Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Kritik (sida 1 av 9)

Jubileernas tid

Jubileernas tid är här. Att Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år har inte undgått någon, och gärna firar jag IB – auteur-filmaren, författaren och teaterchefen (som alltid  såg till att det fanns högkvalitativ barnteater i huset) och teaterregissören.

Men 2018 fyller också Marionetteatern 60 år, och – ser man på – Fickteatern fyller, eller skulle ha fyllt 50 år, Gunnar Edander skickar påpassligt fotot.  Där spelade Suzanne Osten, Leif Sundberg, Lottie Ejebrant och Gunnar Edander teater så det rök – scenografin till utomhusföreställningarna rymdes i en konsumkasse. Urtida, men också alltings början i den samtida svenska scenkonsten.

Förra året, 2017, fyllde både Dockteatern Tittut och Pantomimteatern 40 år. Och sanningen är förstås att det Teatersverige som vi är vana vid utformades till stor del under 1960- och 70-talen. Hela det livliga, utforskande, experimenterade teaterfältet uppstod utanför institutionerna och där finns än idag scenkonsternas upparbetningsfält. Därur knips begåvningar och slitvargar, talanger och snilleblixtar.

Fortfarande råder helt andra ekonomiska villkor utanför institutionerna, även om det just har plussats på; men så ser det ut. Men därifrån bjuder man in dem: snart har Tilde Björfors, Cirkus Cirkör, premiär på Kras på Dramaten.  Nyss kunde man avnjuta Dalija Acin Thelanders Myriader av världar för bebis-publik på Kungliga Operan – hon kommer från det fria danslivets knapra domäner men behövs innerligt väl i luftintaget i ett stort operahus. Och Anna Vnuk, fri koreograf, drar också in på Dramaten med Kungligaste teatern i mars.

En produktion och sen vidare, vidare. Ska det alltid vara så? Kan man undra i nådens år 2018, året då Mats Ek kan fira 42 år som koreograf, för övrigt. ( Om man räknar från hans första verk för Cullbergbaletten, 1976.) Han hade lyckan att tidigt ha tillgång till ett danskompani av yppersta klass, av kontinuitet, planering, en turnéorganisation och mycket annat och kunde utveckla sin begåvning, fantasi, berättarlust, engagemang, teknik och växa till en av samtidens främsta koreografer. Och han dansar än! Potatis, som han gör med Ana Laguna, har dansat runt Sverige och landar på Dansens Hus i februari.

De stora institutionerna pressas till snabba produktioner och utsålda hus – in med en begåvning, fullt ös och så ut igen! Var i Scenkonstsverige ska det finnas tid till eftertanke, experiment och till och med misslyckanden? De är lättare att dyrka gamla gudar än att nosa upp nya gudomligheter och våga låta dem växa, mogna, skapa.

 

 

 

Gott Nytt ÅR!

Vilken nyårspresent! Nytt nummer av Critical Stages där kritiker från hela världen skriver om all slags scenkonst ur alla slags perspektiv.

Detta nummer har som speciellt tema LJUD – om allt som driver in i öronen på teaterpubliken.

En nyhet till: hädanefter släpps denna internationella web-tidskrift portionsvis, för att inte läsarna ska få ett alltför stort läspaket i famnen på en gång!

Gott Nytt År, önskar Nya Scenbloggen som börjar ta sig ur jullovets aningslösa ledighet, sugande på den sista hemkokta, ljuvliga chokladkolan.

Robert Wilson och Hamletmaskinen i Rom

Som ett urverk på nytt ihopskruvat: Heiner Müllers Hamlemaskinen i Robert Wilsons tolkning. Den gjordes ursprungligen 1986 efter ett samarbete mellan Wilson och Heiner Müller; enligt Müller det bästa som någonsin gjorts av någon av hans texter.

Kanske det; ett sällsamt flöde av ord får här en strängt bildsatt spelstil. En klass skådespelarstudenter i Rom gör denna rekonstruktion – minutiöst tajmat, skruvat, stiliserat. Mer koreografi än regi och kanske som den perfekt ”lydiga” mänskliga dockteater Gordon Craig drömde om i början av 1900-talet. Craigs dröm fungerade aldrig i praktiken, men Wilson drar upp fjädrarna och en grupp unga tickar igång. Omtagningar, minimalism, bild, bild och så några av Wilsons darlingar: 50-talsfrisyrer, grinande leenden, stolar med hög rygg och ett träd utan ett enda löv.

