Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Kritik (sida 1 av 10)

Törnrosa och musiken som dansar

 

Törnrosa

Koreografi: Márcia Haydée efter Marius Petipa

Kungliga Baletten

Först ut av de högromantiska succéerna i St Petersburg i 1800-talets sista decennium av Tjajkovskij-Petipa, var Törnrosa. De tre verken, Törnrosa, Svansjön och Nötknäpparen, är alltjämt stöttepelare för de danskompanier som vill behärska den klassiska baletten, men för dagens publik är Törnrosa nog den den mest problematiska.

Medan Svansjön har en tragisk och utvecklingsbar kärna och Nötknäpparen har sin muntra julstämning saknar Törnrosa dramatisk nerv. Den gamla folksagan om prinsessan som sov i hundra år är dess stomme, men huvudpersonerna får i sagan inte mycket utrymme för dramatisk utveckling. Hon sover! Han råkar av en slump på det överväxta slottet. Medan Svansjöns olycklige prins är mycket tolkningsbar liksom den till svan förtrollade kvinnan, är det nästan omöjligt att få till en karaktär, en profil på Törnrosa.

Jag grubblar på om det inte borde gå ändå, åtminstone när väl prinsen dyker upp borde någon slags mognad inträffa. Men det är som om det inte finns något engagemang i den riktningen i Haydées förvaltande av Petipas koreografi. Allt krut har i Kungliga Balettens version lagt ner på att lyckas genomföra hela den tre timmar långa aftonen med hög eller tillräcklig ambitionsnivå när det gäller dansen, men inte på att tolka den innehållsmässigt. Det är egentligen bara den onda fén, Carabosse, som skapar något av en intressant scenisk gestalt i ett hav av bokmärken.

Mats Eks fria och nya läsning av Törnrosa från 1996, först skapad för Hamburgoperan och sedan dansad av Cullbergbaletten, Göteborgsoperan och andra, skrotar sagan men tar fasta på dess psykologiska botten av frågeställningar kring ett uppvaknande. Aurora fastnar i drogernas garn, men vaknar upp och börjar leva ett ”riktigt” liv. Marius Petipa och Màrcia Haydée stannar vid och frossar i folksagans arketyper, men den koreografiska planritningen har svårt att matcha Tjajkovskijs makalösa variationer och ter sig märkligt enahanda, dansmässigt sett.

Törnrosa i denna nyklassiska Petipa-Haydée-tolkning har funnits på Stockholmoperans repertoar sedan 2012 (och hade premiär hos Stuttgartbaletten 1987). Denna vår har den fått nypremiär, med fyra alternativa dansare instuderade för huvudrollerna – prins, Aurora, Carabosse och den lila, goda fén.

Jag ser den en helt vanlig kväll med vanlig publik – många pensionärer och balettintresserade barn i bänkraderna. En så kallat vanlig publik är på många sätt intressant: applåderna blir som kvitton på vad som var bäst i ordets omedelbara mening. Och inget får så många och intensiva applåder som musiken! Vilket slår huvudet på spiken: Hovkapellet formligen dansar fram allt gnister, all spritz, glans och mullrande, ondskefull dramatik under ledning av Philip Ellis. Det måtte vara roligt att spela Tjajkovskij och spelglädjen smittar från orkesterdiket och man hinner tänka: otroligt hur denna kompositör föregriper filmmusiken, hur han fixar en palett med färger man inte riktigt visste fanns.

Dansen kan helt enkelt inte mäta sig med denna briljans. De bleka variationer som bjuds från en fé till en annan blir lätt långtråkiga, och den stackars Aurora får inte mycket att bita i annat än tekniska utmaningar. Några ohyggligt svåra balanser vill inte lyckas när jag ser Mayumi Yamaguchi genomföra dem; hon satsar på flickaktig älsklighet över hela linjen, vilket blir lite trist. Daniel Norgren-Jensen har eleganta, långa linjer och är en klassisk ”danseur noble”, men utöver prestationen med utsträckta jetéer och utmanande svåra serier av hopp blir också själva tolkningen av en man som just upptäckt kärleken platt. Man får sluta den övermåttan hemska Carabosse i sin famn! David Kupinski ser ut att trivas med att vara diabolisk och hanterar den stora svarta, lätta slängkappan som döljer asssiterande djävlar suveränt. Den goda lila fén som vakar över Törnrosas unga liv blir också märkligt anonym med sina ständigt lyftade armar.

