Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Teater (sida 2 av 8)

456 röster mot tystnadens osunda klimat

Ofta när jag ser teater i Europa utanför Sverige får jag en stark känsla av att betrakta en lekplats för pojkar. Där flickorna får vara med, om de är snälla och går med på de regler som pojkarna bestämt. Den manliga blicken som grundläggande estetik dominerar. Att läget är om möjligt ännu mer deprimerande i andra länder är klen tröst för Sverige, men de 456 skådespelerskornas upprop är ändå hoppingivande.

Ingen är heller förvånad. Frågan om sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsternas värld var senast uppe och vände 2010. Inte har vi glömt att Lena Endre förnekade att hon upplevt något sådant! Därför är det särskilt glädjande att hon är med bland de 456, vilket visar att detta upprop inte handlar om enstaka och individuella upplevelser utan om en sammanhängande struktur. Den finns i hela samhället, men i teaterns värld arbetar man kroppsligen nära varandra och hierarkierna sitter hårt fast när det gäller kvinnlig underordning.

Det är en styrka att skådespelerskorna som skrivit under är så många. Och det är en stor styrka att de många vittnesmålen är anonyma: syftet är inte att hänga ut enskilda personer utan att visa på ett osunt klimat, en struktur och en tradition där halva yrkeskåren arbetar på helt andra premisser än den andra halvan. Syftet är att uppmärksamma en vardag med stora och små övergrepp, kränkningar, förminskande. Övergrepp som är tillräckligt allvarliga ska, naturligtvis, lagfaras. Allt det andra, kommentarer, gester, attityder – det är det som kräver ett aktivt motstånd.

Hela #metoo-rörelsen har dragit upp en strukturell bild som både män och kvinnor måste förhålla sig till. De 456 preciserar förhållandena på stora teaterinstitutioner där teatercheferna inget märkt eller ingripit bara i grova fall. Det finns ett heligförklarande av den konstnärliga processen som måste genomskådas; och det finns bekännelser att göra för oss alla.

Det vaga obehag jag kan känna inför vissa produktioner där regissören varit ointresserad av kvinnorna på scenen på ett djupare plan; kunde jag inte beskrivit det tydligare i en recension? Vad är det som skaver? Kanske ”bara” spåren av en arbetsprocess där män och kvinnor deltagit på skilda villkor. Just nu har jag svårt att glömma den ryska skådespelerskan som kommenterade #metoo med ”Vad har det för betydelse hur man fått en roll?”. Det ser ut som ett mycket långsiktigt arbete återstår för att göra scenen till en lekplats för alla.

Because I’m Worth it!

Foto: Håkan Larsson 

Fredrik Benke Rydman: Because I’m Worth it

Kulturhuset Stasteatern

Speltid: 1,15

 

En öppen relation – går det? Fredrik Benke Rydman inleder sitt arbete som huskoreograf i Kulturhuset i Stockholm med snitsig, rolig och eftertänksam dansteater. Men på frågan om män och kvinnor kan unna sig frihet vid sidan av ett parförhållande svarar han överraskande entydigt Nej.

Från Bounce till de egna produktionerna med fräsch nyläsning av Svansjön och Nötknäpparen – som visas på Dansens hus hela december – har Rydman nått en bred publik med dans. Den gamla street dans-stilen har mixats till vad som ibland kallas fusion – klassiskt och samtida, showdans och jazz. Han har kunskapen och blicken för scenisk energi och dramaturgiska krav för dansande kroppar. Med manus av Martin Luuk, medlem i Killinggänget, får noteringarna om social oro, grupptryck och samtidspress i kärlekslivet ett skimmer av komik och tvehågsenhet som är träffande och ofta kul.

Tre män och tre kvinnor dansar och föreställer en man och en kvinna – men med tre huvuden, tre perspektiv och nivåer av åtrå, längtan, nyfikenhet. Det är fullständigt heteronormativt, och sånär som en inledande munter repetition av ett anti-normativt applådtack, helt normativt. Man kan förstås testa att ha en öppen relation – men med tiden inser både man och kvinna att det blir bäst, tryggast, vanast, kärast och lite till att vara bara två.

Påven i Rom kunde inte formulera sig bättre; och dessutom präglas verket av en manlig blick, där mannen/männen lider mer än sin/sina frigjorda kvinnor, som verkar ta det fria livet lite mer på skoj. David Dalmo, Piotr Gior och Rennie Miro dansar alla vältaligt den manliga våndan, och Emelie Jonsson, Lisette Pagler och Sandra Medina uttrycker finstilt och nyanserat oron att såra, lusten att pröva och traditionen att behaga med självironi och finess. Alla sex har tung vingbredd från många genrer. Det märks och skapar scenisk säkerhet, skärpt närvaro med svängrum för personligt avtryck.

