Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Teater (sida 3 av 9)

Hearing, avlyssnat från Iran

Foto: Pierre Borasci

Mina tankar om teatern i Iran är höga. Vi vet vilka villkor den lever under, ändå lyckas den säga allt det som inte går att säga på kreativa och ofta mycket vackra sätt. Jag var där 2013 och såg avdelningen nyskriven dramatik på en nationell festival med statens välsignelse; dramatiker och uppsättningar som slog knut på sig själva för att visa det som publiken också läser av omedelbart. Och som censuren inte kan göra något åt.

På Bitef-festivalen i Belgrad ser jag Hearing skriven och regisserad av Amir Reza Koohestani, som leder en fri teatergrupp i Iran, men till stor del är verksam i Tyskland. Pjäsen utspelar sig i en internatskola för flickor, där en ung kvinna tyckt sig ha hört en manlig röst från ett grannrum, varvid en flicka anklagas för att haft besök av sin pojkvän. Under delar av föreställningen bär de unga skådespelerskorna kameror i en ställning på huvudet och filmar hur de rör sig i teaterhuset, men denna gång är det inte bara ett piggt grepp, utan en effektiv bild av ett övervaknings- och kontrollsamhälle som drar in alla i en struktur av angiveri. Dessutom cirklar pjäsen kring sanning, lögn och allt däremellan – vem har sett eller hört vad, egentligen?

Minimala medel och maximalt utfall skrev i juryns motivering till att denna pjäs fick festivalens specialpris för förnyelse och originalitet. Just det. Bjud in den till Sverige – Bergmanfestivalen, hallå!

Publicerat på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

Hysch, hysch

Om nu någon hann läsa en bloggbit i går, så glöm det! Jag är en av fem i juryn för den stora festivalen i Belgrad, Bitef, och får, visade det sig, inte skriva en bokstav om de föreställningar som vi ska prisbelöna. Det skulle kunna utnyttjas på något illasinnat vis.

Antalet personer i Belgrad som läser en svensk blogg torde vara begränsat, men jag lyfte bort den (återkommer på söndag) för husfridens skull. Så här visas nu endast en bild av mig och juryns ordförande, Maria Shevtsova, brittisk så det skvätter med med rysk bakgrund. Festivalen fångade oss under en paus i den dygnslånga, berömda föreställningen som jag skriver om på söndag i stället.

Som också är sista dagen för denna blogg, som släcker och stänger. Den dyker nog upp någon annanstans, återkommer till det.

Publicerades på Scenbloggen, 29 September 2017.

Besser och Wisser vet bättre

Premiär på Pantomimteatern den 9 september 2017
”En slapsticksföreställning från 3 – 103 år med mycket värme och humor”
Scenografi, kostym och illustration: Sara Kander; Koreografi och chefens röst: Alejandro Bonnet; Regikonsult: Ulf Evrén; Dramaturg: Daniela Kullman; Musik: Tomas Hallonsten
Mask: Cais-Marie Björnlod; Teknik: Micke Tham; Produktion: Veronica Bedecs

Besser & Wisser vet bättre
Pantomimteatern
Speltid 45 min
Ålder 5+

Humor har det talats mycket om i veckan, då Hans Alfredson gick bort. Ett återkommande tema har varit att allvar är en av humorns förutsättningar. Hans Alfredson var en mästare på trams, crazy, ordvitsar och annat som riskerar att flyga bort med vinden, men oerhört mycket har stannat i minnet för att det har en botten i en verklig problematik och en relevant frågeställning.

Riktig slapstick, teater som vill roa med snabba fysiska puckar, finns inte längre i stora mängder. Och när den dyker upp, vurpar den allför lätt ner i rutinens hjulspår av snubbel och gnabb.

Visst blir jag orolig när Besser och Wisser (Richard Hasslinger och Adam Stålhammar) börjar svänga runt med en bräda. Plankan, igen? Men den här gången blir plankan återväckt eftersom Hasslinger & Stålhammar använder överraskningsmomentet så friskt och uppfinningsrikt. (Så har de också arbetat med en koreograf, en dramaturg och en regikonsult.)

