Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Teater (sida 2 av 9)

OBS! Superviktigt!

Koreografen själv som barn.

 

Minna Krook:

OBS! Superviktigt!

Från 4 år, speltid ca 35 min

 

”En dansföreställning om livets ABC” är den stolta underrubriken till Minna Krooks nya dansföreställning för förskolebarn. Som ofta med en hel del text som talar direkt till publiken, men nog är detta en koreografi för tre dansare på beige runda mattor. Minna Krook har med flera verk i klassikerklass blivit en av svensk dans mest betydelsefulla koreografer som rör sig fritt över tal, sång, filosofi, rörelse och dans för barn.

Små, runda beige mattor är utlagda till barnen i OBS! Superviktigt!, och på två större runda mattor dansar Minna Krook själv och två dansare/aktörer. Två lika beige tält av indian-typ kan lätt vikas ihop och flyttas, och de många livsviktiga frågor som avhandlas kan vila på en solid komposition av lika delar tanke och kropp. I musiken spelar en vibrafon en stor roll, och snart drar både frågor, kroppar och rörelse in barnen i en skog av viktiga frågor. Ibland talade, ibland sjungna, alltid insvepta i en estetik lika flygande lätt som de tunna kimonos som dansarna tar på sig.

Var på en hund kan man klappa? Var på en kompis? Vet vuxna allt? Kan chips vara middag? Potatis kan, men inte chips som är potatis. Ingen vet allt, och ingen vet hur länge livet varar är den allvarsamma undertext som dansarna rör sig över så lätt och lustfyllt, engagerande och med ett öppet sinnelag. Det engagerar barnen direkt och borde inspirera vuxna att se frågornas potential som en stark bro mellan stora och små.

#tystdansa

Så kom det till slut, dansarnas upprop i spåren efter #metoo. Skådespelerskor, sångerskor och kvinnliga musiker har redan börjat protestera mot sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsterna, och nu kommer dansarna. 600 personer har skrivit under #tystdansa, många av dem från dansskolor, andra från såväl små som stora danskompanier.

Osäkra arbets- och anställningsvillkor är det normala för alla scenkonsternas yrken idag, och dansarna är från utbildning till yrkesarbete också maximalt kroppsligt exponerade och ytterst utsatta. I uppropet skriver dansarna:

”Att vara dansande kulturarbetare är ofta förknippat med osäkra arbetsvillkor och få jobbtillfällen. Inom dansen är kroppen det viktigaste verktyget. Samtidigt vet vi att det inom dansen såsom andra kulturyttringar, och samhället i stort såsom #metoo tydligt visar, finns problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld från personer i maktpositioner. För en dansare att få sin kroppsliga integritet kränkt är en skada i dubbel bemärkelse då även ens uttrycksmedel och konstnärliga arbetsverktyg tar skada. Detta är en fråga som är tabubelagd och ofta bemöts som ett icke-problem eller något som berör ett fåtal individer.”

Att dansen skulle vara undantagen från strukturella problem som finns i hela samhället trodde jag inte. Dansen som konstform och dansarna som yrkesgrupp befinner sig långt ner i kulturlivets hierarkier. Om dansarens yrke brukar man säga: lång utbildning, kort karriär – beroendet av jobbtillfällen, kontaktnät och hemvist för daglig träning gör yrkesgruppen särskilt ömtålig.

Att uppropet ändå kommer är glädjande, något annat sätt att agera mot maktfullkomlighet och sexuella trakasserier inom utbildningarna ser inte ut att vara möjligt för att påbörja en förändring. Dansarna behöver stöd och de institutioner och skolor där de arbetar måste genast vidta åtgärder när det behövs och ta avstånd från en struktur som drabbar många hårt.