Fjärde aktens bröllopsfest bjuder som sig bör på parad från sagans värld med Ali Baba, Fågel Blå, Snövit och de sju dvärgarna och Rödluvan och vargen. Det är roligt, men en slags revy helt fristående från helheten. Och en tröst inte bara för barnen i publiken efter två timmars uppvisningsdans. Att de korta minuter då vargen jagar lilla Rödluvan kan bli riktigt dramatiska är ett bevis på att dans kan skapa laddad stämning på ett utrymme stort som ett frimärke!

Dessvärre vilar en känsla av plikt och ett måste över denna koreografi. Till slut sitter jag med famnen full av frågetecken: hur ska den klassiska baletten bevaras? Hur ser ett förvaltande av en tradition ut? Hur viktig är prestation och korrekthet i rörelsernas utförande? Och hur kan vi någonsin återskapa det sena 1800-talets syn på tradition, könsroller, drömvärldar och sagodramatik? Modernismen trampade redan i farstun när verket uruppfördes; men är en ”klassisk” Törnrosa tradition eller bara konservatism?

Tjajkovskijs musik framkallar inga tankar på dammighet eller avtagande angelägenhet. Det borde inte heller en urtida saga göra, evigt tolkningsbar och hållbar. Men dansen och dansandet ser ut att ha fastnat i de framväxande törnrosornas taggiga och svårforcerade mur mot tiden.

Alice i Akademi-landet

John Tenniels originalillustration till den tokiga tebjudningen.

På senare tid har jag ofta hälsat på Alice, ömsom i Underlandet, ömsom i Spegellandet. Hon har det inte så lätt, som bekant, men säger till slut ifrån och klarar sig. Att jag samtidigt hälsar på hos Svenska Akademien börjar bli uppenbart.

Bordet är tomt, kopparna är framdukade – bara tre individer tränger ihop sig vid bordets ena ände: Hattmakaren, Påskharen och Hasselmusen, som ideligen faller i sömn i sin tekopp. Alice har visserligen inte knytblus, men ett band knutet om håret, och stiger fram till det ödsliga bordet där hon möts av arga rop: ” Ingen plats! Ingen plats”.

Alice sätter sig ändå, och då föreslår Påskharen plötsligt helt flott: Vill du ha lite vin?. Alice ser ut över bordet och tedukningen och svarar: Jag ser inget vin här. Varpå Påskharen svarar: Nej, det finns inget!

Så rullar den tokiga tebjudningen på med stickiga repliker om oartighet, om det meningsfulla i att gissa gåtor som ändå inte har ett svar samt logikövningen om ”jag menar vad jag säger” betyder samma sak som att ”jag säger vad jag menar”. Det är när Hasselmusen, som hela tiden somnar i sin kopp, säger att ”jag andas när jag sover” betyder samma sak som ”jag sover när jag andas” som en obehagligt tydlig spegelbild av akademien tar form. Ty Hattmakaren säger, (allvarligt talat!), till den slumrande musen: Det är samma sak, när det gäller just dig.

Några slumrar i sin kopp, andra vänder ut och in på logiken. När frågan om Tiden dyker upp ser Alice i Underlandet verkligen ut att handla om Det Stora Akademibråket 2018. ”Tiden kan inte tåla att man håller honom fast”, förkunnar Hattmakaren. Och därför har man klockor som alltid visar tedags! Man dukar hela tiden fram nya koppar, eftersom man inte hinner diska mellan tebjudningarna. Men när kopparna tar slut? frågar Alice, hur gör ni då?

”Tänk om vi skulle prata om något annat” avbröt Påskharen och gäspade.

Underlandet och Spegellandet visar sig vara en rapportbok om nedlåtenhet, förakt, maktfullkomlighet, mobbningsstrategi och manipulation: drottningens lagbok där nya paragrafer uppfinns på stående fot. De elaka blommorna som anklagar varandra för dumhet, den vasstungade Humpedumpe. Man häpnar.