Rittorno, stoltserar Premio Europa. Och det är ju sant. Här är ett betydelsefullt återvändande till en av de många pristagarna genom tiderna, Robert Wilson som onekligen betytt mycket för europeisk (och global) teaters utveckling.

Deadly theatre i regnigt Rom

Kardinaltråkigt kan man också ha på teatern. Jag tänker på Peter Brooks begrepp ”deadly theatre” när jag ser Peter Steins iscensättning av Richard II för italienska Teatro Metastasio de Prato. Huvudrollen spelas av en kvinna; men hon spelar helt enkelt man utan att dra några som helst växlar på detta. Och resten är en lång rad herrar i historiskt korrekta kläder, lansar och harneskar.

Lite inspiration från nycirkusens värld kunde kanske pigga upp? Jag fortsätter till ”Untitled – I will be there when you die” av Alessandra Sciarroni, ofta sedd på festivaler i Europa. Men denna gång är det fyra män som jonglerar med två, tre, fyra och fem käglor i en timme. Vill man vara tillmötesgående kan man se det som en rofylld stund att tänka på tiden som går, men det känns mest som att titta på en övningsklass. Faktiskt lika tråkigt som Steins modellteaterkoncept (för tennsoldater, kanske).

Ack ja.

Smuts. Teater Europa har öppnat

Premio Europa är igång igen. En vecka av seminarier och priser, denna gång hålls hela härligheten i Rom, där EU:s Romtraktat firas på sin 60-årsdag, Premio Europa per il Teatro till sina 30 år. Först ut bland de pristagare som valts ut till de sex för ”Theatrical Realities” är ” No43 Filth” (smuts) från Teater 99, Estland.

Så: gyttja, lera, lervälling…skit? över hela scenen som är inramad av väggar och skyddsglas mot publiken. Nio skådespelare (medalj till en och var av dem), tre kvinnor, sex män som stampar, slår, går, vältrar sig i gyttjan. Från början är alla propert klädda, men ju mer de agerar i leran, desto mer blir de insmorda av svartbrun gegga, mer och mer ”bara” varelser, och slutligen som en flock djur – elefanter, kanske.

Knappt två timmar, ytterligt välkomponerat och till stora delar till Sibelius Valse triste, lika vacker som infernalisk. Ett vitt spektrum av brutalitet, samexistens, allvar, fanatism, ömhet, förödmjukelse – är det ett arbetsläger? en arbetsplats? ett samhälle? ett hem – eller kanske ser jag Estlands komplicerade historia vändas och vridas i smörjan. Regissörerna är två: Ene-Liis Semper och Tiit Ojasoo. Jüri Nael ansvarar för ”bodywork”, som jag utläser som koreografi.

Smacket skvätter, kanske det är just krigsåren som avses med ”43”? Med #metoo i huvudet (och hjärtat) funderar jag extra kring den manliga brutaliteten, som drabbar kvinnorna, men också männen. Denna smutsiga byk kan läsas på många sätt, den går hårt emot religiös fanatism och religiösa svepskäl. Och den rymmer även, men mycket litet, humor.

Europa eller Estland eller allt – detta är effektiv geggamoja som lämnar ett klafsande avtryck också i sinnet.

OBS! Superviktigt!

Koreografen själv som barn.

 

Minna Krook:

OBS! Superviktigt!

Från 4 år, speltid ca 35 min

 

”En dansföreställning om livets ABC” är den stolta underrubriken till Minna Krooks nya dansföreställning för förskolebarn. Som ofta med en hel del text som talar direkt till publiken, men nog är detta en koreografi för tre dansare på beige runda mattor. Minna Krook har med flera verk i klassikerklass blivit en av svensk dans mest betydelsefulla koreografer som rör sig fritt över tal, sång, filosofi, rörelse och dans för barn.