 

The Orphan Circus

Foto: Caroline Hayeur

Les Sages Fous

The Orphan Circus

Speltid: ca 1 timme

Turné: Kulturhuset, Stockholm och Göteborg, Västra Frölunda kulturhus Figur-festival (15-20 november)

Dockteatern är en liten del av scenkonsten, men kapabel till allt, stort som smått. Dess styrka är de fantasifulla bilderna, figurerna, dockorna och tekniken som kan göra vad som helst framför våra häpna ögon. Svagheten hos dockteatern återfinns oftast i dramatiken och en torftig dramaturgisk utformning; som om kreativiteten inte hade räckt till mer än figurerna. Att så många dockteaterföreställningar sedan äldsta tid varit korta pjäsfragment, ”nummer” som framförts enskilt eller i en svit beror utan tvivel på att där kan dockteatern visa sig på styva linan: snabb, rörlig, rytmisk, rolig.

Men lite förvånad blir jag ändå av att se en så välkänd och aktad teatergrupp som Les sages fous från Kanada just hemfalla åt nummer-tänkande. Jag begär ingalunda en story eller sammanhållen epik, men jag begär att man har något att förmedla utöver att visa upp dockor och masker som nödtorftigt satts samman som The Orphan Circus. Den inspirerande fula skrot-scenografin med rostig korrugerad plåt som dominerande material ser lockande ut, men får helt stillsamt förbli just bara inramande dekor. En grotesk manlig docka blir intresserad av en liten söt sjöjungfru – det är egentligen allt som här berättas. Att man vill kalla verket The Orphan Circus (den föräldralösa cirkusen) ser ut som en nödlösning som bekräftar att man inte kunnat knyta ihop de lösa trådarna på ett bättre sätt. Lanseringstexternas löfte om en paradoxernas teater som kombinerar groteskt och poetiskt faller platt.

Att i nådens år 2017 dessutom se en så oreflekterad syn på manligt och kvinnligt figurera på en scen är också nedslående. Jacob Brindamour, en av grundarna av Les Sages Fous ( de galna kloka) spelar en bakgårdens självutnämnde cirkusdirektör och hans saliga leende över den lilla sjöjungfrun kombinerat med sin dominans över uppsättningens andra spelare, Olivia Faye Lathuillière, blir en dyster påminnelse om den stora omprövning som just drar genom scenkonsternas värld i spåren av #metoo.

Visst är de små figurerna fina, men långtifrån självständigt utformade. Visst vilar en poetisk och charmig loppighet över scenrummet, men spelet och pjäsens förlopp utvecklar det inte. Internationella gästspel med dockteater är inte så många i Sverige, så nog hade jag önskat mig ett intressantare exempel från en livlig samtida teaterform.

456 röster mot tystnadens osunda klimat

Ofta när jag ser teater i Europa utanför Sverige får jag en stark känsla av att betrakta en lekplats för pojkar. Där flickorna får vara med, om de är snälla och går med på de regler som pojkarna bestämt. Den manliga blicken som grundläggande estetik dominerar. Att läget är om möjligt ännu mer deprimerande i andra länder är klen tröst för Sverige, men de 456 skådespelerskornas upprop är ändå hoppingivande.

Ingen är heller förvånad. Frågan om sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsternas värld var senast uppe och vände 2010. Inte har vi glömt att Lena Endre förnekade att hon upplevt något sådant! Därför är det särskilt glädjande att hon är med bland de 456, vilket visar att detta upprop inte handlar om enstaka och individuella upplevelser utan om en sammanhängande struktur. Den finns i hela samhället, men i teaterns värld arbetar man kroppsligen nära varandra och hierarkierna sitter hårt fast när det gäller kvinnlig underordning.

Det är en styrka att skådespelerskorna som skrivit under är så många. Och det är en stor styrka att de många vittnesmålen är anonyma: syftet är inte att hänga ut enskilda personer utan att visa på ett osunt klimat, en struktur och en tradition där halva yrkeskåren arbetar på helt andra premisser än den andra halvan. Syftet är att uppmärksamma en vardag med stora och små övergrepp, kränkningar, förminskande. Övergrepp som är tillräckligt allvarliga ska, naturligtvis, lagfaras. Allt det andra, kommentarer, gester, attityder – det är det som kräver ett aktivt motstånd.