Trösten är att detta bara är en illusion, en fiktion. Vilket Alice alltmer inser. Hennes trevliga huskatt, som dyker upp som gåtfullt väsen, står henne bi och frågar medkännande som många knytblus-sympatisörer: Hur har du det?

Jag undrar om du skulle vilja tala om för mej vilken väg jag ska gå nu?

Det beror rätt mycket på vart du ska? svarade katten.

Det gör nästan detsamma…., sa Alice.

Då gör det detsamma åt vilket håll du går, sa katten.

Bara jag kommer nånstans, la Alice till som en förklaring.

Jo, det gör du säkert, sa katten. Om du bara går långt nog.

Men jag vill inte komma till såna som är tokiga, sa Alice.

Det kan jag inte göra något åt, sa katten. Här är vi alla tokiga. Du är tokig.

Hur vet du att jag är tokig? sa Alice.

Det måste du vara, sa katten. Annars skulle du inte ha kommit hit.”

Se där. Och kattens leende hängde kvar när själva katten för länge sedan försvunnit.

Again. Ina Christel Johannessen

Foto: Yaniv Cohen/Carl Thorborg

AGAIN

Koreografi: Ina Christel Johannessen

Zero Visibility Corp

Dansens Hus 21-22 mars

De sista tjugo minuterna kommer som en räddning. Kompositionen, dansarna och de vingliga, bångliga murarna av ”krusat” wellpapper används äntligen i samklang med varandra och med Marcus Fjellströms musik som finner en pumpande medaktiv puls. Timmen dessförinnan ser tyvärr splittrad och vag ut.

Verket heter Again, och om-och-om-igen-temat knådas. Gentagelsen, som Ibsen sa, om vi ska snakke norsk. Par av män och kvinnor finner varandra, slits isär och förenas på nytt i nya konstellationer, om och om igen. Smärtan som tangeras musikaliskt (Marcus Fjellström) när inkråmet av en flygel trampas, gnids och rådbråkas kommer emellertid inte fram till dansarna, även om deras skicklighet är uppenbar.

Temat upprepning är riskabelt. Flödet av likartade situationer i en slags dansteater med utbytbara roller blir för ensartat. Ina Christel  Johannessen är norsk samtidsdans största namn och har skapat koreografier för ansedda operahus och många andra. Men denna gång är det svårt att känna entusiasm, förrän sent omsider.

Först i de sista 15-20 minuterna byter verket fot. Den långa, böjande väggen av veckad, brun, wellpapp som nästan dansat huvudrollen, delas upp i sektioner som blir pelare. Bakom och runt pelarna uppstår pardans, som tydliggör problematiken mer effektivt. Vem är bakom, vem är framför, vem leder vem? Är alla utbytbara? Vem springer iväg med vem?

Slutscenen med en kvinnlig dansare som ”dör” av kärlekssmärta på ett bord blir talande. De andra dansarna stöttar, bär, flyttar, hjälper henne – men hon är som vingbruten, lealös. Till tonerna av I’m in love again, enkelt sjungen till dragspel, blir det en sårig bild av kärlekens värsta prövning. I verkets sista sekunder reser hon sig dock, och stegar hastigt fram mot publiken innan ljuset släcks. Again! Igen! Allt kan börja om igen.

Benny Fredriksson – om långa linjer i en kortsiktig tid

Han kan ju, omöjligen, alltid varit glad? Och i synnerhet över att träffa just mig? Hans entusiasm var som en tryckvåg i ett rum; jag tänkte oftast när jag talat med honom att han skulle bli en fantastisk kulturminister. Tänk om han hade fått bli det!

Det var alltid något i grunden glatt och positivt att tala med Benny Fredriksson, om det också bara var några hastiga ord i ett vimmel. Skojfriskheten och det skälmska var säkert ett sätt att hålla knepiga frågor på lite distans. Men hans kärlek till teatern som konstform var inte att ta miste på. Nu står Stockholms Stadsteater mitt i byn och har allt – från Robert Wilson till dadaism för bebisar.

Benny Fredriksson hade också varma känslor för teaterkritiken. Jag tror att hans kärlek till teatern ledde honom dit: utan ett öppet samtal om estetik, om hantverk, om konstformens potential, syfte och mening blir teaterkonsten svårt lidande. Även om jag hade skrivit surt om någon uppsättning, behövde jag inte tvivla på att 1) han hade läst recensionen, 2) han uppskattade den i någon mening, men 3) han skulle aldrig för död och pina yppa någon egen kritik av något som visades på hans teater.