Berättelsen är minimal: två män i snickarbyxor ska bygga något. De har en ritning, och det finns en irriterad chefsröst från en högtalare. Ideligen måste de gå och hämta verktyg och material, och då måste de gå nerför en trappa. Som inte finns, utan är låtsad bakom en barriär mitt på scenen. Trappan skapas genom att aktörerna böjer knäna mer och mer och skapar gång nerför och tvärtom för upp.

Låtsastrappan är en klassiker, där Chaplin satte ribban för snart ett sekel sedan. Men Besser & Wisser hanterar den elegant, och även här med variationer och surpriser som höjer slapsticken över smockornas nivå.

Och då handlar humorn om något! Att ideligen mötas av hinder och motgång men att finna ett sätt att ta sig fram till ett resultat, trots allt. För barnen fångas deras livssituation upp, de beinner sig ständigt mellan diffusa kommandon och tappra försök. Men alla vuxna som satt ihop en Ikea-möbel eller har en jobbig chef kan också känna igen sig.

Så: en klassiker i skick som ny! Pantomimteatern firar 40 år och visar hur mimkonsten berikar scenen.

Publicerat på Scenbloggen, 16 September 2017.

Kirill Serebrennikov

Russian theatre director Kirill Serebrennikov, who was detained and accused of embezzling state funds, gestures inside the defendants’ cage as he attends a hearing on his detention at a court in Moscow, Russia August 23, 2017. REUTERS/Tatyana Makeyeva

De ryska teaterkritikernas förening, som hör till den internationella, IATC, protesterar och slår på stora trumman för att omvärlden ska uppmärksamma att Kirill Serebrennikov satts i husarrest. Kanske är det som en del bedömare tror, att fallet Serebrennikov är droppen som får bägaren att rinna över för kulturlivet som tigit och lidit länge.

De ryska kritikerna skriver att de nu gör ett offentligt uttalande:

…. to express anxiety over the pressure being exerted on theatre director Kirill Serebrennikov, who was taken at night by force to Moscow from St. Petersburg, where he was shooting a movie. The next day he was sentenced to house arrest by a regional court.
The situation surrounding Serebrennikov grew more tense in July when the opening of the ballet Rudolph Nureyev, which he directed at Bolshoi Theatre, was cancelled as controversial.
Serebrennikov is accused of misusing funds that were targeted for a cultural project titled The Platform. One of the items in the prosecutor’s investigation implies that the production of Midsummer Night’s Dream was not created at all. This assertion is false: the production has been seen dozens of times, it continues to run, received a range of reviews in various media, and was nominated for the national theatre prize, The Golden Mask. The investigation continues to assert that the work does not exist.
There are deep doubts about the motivations for the prosecution of Serebrennikov. The responsibility of the stage director is unrelated to financial and production activities, which is covered by an investigation of the producer and the bursar for The Platform project. Serebrennikov never refused to answer questions in the course of the investigation of the case.

Det kontroversiella med Serebrennikovs verk om Nurejev var att att han visade Nurejevs homosexualitet på scenen. Välkänd för resten av världen.

Publicerat på Scenbloggen, .

Selma, Charlotte och Västanå

Foto: Håkan Larsson

Selma Lagerlöf: Charlotte Löwensköld

Manus och regi: Leif Stinnerbom Västanå teater,

Berättarladan i Rottneros Speltid: ca 3 tim

Hur många är vi som åker till Värmland bara för att där finns Västanå teater? Och tänker: lyckliga dem som bor där. Besöket är lika överväldigande varje gång. Mellan-Fryken tätt intill under den höga himlen, de vördnadsbjudande bondgårdarna som trots allt finns kvar, korna som betar så lugnt, närheten till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Och så Berättarladan i Rottneros, Västanå teaters sommarviste. Stor som en kyrka, med ljuset silandes genom de inte alldeles täta brädväggarna runt en av Selma Lagerlöfs dramatiserade romaner, Charlotte Löwensköld.