Små, runda beige mattor är utlagda till barnen i OBS! Superviktigt!, och på två större runda mattor dansar Minna Krook själv och två dansare/aktörer. Två lika beige tält av indian-typ kan lätt vikas ihop och flyttas, och de många livsviktiga frågor som avhandlas kan vila på en solid komposition av lika delar tanke och kropp. I musiken spelar en vibrafon en stor roll, och snart drar både frågor, kroppar och rörelse in barnen i en skog av viktiga frågor. Ibland talade, ibland sjungna, alltid insvepta i en estetik lika flygande lätt som de tunna kimonos som dansarna tar på sig.

Var på en hund kan man klappa? Var på en kompis? Vet vuxna allt? Kan chips vara middag? Potatis kan, men inte chips som är potatis. Ingen vet allt, och ingen vet hur länge livet varar är den allvarsamma undertext som dansarna rör sig över så lätt och lustfyllt, engagerande och med ett öppet sinnelag. Det engagerar barnen direkt och borde inspirera vuxna att se frågornas potential som en stark bro mellan stora och små.

Deep time dyker i tiden

 

Foto: Jose Figueroa

Virpi Pahkinen
Deep Time
Dansens Hus 24-26 nov

Det är med sina ytterst stringenta solon som Virpi Pakinen satt färg på den nutida dansen. På små scener och i svarta rum har hon i ett kvarts sekel lyst upp med en märklig kroppskonst, ofta statuarisk samtidigt som den är maximalt rörlig. En fot som dyker upp liksom av sig själv över hennes axel. Händer och fingrar i mudras-liknande kompositioner. Trådar till klassiska asiatiska traditioner och djupt personliga kostymer som utgör den enda och kroppsligt medagerande koreografin. Summan har ofta varit dansfilosofisk, en visuell meditation.

I bortåt tre decennier har hennes småskaliga produktioner synts, så småningom utsökt filmade och flyttade ut i naturen eller spekulativa rum. Med tiden har hon också skapat verk för flera dansare, varav hon oftast själv varit en. Just stringensen har då kunnat försvagas, av naturliga skäl.

Med Deep Time är det som om Virpi Pahkinen tagit sitt stränga format och vänt det ut och in. Med sex dansare, varav en hon själv, och en sångerska på scenen öppnas formen och denna gång saknas inte stringensen, men den har fördelats. Pontus Sundset har autoriteten att utgöra ett slags nav i verket, en pendang till Virpi Pahkinen själv som medverkar i några sekvenser.

Musiken av Jonas Sjöblom omfamnar såväl Hildegard von Bingen som hans egna elektroniska krumsprång – känslan av att befinna sig under vatten eller i ett svirr av insektsljud. Och dansen hakar i verkets slut på associationerna till vatten – som lysande akvariefiskar från varma hav flyger dansarna i luften. Hui-Han Hu Gustavsson glittrar i mörkblått vid sidan av Pahkinens orangeröda plissé och andra dansare i svartblått, ljust orange, blekt rosa.

Också den mystiska sidan av Pahkinens stil och verk har vänts ut och in till en klarhet som känns greppbar. Den eviga gudomlighet som Tua Dominique besjunger kan vara den som dansas jublande och öppet, inbjudande och lyckligt njutningsfullt i tidens djup som fisken i vattnet.

Gnistervit SIGNAL

 

Foto: Martin Skoog

Claire Parsons

SIGNAL

Speltid 45 min, t o m 7 nov på Dansens Hus

Alla åldrar

Gnistervitt på dansarna, svart rum och signalfärger på markeringstejper. Film på väggen, rökpuffar från taket – det händer något överallt i rummet där dansarna signalerar DANS.

 

Publiken får gå och stå och flyttas milt med bestämt till olika positioner i rummet. Ett långt lysrör blir till en balk att bära tillsammans på väg mot nästa station. Det fungerar alldeles utmärkt och uppmärksamt följer vi instruktionerna och stannar upp vid given signal. Min enda invändning är att vi kunde fått dansa också, här är vi på väg allihop att nästan göra det. Steget till att ta de steg som kan kallas dans är en millimeter bort.