Ofta dansar paren parallellt – men alltid i man-kvinna-par – och en sex-sextett är riktigt fin med älskog för tolv armar. En liten parantes med klassisk balett till en pianosonat av Mozart blir en vitsig kommentar till frågorna om disciplinering och tillvarons krav att rätta in sig i ledet. Lars Östberghs scenografi med en vägg, en säng och ett bord är lika effektiv och ekonomisk som det övriga dansberättandet. En mittsektion i väggen kan vinklas och bli till det sluttande plan där test-paren snart befinner sig.

Slutet blir dock gott, det vill säga allt återvänder tillbaka i trygga heteronormativa par. Stromaes smärtsamma sång ”Formidable” blir en tryckare för älskande par om att detta är inte lätt, alla gör fel, åren går. Ett övergår i något annat. Så sant. (Både påven och jag nickar instämmande.) Föreställningen avslutas med det norm-kritiska applådtacket, utan nigningar och bockningar, med ryggen mot publiken och en busig, jämlik nick över axeln. Mer normkritiskt blir det inte.

Svärmor kommer!

Foto: Matilda Rahm 

Lotta Olsson-Lolo Amble

Svärmor kommer!

Klara Soppteater/Stockholms Stadsteater

Jag både viker tvätt och är trefaldig svärmor; klart att Marie Göranzon får mig att rysa. Av insikt, bekännelse och ånger. Hon bara väller in med sin shoppingvagn, en äkta ”dramaten”, full med (vikt!) tvätt, planering, förnuft och beskäftiga synpunkter.

Den lilla pjäsen för Klara Soppteater på Stockholms stadsteater är skriven och skapad av personer ur den generation som har en svärmor just som denna; utmärkt på alla sätt, utom att hon …ja, vad? Bara kommer, liksom. Alls inte elak, tvärtom. Hjälpsam! God! Lotta Olsson och Lolo Amble har skrivit för en autentisk svärmor och hennes svärdotter i verkliga livet, Marie Göranzon respektive Catharina Allvin, mimare och dansare. Allvin gör den nästan stumma men rörliga rollen som svärdotter; Jonas Malmsjö, verklig make och son, hörs läsa dikter och står för musiken. Lolo Amble är dessutom Marie G:s dotter. Men denna familjeaffär till pjäs handlar inte om just dessa gener, utan om lustigt eller kusligt bekanta allmänna drag.

Texten är nätt och lätt, den behöver så väl få vila i armarna på en fysisk teater där Marie Göranzon kan briljera på nytt sätt. Vi är vana att se henne bemästra stora texter på stora scener, här sjunker hon ner på en stol och sätter sig skönt tillrätta i ett litet format. Till och med dansar, light. Scenen där handdukar vikes är en liten fullträff av tjatighet som fångar den onödigt instruktiva tonen som, liksom av sig själv, rullas in i frottén.

Den unga kvinnan med alla sina plastprylar som sammanfattar stressat familjeliv i ena vågskålen, i den andra en Grande Dame, praktiskt elegant, säker på sig själv och sin betydelse, stadig som en rullväska. Det grånade publikhavet sörplar soppa, man tänker. De där partierna om att hustrur är utbytbara men mamma består; det är inte vackert och är det inte passé? Något så dumt skulle jag aldrig säga – men annat. Svärdotterns vickande, förmanande pekfingers dans som följer svärmors alerta tunga; det räcker.

Mera Tbilissi: Ljuvlig lokomotivteater

Så här ser skissen ut som dockteatermannen Redo Gabriadze har gjort till Ramona, berättelsen om ett förtjusande växellok. Kärlek uppstår mellan henne och ett rätt rostigt herr-lok, och däremellan tuffas det kring i cirkusmiljö, lokstallar och mycket annat. De som sett hans tidigare och i alla tonarter bejublade Stalingrad, där en kvinnlig cirkushäst och en kamp från den ryska kavalleriet blir förälskade, tyckte inte att Ramona var i riktigt samma klass.  Stalingrad-dockpjäsen har kuskat runt till stora festivaler som den i Avignon, och här kan jag visa affischen.

Jag fick nöja mig med lokomotiven och som så ofta med dockteaterns totala brist på realism, så kan en rejäl dos sentimentalitet bli riktigt vacker och träffande i all sin meta-livet-nivå. Sex dockspelare på scenen, sinnrika dockor och figurer och en tuffandes utveckling av objektteater och bildkonst. Här kommer länken. Tänk om loken kan komma ångandes till Sverige någon gång?