En professionell hållning! Och han var, på riktigt, oroad av teaterkritikens förändrade situation, där alltfler produktioner hamnar under radarn, på grund av nya förhållanden i både äldre och yngre medier. På fullt allvar, föreslog han mig en gång att han skulle kunna skapa en kritiksida på Stadsteaterns hemsida och bjuda in många att skriva där – på något sätt. Mina invändningar om det problematiska att skriva kritik som var inordnad i en, enda teaters verksamhet förstod han, men – som alltid – brann han för idén, tanken att det borde gå, ändå!

Dagen innan Benny Fredriksson lämnade Stadsteatern i december, satt jag i ett möte med honom om Marionetteaterns planer för att uppmärksamma sitt 60-årsjubileum. Ett ganska modest chefsrum, svalnande kaffemuggar, känslan av en budget som hänger över sammanträdet som ett åskmoln – hur många kronor kan detta vara värt….Men en glad tonart för hela samtalet och en förtjusning över att denna teater och kulturhus kan rymma allt – smått och stort. Rosen på tårtan! kallade han Marionetteatern förtjust. Jag tror faktiskt att han menade det, också.

Benny Fredriksson gjorde PRECIS det som vår tids politiker kräver av en offentligt finansierad teater: leverera. Full valuta för skattekronorna. Men han gjorde det samtidigt som han förnyade och utvecklade teatern genom att bjuda in konstnärer som var mycket aktade och etablerade samt oprövade kort som han hade på känn kunde bli något bra. Vem var först med att be Jonas Hassen Khemiri att skriva för teaterscenen?

Ibland, ganska sällan, träffar vi alla på en människa som ser de långa linjerna och hur allt borde bli, kunde bli, skulle bli. Jag tror att Benny Fredriksson hade något så tidlöst som en vision i en tid av extremt kortsiktigt tänkande. Det gamla tunnslitna citatet dyker upp som Kasper ur sin låda: Det ska fan vara teaterdirektör. Så sorgligt att slutet skulle bli detta.

Åh, Göteborg! Operans danskompani, Jijia och Egal

Där fick Göteborgsoperans danskompani sitt kritikerpris för 2017! Ett strålande kompani, smidigt som en enda kropp, vilket kunde ses i lördagens dubbel-världspremiär. Göteborgskritikerna Lis Hellström Sveningson och Mika Becker Laurent ger blommor och pristavla ( av kritikern och tecknaren Brit Svedberg) till kompaniets konstnärliga ledare, Katrín Hall.

Här är min recension för Expressen, publicerad idag (5/3) på Expressen.se

Ett mänskligt urverk som trollbinder

Sang Jijia: As it were

Sharon Eyal: Autodance

Göteborgsoperans danskompani

Lika lätt som tunna, svarta pappersark singlar ner över scenen, lika självklart fogar sig de två verken samman som utgör Göteborgsoperans dansafton S & S. Danspubliken bjuds ofta omaka mixer av korta stycken, men S & S är som yin och yang; de fogar sig mjukt in i varandra, trots att de är nästan helt motsatta.

Först ”As it were” av Sang Jijia, kinesisk koreograf född i Tibet, och helt ny i det svenska danslandskapet. Kinesisk modern dans är ett ganska nytt kapitel, men idag finns några aktade namn på den internationella scenen, oftast med referenser till kulturarvet. Papper är just en sådan, och här regnar sotsvarta ark från ovan genom hela verket. Det är som en vacker tuschlavering, mer bild än något annat, där det dansande pappret spelar huvudrollen och det fantastiskt välkoordinerade kompaniet underbygger den poetiska bilden. Kanske ser vi ett regn av brända flagor efter en världslig katastrof, kanske en nostalgisk metafor för nuets hastiga övergång i ett då. Och för ensamheten inom en grupp; dansarna hanterar fint den lite anonyma stilen i dansen.