Hela #metoo-rörelsen har dragit upp en strukturell bild som både män och kvinnor måste förhålla sig till. De 456 preciserar förhållandena på stora teaterinstitutioner där teatercheferna inget märkt eller ingripit bara i grova fall. Det finns ett heligförklarande av den konstnärliga processen som måste genomskådas; och det finns bekännelser att göra för oss alla.

Det vaga obehag jag kan känna inför vissa produktioner där regissören varit ointresserad av kvinnorna på scenen på ett djupare plan; kunde jag inte beskrivit det tydligare i en recension? Vad är det som skaver? Kanske ”bara” spåren av en arbetsprocess där män och kvinnor deltagit på skilda villkor. Just nu har jag svårt att glömma den ryska skådespelerskan som kommenterade #metoo med ”Vad har det för betydelse hur man fått en roll?”. Det ser ut som ett mycket långsiktigt arbete återstår för att göra scenen till en lekplats för alla.

Because I’m Worth it!

Foto: Håkan Larsson 

Fredrik Benke Rydman: Because I’m Worth it

Kulturhuset Stasteatern

Speltid: 1,15

 

En öppen relation – går det? Fredrik Benke Rydman inleder sitt arbete som huskoreograf i Kulturhuset i Stockholm med snitsig, rolig och eftertänksam dansteater. Men på frågan om män och kvinnor kan unna sig frihet vid sidan av ett parförhållande svarar han överraskande entydigt Nej.

Från Bounce till de egna produktionerna med fräsch nyläsning av Svansjön och Nötknäpparen – som visas på Dansens hus hela december – har Rydman nått en bred publik med dans. Den gamla street dans-stilen har mixats till vad som ibland kallas fusion – klassiskt och samtida, showdans och jazz. Han har kunskapen och blicken för scenisk energi och dramaturgiska krav för dansande kroppar. Med manus av Martin Luuk, medlem i Killinggänget, får noteringarna om social oro, grupptryck och samtidspress i kärlekslivet ett skimmer av komik och tvehågsenhet som är träffande och ofta kul.

Tre män och tre kvinnor dansar och föreställer en man och en kvinna – men med tre huvuden, tre perspektiv och nivåer av åtrå, längtan, nyfikenhet. Det är fullständigt heteronormativt, och sånär som en inledande munter repetition av ett anti-normativt applådtack, helt normativt. Man kan förstås testa att ha en öppen relation – men med tiden inser både man och kvinna att det blir bäst, tryggast, vanast, kärast och lite till att vara bara två.

Påven i Rom kunde inte formulera sig bättre; och dessutom präglas verket av en manlig blick, där mannen/männen lider mer än sin/sina frigjorda kvinnor, som verkar ta det fria livet lite mer på skoj. David Dalmo, Piotr Gior och Rennie Miro dansar alla vältaligt den manliga våndan, och Emelie Jonsson, Lisette Pagler och Sandra Medina uttrycker finstilt och nyanserat oron att såra, lusten att pröva och traditionen att behaga med självironi och finess. Alla sex har tung vingbredd från många genrer. Det märks och skapar scenisk säkerhet, skärpt närvaro med svängrum för personligt avtryck.

Ofta dansar paren parallellt – men alltid i man-kvinna-par – och en sex-sextett är riktigt fin med älskog för tolv armar. En liten parantes med klassisk balett till en pianosonat av Mozart blir en vitsig kommentar till frågorna om disciplinering och tillvarons krav att rätta in sig i ledet. Lars Östberghs scenografi med en vägg, en säng och ett bord är lika effektiv och ekonomisk som det övriga dansberättandet. En mittsektion i väggen kan vinklas och bli till det sluttande plan där test-paren snart befinner sig.