 

Kawabata, vacker teater i Tbilissi

Faces är den engelska titeln på en uppsättning där fragment av noveller av Yasunari Kawabata ställs samman. Kawabata skrev dem då och då under mycket lång tid och kallade dem själv ”handflate-berättelser”. Skådespelarna är avgångsklassen från den statliga utbildningen vid nationalscenen och den allt igenom kompetenta Royal District Theatre. Regissören, Data Tavadze, som också regisserade Trojanskorna som gästspelade i Sverige, har ett särskilt öga för scenisk estetik som en sammanhållen bild.

Den vackert skamfilade teaterlokalen, en gång i tiden kyrka till en skola, har kanske inspirerats av Peter Brooks Bouffes du Nord i Paris. Den flagande målningens skönhet omsluter ett dussin mycket unga aktörer, som en och en och sammanhållet som kollektiv berättar tematiskt om ”kärlek, död och hopp” i ett säreget flöde som tar tag som bildberättelse.

Att det sedan är ett fiffigt låter en avgångsklass alla medlemmar få var sin möjlighet att forma en bild, en bit och en bubbla i en helhet. Vackert och lätt för en känslig handflata.

 

Välkommen till Nya Scenbloggen!

Foto Ulf Sörenson

Hej alla nya och gamla läsare! Välkomna till Nya Scenbloggen!

Jag flyttar nu över från Expresens Scenbloggen som går i graven. Här får ni nya utlandsrapporter, teater-, dans- och scenkonstkritik och information om nya bokprojekt.

I min första post så rapporterar jag från Tbilissi – här är jag igen! Fjärde vändan. Första gången jag var här, var det med Lis Hellström Sveningson, gammal vän och kollega från Göteborg. Vi hade en workshop för unga kulturjournalister, hettan var rejäl och vi flämtade omkring på gatorna. Sen har jag varit här på Georgian Showcase och styrelsemöte för IATC, den internationella teaterkritikerföreningen – samma denna gång. Och nu är min man Ulf Sörenson  mitt resesällskap.

Tbilissi ligger nerklämd i en flodfåra och har en befolkning ungefär så stor som Stockholms. Här finns det gott om teater, och mycket fina skådespelare tränade i en post-rysk tradition.

Samt regissörer! De unga på Royal District Theatre, som besökt Sverige med Trojanskorna på en Teaterbiennal för fyra år sedan, är fortfarande högintressanta.

Återkommer snart med mera teater från Tbilissi!

Hearing, avlyssnat från Iran

Foto: Pierre Borasci

Mina tankar om teatern i Iran är höga. Vi vet vilka villkor den lever under, ändå lyckas den säga allt det som inte går att säga på kreativa och ofta mycket vackra sätt. Jag var där 2013 och såg avdelningen nyskriven dramatik på en nationell festival med statens välsignelse; dramatiker och uppsättningar som slog knut på sig själva för att visa det som publiken också läser av omedelbart. Och som censuren inte kan göra något åt.

På Bitef-festivalen i Belgrad ser jag Hearing skriven och regisserad av Amir Reza Koohestani, som leder en fri teatergrupp i Iran, men till stor del är verksam i Tyskland. Pjäsen utspelar sig i en internatskola för flickor, där en ung kvinna tyckt sig ha hört en manlig röst från ett grannrum, varvid en flicka anklagas för att haft besök av sin pojkvän. Under delar av föreställningen bär de unga skådespelerskorna kameror i en ställning på huvudet och filmar hur de rör sig i teaterhuset, men denna gång är det inte bara ett piggt grepp, utan en effektiv bild av ett övervaknings- och kontrollsamhälle som drar in alla i en struktur av angiveri. Dessutom cirklar pjäsen kring sanning, lögn och allt däremellan – vem har sett eller hört vad, egentligen?

Minimala medel och maximalt utfall skrev i juryns motivering till att denna pjäs fick festivalens specialpris för förnyelse och originalitet. Just det. Bjud in den till Sverige – Bergmanfestivalen, hallå!

Publicerat på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

Hysch, hysch

Om nu någon hann läsa en bloggbit i går, så glöm det! Jag är en av fem i juryn för den stora festivalen i Belgrad, Bitef, och får, visade det sig, inte skriva en bokstav om de föreställningar som vi ska prisbelöna. Det skulle kunna utnyttjas på något illasinnat vis.

Antalet personer i Belgrad som läser en svensk blogg torde vara begränsat, men jag lyfte bort den (återkommer på söndag) för husfridens skull. Så här visas nu endast en bild av mig och juryns ordförande, Maria Shevtsova, brittisk så det skvätter med med rysk bakgrund. Festivalen fångade oss under en paus i den dygnslånga, berömda föreställningen som jag skriver om på söndag i stället.

Som också är sista dagen för denna blogg, som släcker och stänger. Den dyker nog upp någon annanstans, återkommer till det.