Scenen på ladan-kyrkans-teaterns kortvägg är ordnad à la Shakespeare med flera våningar som fortsätter på långsidorna. Så att den där dansen som går, det där spelet som pågår och pågår, år efter år, går som en polska där kjolarna slänger och klackarna drar. Leif Stinnerbom som vet mer än de flesta om folklig dans har i de många dramatiseringarna av Selma Lagerlöfs verk utvecklat ett regikoncept som är djupt ovanligt, men alldeles samtida. Totalteater som hos Europas stora, men silat genom vadmal och lin, genom en andningens rytm och soundet hos Magnus Stinnerboms världsmusik för kantele och Moraharpa.

Årets Selma heter Charlotte; den egensinniga och aningen uppnosiga adelsfröken som är kär i den unga pastorsadjunkten, men kommer på andra tankar. Unge adjunkten blir pietist och vänder sig från det världsliga. Selma Lagerlöf och Charlotte Lövensköld är innerligt överens om att så får det inte gå till: ”Det är en så förfärligt svår synd att döda kärleken”.

Selma Lagerlöf berättar med breda penseldrag, och Västanå teater gör detsamma. Mer än en gång tänker jag på uppsättningen av Charlotte Löwensköld som ett spel, där figurer dansar ut och in som i ett gammalt tyskt rådhustorn, där figurer i ett mekaniskt ur kommer ut på jämna klockslag. Det passar det lagerlöfska berättandet, där en finkänslig dramaturg (Susanne Marko) rensat i de många förvecklingarna och utvikningarna.

Som alltid är den en stor ensemble som skildrar historien: åtta yrkesskådespelare, fyra professionella dansare, tiotalet amatörskådespelare och nästan lika många barn runt de fem musikernas nisch i centrum. Det gungar och kränger, hallingen går och polskan stampar, skådespelarna fixar riktiga porträtt som Kajsa Reingardt i överstinnan Ekenstedts roll eller Ole Forsberg som hennes obeslutsamme make. Kanske bara Nadja Mirmiran får tillräckligt med plats, tid och svängrum att komma under huvudrollens, Charlottes, nyckfulla yta på allvar. Efter tre timmar tycker man sig känna henne och kan mycket väl förstå att hon beslutar sig för den aningen gripande Schagerström, rik, jo, men också snäll och lite osäker, känsligt tecknad av Jakob Hultcrantz Hansson.

Det är minsann ingen enkel berättarteater som i en tv-serie, som bjuds i ladan i Rottneros. Visst går storyns röda tråd genom uppsättningen, men det är något med Selma Lagerlöfs omständliga stil, noga iakttagande men humant överseende som kommer så väl till sin rätt i Västanås scenkonst. Känslan av berättelsens framtickande som en vävstols dova dunk och skytteln som går. Flinka fingrar som för rätt trådar in i väven i ett tätt och fint mönster.

Charlotte Löwensköld är i Selma Lagerlöfs roman ingen idealisk person, men hon är en ung kvinna av kött och blod och Selma försvarar hennes rätt att respekteras och älskas sådan hon är. Dansen den går, spelscenerna med repliker varvas med danssekvenser, unga och gamla snurras ut och dansar in. Baler, kafferep, skvaller och predikningar lindar sig runt en tydlig kritik av fundamentalism, som inte behöver någon dagsaktuell adresslapp för att vi ska känna igen den. Som i Värmland fordomdags, så ock idag.

Publicerat på Scenbloggen, .

One Man Dancing

Abafumi-gruppen från Uganda, omkring 1976. Foto: Blanche Majoro

Patricia Keeney: One Man Dancing, Inanna, roman

Den kanadensiska författaren Patricia Keeney kallar sin bok ”One Man Dancing” för ”roman”, och förklarar utförligt i ett efterord varför hon inte ville skriva en strikt dokumentarisk monografi över Charles Tumwesigye, dansare och skådespelare från Uganda. Med sin skönlitterära brasklapp har hon kunnat spinna fritt kring dofter och smaker, känslor och samtal, intryck och avtryck – och mycket av allt detta är värdefulla pusselbitar för läsaren när man följer den sanna berättelsen om en dansare från Uganda.

