kanske pigga upp? Jag fortsätter till ”Untitled – I will be there when you die” av Alessandra Sciarroni, ofta sedd på festivaler i Europa. Men denna gång är det fyra män som jonglerar med två, tre, fyra och fem käglor i en timme. Vill man vara tillmötesgående kan man se det som en rofylld stund att tänka på tiden som går, men det känns mest som att titta på en övningsklass. Faktiskt lika tråkigt som Steins modellteaterkoncept (för tennsoldater, kanske).

Ack ja.

Smuts. Teater Europa har öppnat

Premio Europa är igång igen. En vecka av seminarier och priser, denna gång hålls hela härligheten i Rom, där EU:s Romtraktat firas på sin 60-årsdag, Premio Europa per il Teatro till sina 30 år. Först ut bland de pristagare som valts ut till de sex för ”Theatrical Realities” är ” No43 Filth” (smuts) från Teater 99, Estland.

Så: gyttja, lera, lervälling…skit? över hela scenen som är inramad av väggar och skyddsglas mot publiken. Nio skådespelare (medalj till en och var av dem), tre kvinnor, sex män som stampar, slår, går, vältrar sig i gyttjan. Från början är alla propert klädda, men ju mer de agerar i leran, desto mer blir de insmorda av svartbrun gegga, mer och mer ”bara” varelser, och slutligen som en flock djur – elefanter, kanske.

Knappt två timmar, ytterligt välkomponerat och till stora delar till Sibelius Valse triste, lika vacker som infernalisk. Ett vitt spektrum av brutalitet, samexistens, allvar, fanatism, ömhet, förödmjukelse – är det ett arbetsläger? en arbetsplats? ett samhälle? ett hem – eller kanske ser jag Estlands komplicerade historia vändas och vridas i smörjan. Regissörerna är två: Ene-Liis Semper och Tiit Ojasoo. Jüri Nael ansvarar för ”bodywork”, som jag utläser som koreografi.

Smacket skvätter, kanske det är just krigsåren som avses med ”43”? Med #metoo i huvudet (och hjärtat) funderar jag extra kring den manliga brutaliteten, som drabbar kvinnorna, men också männen. Denna smutsiga byk kan läsas på många sätt, den går hårt emot religiös fanatism och religiösa svepskäl. Och den rymmer även, men mycket litet, humor.

Europa eller Estland eller allt – detta är effektiv geggamoja som lämnar ett klafsande avtryck också i sinnet.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.