Publicerades på Scenbloggen, 29 September 2017.

Besser och Wisser vet bättre

Premiär på Pantomimteatern den 9 september 2017
”En slapsticksföreställning från 3 – 103 år med mycket värme och humor”
Scenografi, kostym och illustration: Sara Kander; Koreografi och chefens röst: Alejandro Bonnet; Regikonsult: Ulf Evrén; Dramaturg: Daniela Kullman; Musik: Tomas Hallonsten
Mask: Cais-Marie Björnlod; Teknik: Micke Tham; Produktion: Veronica Bedecs

Besser & Wisser vet bättre
Pantomimteatern
Speltid 45 min
Ålder 5+

Humor har det talats mycket om i veckan, då Hans Alfredson gick bort. Ett återkommande tema har varit att allvar är en av humorns förutsättningar. Hans Alfredson var en mästare på trams, crazy, ordvitsar och annat som riskerar att flyga bort med vinden, men oerhört mycket har stannat i minnet för att det har en botten i en verklig problematik och en relevant frågeställning.

Riktig slapstick, teater som vill roa med snabba fysiska puckar, finns inte längre i stora mängder. Och när den dyker upp, vurpar den allför lätt ner i rutinens hjulspår av snubbel och gnabb.

Visst blir jag orolig när Besser och Wisser (Richard Hasslinger och Adam Stålhammar) börjar svänga runt med en bräda. Plankan, igen? Men den här gången blir plankan återväckt eftersom Hasslinger & Stålhammar använder överraskningsmomentet så friskt och uppfinningsrikt. (Så har de också arbetat med en koreograf, en dramaturg och en regikonsult.)

Berättelsen är minimal: två män i snickarbyxor ska bygga något. De har en ritning, och det finns en irriterad chefsröst från en högtalare. Ideligen måste de gå och hämta verktyg och material, och då måste de gå nerför en trappa. Som inte finns, utan är låtsad bakom en barriär mitt på scenen. Trappan skapas genom att aktörerna böjer knäna mer och mer och skapar gång nerför och tvärtom för upp.

Låtsastrappan är en klassiker, där Chaplin satte ribban för snart ett sekel sedan. Men Besser & Wisser hanterar den elegant, och även här med variationer och surpriser som höjer slapsticken över smockornas nivå.

Och då handlar humorn om något! Att ideligen mötas av hinder och motgång men att finna ett sätt att ta sig fram till ett resultat, trots allt. För barnen fångas deras livssituation upp, de beinner sig ständigt mellan diffusa kommandon och tappra försök. Men alla vuxna som satt ihop en Ikea-möbel eller har en jobbig chef kan också känna igen sig.

Så: en klassiker i skick som ny! Pantomimteatern firar 40 år och visar hur mimkonsten berikar scenen.

Publicerat på Scenbloggen, 16 September 2017.

Kirill Serebrennikov

Russian theatre director Kirill Serebrennikov, who was detained and accused of embezzling state funds, gestures inside the defendants’ cage as he attends a hearing on his detention at a court in Moscow, Russia August 23, 2017. REUTERS/Tatyana Makeyeva

De ryska teaterkritikernas förening, som hör till den internationella, IATC, protesterar och slår på stora trumman för att omvärlden ska uppmärksamma att Kirill Serebrennikov satts i husarrest. Kanske är det som en del bedömare tror, att fallet Serebrennikov är droppen som får bägaren att rinna över för kulturlivet som tigit och lidit länge.

De ryska kritikerna skriver att de nu gör ett offentligt uttalande:

…. to express anxiety over the pressure being exerted on theatre director Kirill Serebrennikov, who was taken at night by force to Moscow from St. Petersburg, where he was shooting a movie. The next day he was sentenced to house arrest by a regional court.
The situation surrounding Serebrennikov grew more tense in July when the opening of the ballet Rudolph Nureyev, which he directed at Bolshoi Theatre, was cancelled as controversial.
Serebrennikov is accused of misusing funds that were targeted for a cultural project titled The Platform. One of the items in the prosecutor’s investigation implies that the production of Midsummer Night’s Dream was not created at all. This assertion is false: the production has been seen dozens of times, it continues to run, received a range of reviews in various media, and was nominated for the national theatre prize, The Golden Mask. The investigation continues to assert that the work does not exist.
There are deep doubts about the motivations for the prosecution of Serebrennikov. The responsibility of the stage director is unrelated to financial and production activities, which is covered by an investigation of the producer and the bursar for The Platform project. Serebrennikov never refused to answer questions in the course of the investigation of the case.

Det kontroversiella med Serebrennikovs verk om Nurejev var att att han visade Nurejevs homosexualitet på scenen. Välkänd för resten av världen.

Publicerat på Scenbloggen, .

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.