Dansaren Charles, eller Kiti som han hette som barn, har levt ett liv som varit kontrastrikt, omtumlande och som berättar lika mycket om Uganda och Afrika som om en liten pojke som bara, bara ville dansa. Ugandas moderna historia och den politiska historien för hela Afrika ramar in individen Charles och är hans livs förutsättning. Som liten pojke älskade Charles att dansa, och som tonåring kämpade han för att övertyga sin pappa om att han måste få komma till Ugandas huvudstad Kampala och en aktad skola, en gång startad av brittiska missionärer. Till slut gav pappa med sig, och Charles gör succé inom skolidrotten och upptäcks som dansare. Snart är han med i en nystartad dansgrupp, Abafumi, som har en dynamisk och krävande konstnärlig ledare, Robert Serumaga. Långa träningspass, höga krav på en tonåring och helt nya kunskaper inte bara om dans, men om afrikansk tradition. Allt som han kände igen från barndomen fick en plats på en scen och en estetisk form.

Samtidigt var detta den tid då Idi Amin, landets överbefälhavare sedan 1960-talet, tog makten genom en statskupp. Från 1971 till 1979 varade hans skräckvälde, som slog hårt också mot danskompaniet Abafumi. Under 1970-talet turnerade gruppen vida i världen med sina ordlöst berättande och mytologiskt grundade föreställningar. Intresset för ”äkta” afrikansk kultur var stort i en tid då många nya självständiga afrikanska länder formulerade sin profil som fria nationer efter kolonialismen. Abafumi, som fick en prestigefylld position också i kraft av sina framgångar i USA och Europa blev något av en modell för andra länder i Afrika. Robert Serumaga hade studerat på Irland i unga år, och där fått kontakt med vad som brukar kallas fysisk teater med namn som Artaud och Grotowski, och hans dansteatergrupps praktik anses som en betydelsefull uppdatering för afrikansk scenkonst generellt.

Så småningom slår Amin till mot gruppen, där ledaren Serumaga ingår i en motståndsrörelse mot diktatorn. Gruppen lyckas ta sig ur landet med amerikansk hjälp, och hamnar i en oväntad exil i Rom, där Vatikanen erbjuder ett modest flyktingboende. Rädslan för att Amins agenter ska finnas överallt, är stor, och Serumaga dödas – alltjämt oklart hur. Åtskilligt i Ugandas historia är alltjämt oklart, som CIA:s inblanding både i tillsättandet av Amin och i avsättandet av honom. Gruppen skingras. Efter lång väntan, och ett misslyckat försök att få asyl i Sverige, lyckas Charles att få möjlighet att imigrera till Kanada, där han också får arbetstillstånd och delar liv med en av skådespelerskorna i gruppen. (En annan medlem i Abafumi var Richard Sseruwagi, sedan länge skådespelare och musiker i Sverige.)

Charles fick arbete på ett slakthus, gjorde lite av karriär i fackligt arbete och i företagets idrottsverksamhet, men i en svår snöstorm skadades han svårt i en bilolycka. Vägen tillbaka blev lång. Och han, den ensamme dansaren, måste stödja sig på terapeuter och sjukgymnaster innan han efter lång tid kan lämna sin rullstol. Han som behärskat sin fysisk perfekt, som var lång och stilig och som alltid hade äventyr med olika damer, är helt i händerna på sina vårdare.

Patricia Keeney mötte verklighetens Charles Tumwesigye genom sin man, Don Rubin, när han arbetade med ITI:s (International Theatre Institute, en av många organisationer inom UNESCO) internationella encyclopedi för modern teater. Hon har utifrån hans berättelse byggt upp sin roman, och redovisar noga hur. Helt problemfritt är aldrig brobygget mellan fiktion och verklighet, och Keeney har intagit en viss och rimlig försiktighet när det gäller att dra iväg med fantasier om vad som sagts eller gjorts. Ibland märks den medvetna försiktigheten som en gäckande skugga på väggen, och det finns också knappt med information om själva dansen och dansandet, hur den såg ut, vad den byggde på. Ändå är romanen en page-turner och en informationsbank.