Men om As it were är en vacker stilla bild, så går Sharon Eyal rakt på publiken med ”Autodance” som ett pansarfordon; lika organisk som tungt mekanisk, lika kollektivistisk som (parentetiskt) individuell. Sharon Eyal har sin bakgrund i Batsheva Dance Company, och redan titeln Autodance leder tankarna till Ohad Naharins profilverk Deccadance. Det är något i det uniforma marscherandet som får mig att tänka på de gamla grekernas ”den bäste soldaten var alltid också den bäste dansaren”. En beige kroppsarmé på marsch, en patrull av fjorton dansare högt på tå; skyhöga, docklika, identiska, men personliga.

Göteborgsoperans danskompani är ett mänskligt urverk som levandegör, trollbinder och förbluffar. Att aftonen avslutades med att kompaniet fick ta emot 2017 års svenska kritikerpris är verkligen logiskt. Får jag gissa kommer den strängt formstarka Autodance att leva vidare på repertoaren.

 

Ur Autodance – en armé av kroppar. Foto: Mats Bäcker.

Jubileernas tid

Jubileernas tid är här. Att Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år har inte undgått någon, och gärna firar jag IB – auteur-filmaren, författaren och teaterchefen (som alltid  såg till att det fanns högkvalitativ barnteater i huset) och teaterregissören.

Men 2018 fyller också Marionetteatern 60 år, och – ser man på – Fickteatern fyller, eller skulle ha fyllt 50 år, Gunnar Edander skickar påpassligt fotot.  Där spelade Suzanne Osten, Leif Sundberg, Lottie Ejebrant och Gunnar Edander teater så det rök – scenografin till utomhusföreställningarna rymdes i en konsumkasse. Urtida, men också alltings början i den samtida svenska scenkonsten.

Förra året, 2017, fyllde både Dockteatern Tittut och Pantomimteatern 40 år. Och sanningen är förstås att det Teatersverige som vi är vana vid utformades till stor del under 1960- och 70-talen. Hela det livliga, utforskande, experimenterade teaterfältet uppstod utanför institutionerna och där finns än idag scenkonsternas upparbetningsfält. Därur knips begåvningar och slitvargar, talanger och snilleblixtar.

Fortfarande råder helt andra ekonomiska villkor utanför institutionerna, även om det just har plussats på; men så ser det ut. Men därifrån bjuder man in dem: snart har Tilde Björfors, Cirkus Cirkör, premiär på Kras på Dramaten.  Nyss kunde man avnjuta Dalija Acin Thelanders Myriader av världar för bebis-publik på Kungliga Operan – hon kommer från det fria danslivets knapra domäner men behövs innerligt väl i luftintaget i ett stort operahus. Och Anna Vnuk, fri koreograf, drar också in på Dramaten med Kungligaste teatern i mars.

En produktion och sen vidare, vidare. Ska det alltid vara så? Kan man undra i nådens år 2018, året då Mats Ek kan fira 42 år som koreograf, för övrigt. ( Om man räknar från hans första verk för Cullbergbaletten, 1976.) Han hade lyckan att tidigt ha tillgång till ett danskompani av yppersta klass, av kontinuitet, planering, en turnéorganisation och mycket annat och kunde utveckla sin begåvning, fantasi, berättarlust, engagemang, teknik och växa till en av samtidens främsta koreografer. Och han dansar än! Potatis, som han gör med Ana Laguna, har dansat runt Sverige och landar på Dansens Hus i februari.

De stora institutionerna pressas till snabba produktioner och utsålda hus – in med en begåvning, fullt ös och så ut igen! Var i Scenkonstsverige ska det finnas tid till eftertanke, experiment och till och med misslyckanden? De är lättare att dyrka gamla gudar än att nosa upp nya gudomligheter och våga låta dem växa, mogna, skapa.

 

 

 

Gott Nytt ÅR!

Vilken nyårspresent! Nytt nummer av Critical Stages där kritiker från hela världen skriver om all slags scenkonst ur alla slags perspektiv.

Detta nummer har som speciellt tema LJUD – om allt som driver in i öronen på teaterpubliken.

En nyhet till: hädanefter släpps denna internationella web-tidskrift portionsvis, för att inte läsarna ska få ett alltför stort läspaket i famnen på en gång!

Gott Nytt År, önskar Nya Scenbloggen som börjar ta sig ur jullovets aningslösa ledighet, sugande på den sista hemkokta, ljuvliga chokladkolan.