Slutet blir dock gott, det vill säga allt återvänder tillbaka i trygga heteronormativa par. Stromaes smärtsamma sång ”Formidable” blir en tryckare för älskande par om att detta är inte lätt, alla gör fel, åren går. Ett övergår i något annat. Så sant. (Både påven och jag nickar instämmande.) Föreställningen avslutas med det norm-kritiska applådtacket, utan nigningar och bockningar, med ryggen mot publiken och en busig, jämlik nick över axeln. Mer normkritiskt blir det inte.

Svärmor kommer!

Foto: Matilda Rahm 

Lotta Olsson-Lolo Amble

Svärmor kommer!

Klara Soppteater/Stockholms Stadsteater

Jag både viker tvätt och är trefaldig svärmor; klart att Marie Göranzon får mig att rysa. Av insikt, bekännelse och ånger. Hon bara väller in med sin shoppingvagn, en äkta ”dramaten”, full med (vikt!) tvätt, planering, förnuft och beskäftiga synpunkter.

Den lilla pjäsen för Klara Soppteater på Stockholms stadsteater är skriven och skapad av personer ur den generation som har en svärmor just som denna; utmärkt på alla sätt, utom att hon …ja, vad? Bara kommer, liksom. Alls inte elak, tvärtom. Hjälpsam! God! Lotta Olsson och Lolo Amble har skrivit för en autentisk svärmor och hennes svärdotter i verkliga livet, Marie Göranzon respektive Catharina Allvin, mimare och dansare. Allvin gör den nästan stumma men rörliga rollen som svärdotter; Jonas Malmsjö, verklig make och son, hörs läsa dikter och står för musiken. Lolo Amble är dessutom Marie G:s dotter. Men denna familjeaffär till pjäs handlar inte om just dessa gener, utan om lustigt eller kusligt bekanta allmänna drag.

Texten är nätt och lätt, den behöver så väl få vila i armarna på en fysisk teater där Marie Göranzon kan briljera på nytt sätt. Vi är vana att se henne bemästra stora texter på stora scener, här sjunker hon ner på en stol och sätter sig skönt tillrätta i ett litet format. Till och med dansar, light. Scenen där handdukar vikes är en liten fullträff av tjatighet som fångar den onödigt instruktiva tonen som, liksom av sig själv, rullas in i frottén.

Den unga kvinnan med alla sina plastprylar som sammanfattar stressat familjeliv i ena vågskålen, i den andra en Grande Dame, praktiskt elegant, säker på sig själv och sin betydelse, stadig som en rullväska. Det grånade publikhavet sörplar soppa, man tänker. De där partierna om att hustrur är utbytbara men mamma består; det är inte vackert och är det inte passé? Något så dumt skulle jag aldrig säga – men annat. Svärdotterns vickande, förmanande pekfingers dans som följer svärmors alerta tunga; det räcker.

Mera Tbilissi: Ljuvlig lokomotivteater

Så här ser skissen ut som dockteatermannen Redo Gabriadze har gjort till Ramona, berättelsen om ett förtjusande växellok. Kärlek uppstår mellan henne och ett rätt rostigt herr-lok, och däremellan tuffas det kring i cirkusmiljö, lokstallar och mycket annat. De som sett hans tidigare och i alla tonarter bejublade Stalingrad, där en kvinnlig cirkushäst och en kamp från den ryska kavalleriet blir förälskade, tyckte inte att Ramona var i riktigt samma klass.  Stalingrad-dockpjäsen har kuskat runt till stora festivaler som den i Avignon, och här kan jag visa affischen.

Jag fick nöja mig med lokomotiven och som så ofta med dockteaterns totala brist på realism, så kan en rejäl dos sentimentalitet bli riktigt vacker och träffande i all sin meta-livet-nivå. Sex dockspelare på scenen, sinnrika dockor och figurer och en tuffandes utveckling av objektteater och bildkonst. Här kommer länken. Tänk om loken kan komma ångandes till Sverige någon gång?