Det har nu gått nära 40 år sedan Amin störtades och Uganda, med 40 miljoner invånare, Viktoriasjön i söder och Nilens källor i norr, är alltjämt ett land med stora demokratiska problem. Landet prickas och kritiseras för sina bristande mänskliga rättigheter bland annat och för fortsatt kriminalisering (och diskriminering) av hbtq-personer.

I en intervju i senaste numret av web-tidskriften Critical Stages (critical-stages.org), med Afrika som tema, berättar dramatikern Asiimwe Deborah GKashugi om dagens scenkonst i Uganda. Hon menar att det finns gott om unga dramatiker, men att de har svårt att få stöd för all konst som är oberoende och maktkritisk, som hennes egen pjäs ”Cooking Oil”. Ändå är hon försiktigt optimistisk och hoppas att världen ska börja upptäcka en ny våg av författare som skriver om dagens Uganda. Och att landets makthavare ska inse hur viktigt det är med teaterhus, scener och ett oberoende konstliv.

Publicerat på Scenbloggen, 26 Juli 2017.

Ingen rök utan …..soleil

Vilka är det som sitter och röker? Så tänkte mina quebec-vänner när de gick förbi en gata i Montréal, där Robert Lepage har sin lokal för teaterarbete. Är de från Frankrike, tro?

Mycket riktigt. Rökarna tog paus på gatan, rökandes (vilket verkar bortlagt i Montréal). Och de visade sig vara från Théâtre du Soleil i Paris, närmare bestämt Ariane Mnouchkines nu halvsekelgamla teater i ett nedlagt krutmakeri i Vincennes. Kunde det stämma? Vad gjorde de där?

Men så kommer det ett brev från Théâtre du Soleil, som sist av alla övergått från papper till e-post, som bekräftar detta. Ett samarbetsprojekt pågår mellan Lepage och Mnouchkine och det ska landa under 2018. Intressant.

Parallellt spelas Théâtre du Soleils senaste produktion, Une chambre en Inde (Ett rum i Indien) under hösten i Paris och på turné. Indisk scenkonst har varit en referens för Ariane Mnouchkine sedan länge vid sidan av japansk kabuki och bunraku. Nu är det en indisk lågkasts teaterform, avlägset släkt med kathakali, som är föremål för teatergruppens arbete där noggranna förberedelser kombineras med improvisationer.

” Slutligen finner man här hela den teatervetenskap som är Ariane Mnouchkines egen konstform. Man vet aldrig riktigt säkert om scenerna man ser är just sekvenser eller tablåer för scenen eller om det är den triviala ”verkligheten” som bara spelar en roll på teatern”, skriver den franska kritikern Jean-Pierre Han i senaste numret av den internationella webtidskriften Critical Stages.

Ett möte mellan två av världens mest fantasifulla teaterkreatörer, Lepage och Mnouchkine, kan inte bli annat än spännande.

Publicerat på Scenbloggen, 13 Juli 2017.

All världens teater, här och nu!

On va tout dallasser, Pamela -de Marielle Pinsard, au THéâtre Saint-Gervais, Genève, le 31.10.2016.

Om det är någon gång det finns anledning att vara stolt över att arbeta med teaterkritiker från hela världen så är det när nytt nummer utkommer av Critical Stages. Senaste numret gör en fenomenal genomlysning av dagens teater/scenkonst i Afrika av huvudsakligen afrikanska kritiker.

Enda problemet är att texterna är många och en del mycket långa. Men man kan ju välja och vraka. Kolla!

www.critical-stages.org

Publicerat på Scenbloggen, .

Den stora världen…

Den stora världen är kanske inte så stor när allt kommer omkring. Som en av sexton medlemmar i juryn för Premio Europa per il Teatro, har jag i Rom diskuterat, grälat och positionerat mig (som det heter) kring priser till europeisk teater. För död och pina får inga resultat avslöjas ännu, men vad som kan sägas är att patriotismen griper kring sig när det kniper i valsituationer. Ett 70-tal förslag till de slutligen sex priserna för Theatrical Realities, puh! – en flod av nakenhet, våld och sexuella frustrationer till, ofta, himmelska toner.