Men dansarna dansar – den alltid like komiskt allvarsamme Viktor Gyllenberg och de andra har en lycklig stund i en fåtölj som kan tänjas ut till en soffa där många får plats. På olika och fiffiga vis ordnas nya spelplatser genom utlagda lysrör, band att sitta på, tejp i glada färger. Signalrött och orange leder markörerna tankarna till varnings- och anvisningsskyltar, och koreografiskt ansluter Claire Parsons till räta linjer och trekantiga skyltar i en kantig, distinkt och rytmiskt taktfast dans.

 

Av och till banar dansarna väg rakt genom publikhopen med en rak arm, ungefär som poliser eller vakter skulle göra. Det är lustigt i sin ”look” av att utföra något som absolut, prompt måste göras, om så bara att klättra på en vägg – en fin sekvens där en dansare går på de andra dansarnas händer och axlar. Känslan av ett uppdrag och ett arbete hanteras fantasifullt, lite som när barn leker ”kontor” eller ”jobb”; seriösa grejer som måste tas på största allvar. De vita kostymerna och de jättelockiga frisyrerna placerar Signal mellan lek och allvar, dans och performance, titta-på och delta. Får jag gissa, så är det en eller annan som kommer att röra sig i räta vinklar de närmsta dagarna, hemma eller i förskolan.

Claire Parsons har återigen, efter en rad koreografier för barnpublik med Marmelad som toppnotering, skapat vital samtida danskonst för den mest följsamma, koncentrerade och fördomsfria publiken: barn.

Välkommen till Nya Scenbloggen!

Foto Ulf Sörenson

Hej alla nya och gamla läsare! Välkomna till Nya Scenbloggen!

Jag flyttar nu över från Expresens Scenbloggen som går i graven. Här får ni nya utlandsrapporter, teater-, dans- och scenkonstkritik och information om nya bokprojekt.

I min första post så rapporterar jag från Tbilissi – här är jag igen! Fjärde vändan. Första gången jag var här, var det med Lis Hellström Sveningson, gammal vän och kollega från Göteborg. Vi hade en workshop för unga kulturjournalister, hettan var rejäl och vi flämtade omkring på gatorna. Sen har jag varit här på Georgian Showcase och styrelsemöte för IATC, den internationella teaterkritikerföreningen – samma denna gång. Och nu är min man Ulf Sörenson  mitt resesällskap.

Tbilissi ligger nerklämd i en flodfåra och har en befolkning ungefär så stor som Stockholms. Här finns det gott om teater, och mycket fina skådespelare tränade i en post-rysk tradition.

Samt regissörer! De unga på Royal District Theatre, som besökt Sverige med Trojanskorna på en Teaterbiennal för fyra år sedan, är fortfarande högintressanta.

Återkommer snart med mera teater från Tbilissi!

Hearing, avlyssnat från Iran

Foto: Pierre Borasci

Mina tankar om teatern i Iran är höga. Vi vet vilka villkor den lever under, ändå lyckas den säga allt det som inte går att säga på kreativa och ofta mycket vackra sätt. Jag var där 2013 och såg avdelningen nyskriven dramatik på en nationell festival med statens välsignelse; dramatiker och uppsättningar som slog knut på sig själva för att visa det som publiken också läser av omedelbart. Och som censuren inte kan göra något åt.

På Bitef-festivalen i Belgrad ser jag Hearing skriven och regisserad av Amir Reza Koohestani, som leder en fri teatergrupp i Iran, men till stor del är verksam i Tyskland. Pjäsen utspelar sig i en internatskola för flickor, där en ung kvinna tyckt sig ha hört en manlig röst från ett grannrum, varvid en flicka anklagas för att haft besök av sin pojkvän. Under delar av föreställningen bär de unga skådespelerskorna kameror i en ställning på huvudet och filmar hur de rör sig i teaterhuset, men denna gång är det inte bara ett piggt grepp, utan en effektiv bild av ett övervaknings- och kontrollsamhälle som drar in alla i en struktur av angiveri. Dessutom cirklar pjäsen kring sanning, lögn och allt däremellan – vem har sett eller hört vad, egentligen?

Minimala medel och maximalt utfall skrev i juryns motivering till att denna pjäs fick festivalens specialpris för förnyelse och originalitet. Just det. Bjud in den till Sverige – Bergmanfestivalen, hallå!

Publicerat på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.