 

Kawabata, vacker teater i Tbilissi

Faces är den engelska titeln på en uppsättning där fragment av noveller av Yasunari Kawabata ställs samman. Kawabata skrev dem då och då under mycket lång tid och kallade dem själv ”handflate-berättelser”. Skådespelarna är avgångsklassen från den statliga utbildningen vid nationalscenen och den allt igenom kompetenta Royal District Theatre. Regissören, Data Tavadze, som också regisserade Trojanskorna som gästspelade i Sverige, har ett särskilt öga för scenisk estetik som en sammanhållen bild.

Den vackert skamfilade teaterlokalen, en gång i tiden kyrka till en skola, har kanske inspirerats av Peter Brooks Bouffes du Nord i Paris. Den flagande målningens skönhet omsluter ett dussin mycket unga aktörer, som en och en och sammanhållet som kollektiv berättar tematiskt om ”kärlek, död och hopp” i ett säreget flöde som tar tag som bildberättelse.

Att det sedan är ett fiffigt låter en avgångsklass alla medlemmar få var sin möjlighet att forma en bild, en bit och en bubbla i en helhet. Vackert och lätt för en känslig handflata.

 

Välkommen till Nya Scenbloggen!

Foto Ulf Sörenson

Hej alla nya och gamla läsare! Välkomna till Nya Scenbloggen!

Jag flyttar nu över från Expresens Scenbloggen som går i graven. Här får ni nya utlandsrapporter, teater-, dans- och scenkonstkritik och information om nya bokprojekt.

I min första post så rapporterar jag från Tbilissi – här är jag igen! Fjärde vändan. Första gången jag var här, var det med Lis Hellström Sveningson, gammal vän och kollega från Göteborg. Vi hade en workshop för unga kulturjournalister, hettan var rejäl och vi flämtade omkring på gatorna. Sen har jag varit här på Georgian Showcase och styrelsemöte för IATC, den internationella teaterkritikerföreningen – samma denna gång. Och nu är min man Ulf Sörenson  mitt resesällskap.

Tbilissi ligger nerklämd i en flodfåra och har en befolkning ungefär så stor som Stockholms. Här finns det gott om teater, och mycket fina skådespelare tränade i en post-rysk tradition.

Samt regissörer! De unga på Royal District Theatre, som besökt Sverige med Trojanskorna på en Teaterbiennal för fyra år sedan, är fortfarande högintressanta.

Återkommer snart med mera teater från Tbilissi!

Hearing, avlyssnat från Iran

Foto: Pierre Borasci

Mina tankar om teatern i Iran är höga. Vi vet vilka villkor den lever under, ändå lyckas den säga allt det som inte går att säga på kreativa och ofta mycket vackra sätt. Jag var där 2013 och såg avdelningen nyskriven dramatik på en nationell festival med statens välsignelse; dramatiker och uppsättningar som slog knut på sig själva för att visa det som publiken också läser av omedelbart. Och som censuren inte kan göra något åt.

På Bitef-festivalen i Belgrad ser jag Hearing skriven och regisserad av Amir Reza Koohestani, som leder en fri teatergrupp i Iran, men till stor del är verksam i Tyskland. Pjäsen utspelar sig i en internatskola för flickor, där en ung kvinna tyckt sig ha hört en manlig röst från ett grannrum, varvid en flicka anklagas för att haft besök av sin pojkvän. Under delar av föreställningen bär de unga skådespelerskorna kameror i en ställning på huvudet och filmar hur de rör sig i teaterhuset, men denna gång är det inte bara ett piggt grepp, utan en effektiv bild av ett övervaknings- och kontrollsamhälle som drar in alla i en struktur av angiveri. Dessutom cirklar pjäsen kring sanning, lögn och allt däremellan – vem har sett eller hört vad, egentligen?

Minimala medel och maximalt utfall skrev i juryns motivering till att denna pjäs fick festivalens specialpris för förnyelse och originalitet. Just det. Bjud in den till Sverige – Bergmanfestivalen, hallå!

Publicerat på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.