Men mycket blir belyst, och att träffa personer som arbetar med teater i Ryssland eller Polen betyder direktkontakt med länder där kulturarbetarna hukar i isvinden av nationalistiska och hyperkonservativa idéer om kultur. Kanske faktiskt balansen mellan män och kvinnor i scenkonsternas värld har blivit lite, lite mindre ojämlika. Och att det inte bara är jag som påpekar bristerna, nu gör även grånade tyska eller franska herrar det.

Samt att dans, interdisciplinära och interaktiva teaterformer blir allt vanligare. Hemskt nog, ser dock mycket väldigt likadant ut och oftast mycket likt tysk teater, som längre spelat huvudrollen i Europa. En sak till: mycket opera och musikteater – och operasångare som är bra skådespelare med skärpta sceniska uttryck.

För enkelhetens skull har sammanträdet hållits på Roms flygplats hotell; nu hastar alla hem till Paris, Belgrad, Lissabon, Hamburg och Stockholm. Och för de flesta börjar sommarens många festivaler strax.

Publicerat på Scenbloggen,

Alkemistens hemlighet

Alkemistens hemlighet. Foto: Elias Gammelgård

Alkemistens hemlighet, Dan Laurin/ Patrik Sörling/ Maria Lindal, Drottningholms slottsteater t o m 18 juni, speltid: 1, 15

Att experimentera är nödvändigt, också för en ”trollerilåda” från 1700-talet som Drottningholms Slottsteater. ”Alkemistens hemlighet” utgår också från de experiment som gjordes för att framställa guld på kemisk vid Gustav III:s hov; så det experimentella ligger verkligen i luften. Blockflöjtisten Dan Laurin står för originalidén som sedan utformats av Patrik Sörling vad gäller text och gestaltning och av Maria Lindal, Drottningholms Slottsteaters musikaliska ledare, för musiken.

Musiken klarar sig bäst i detta grupparbete, även om också den är ett kollage av Rameau, Vivaldi och annan barockmusik, spetsad med Börtz och Pärt. Så finns det ju också en solid konserttradition och en vana vid konsertant framförande av opera att luta sig mot. Laurin och Lindal tillsammans med Anna Paradiso på cembalo och Magdalena Mårding på cello blir en skönt ljudande inramning i vad som i övrigt är lika undflyende som dunstande vätskor.

Stina Ekblad som alkemisten själv, August Nordenskiöld är förebilden, har att tampas med komplicerade och baktunga texter, huvudsakligen från Empedokles, vars världsbild och vetenskap återspeglar den grekiska antikens uppfattning om de fyra elementen och de mänskliga temperamenten. Därifrån till upplysningstidens idé om guldmakeri som ska bryta ner det ekonomiska systemet och skipa social rättvisa är det långt – stora massor text och tankeinnehåll får rymmas i ett trångt, rapsodiskt format.

De två rollerna Kärlek och Split dansas respektive sjungs. Karolina Blixt, liksom Stina Ekblad i Nordenskiöld-kostym, går fint in i musikens ram, och sjunger Pärts Es sang vor langen Jahren så rent och helt att man ryser. Men den arme Kärlek, vad gör han egentligen här? Pontus Sundset är en intressant dansare som lyckats matcha Virpi Pahkinens dans väl, men här har han fått en både blek och vag koreografi, med lätta inslag av sällskapsdans från 1700-talet.

Alkemistens hemlighet är en uppsättning som bara tar en timme och en kvart och som alltid på denna magiska teater kan man njuta av det mjuka soundet, det skonsamma ljuset och den kvardröjande känslan av en annan syn på scenkonst som ett feeri. Kulisserna används flitigt: berg blir skog, grotta blir hav, vinden tjuter och åskan går. Det är fint; men alkemins drömmar förblir förborgade.

Publicerades på Scenbloggen, 17 Juni 2017.

© 2021 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.