Robert Wilson och Hamletmaskinen i Rom

Som ett urverk på nytt ihopskruvat: Heiner Müllers Hamlemaskinen i Robert Wilsons tolkning. Den gjordes ursprungligen 1986 efter ett samarbete mellan Wilson och Heiner Müller; enligt Müller det bästa som någonsin gjorts av någon av hans texter.

Kanske det; ett sällsamt flöde av ord får här en strängt bildsatt spelstil. En klass skådespelarstudenter i Rom gör denna rekonstruktion – minutiöst tajmat, skruvat, stiliserat. Mer koreografi än regi och kanske som den perfekt ”lydiga” mänskliga dockteater Gordon Craig drömde om i början av 1900-talet. Craigs dröm fungerade aldrig i praktiken, men Wilson drar upp fjädrarna och en grupp unga tickar igång. Omtagningar, minimalism, bild, bild och så några av Wilsons darlingar: 50-talsfrisyrer, grinande leenden, stolar med hög rygg och ett träd utan ett enda löv.

Rittorno, stoltserar Premio Europa. Och det är ju sant. Här är ett betydelsefullt återvändande till en av de många pristagarna genom tiderna, Robert Wilson som onekligen betytt mycket för europeisk (och global) teaters utveckling.

Deadly theatre i regnigt Rom

Kardinaltråkigt kan man också ha på teatern. Jag tänker på Peter Brooks begrepp ”deadly theatre” när jag ser Peter Steins iscensättning av Richard II för italienska Teatro Metastasio de Prato. Huvudrollen spelas av en kvinna; men hon spelar helt enkelt man utan att dra några som helst växlar på detta. Och resten är en lång rad herrar i historiskt korrekta kläder, lansar och harneskar.

Lite inspiration från nycirkusens värld kunde kanske pigga upp? Jag fortsätter till ”Untitled – I will be there when you die” av Alessandra Sciarroni, ofta sedd på festivaler i Europa. Men denna gång är det fyra män som jonglerar med två, tre, fyra och fem käglor i en timme. Vill man vara tillmötesgående kan man se det som en rofylld stund att tänka på tiden som går, men det känns mest som att titta på en övningsklass. Faktiskt lika tråkigt som Steins modellteaterkoncept (för tennsoldater, kanske).

Ack ja.

Smuts. Teater Europa har öppnat

Premio Europa är igång igen. En vecka av seminarier och priser, denna gång hålls hela härligheten i Rom, där EU:s Romtraktat firas på sin 60-årsdag, Premio Europa per il Teatro till sina 30 år. Först ut bland de pristagare som valts ut till de sex för ”Theatrical Realities” är ” No43 Filth” (smuts) från Teater 99, Estland.

Så: gyttja, lera, lervälling…skit? över hela scenen som är inramad av väggar och skyddsglas mot publiken. Nio skådespelare (medalj till en och var av dem), tre kvinnor, sex män som stampar, slår, går, vältrar sig i gyttjan. Från början är alla propert klädda, men ju mer de agerar i leran, desto mer blir de insmorda av svartbrun gegga, mer och mer ”bara” varelser, och slutligen som en flock djur – elefanter, kanske.

Knappt två timmar, ytterligt välkomponerat och till stora delar till Sibelius Valse triste, lika vacker som infernalisk. Ett vitt spektrum av brutalitet, samexistens, allvar, fanatism, ömhet, förödmjukelse – är det ett arbetsläger? en arbetsplats? ett samhälle? ett hem – eller kanske ser jag Estlands komplicerade historia vändas och vridas i smörjan. Regissörerna är två: Ene-Liis Semper och Tiit Ojasoo. Jüri Nael ansvarar för ”bodywork”, som jag utläser som koreografi.

Smacket skvätter, kanske det är just krigsåren som avses med ”43”? Med #metoo i huvudet (och hjärtat) funderar jag extra kring den manliga brutaliteten, som drabbar kvinnorna, men också männen. Denna smutsiga byk kan läsas på många sätt, den går hårt emot religiös fanatism och religiösa svepskäl. Och den rymmer även, men mycket litet, humor.

Europa eller Estland eller allt – detta är effektiv geggamoja som lämnar ett klafsande avtryck också i sinnet.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.