Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Kritik (sida 2 av 10)

OBS! Superviktigt!

Koreografen själv som barn.

 

Minna Krook:

OBS! Superviktigt!

Från 4 år, speltid ca 35 min

 

”En dansföreställning om livets ABC” är den stolta underrubriken till Minna Krooks nya dansföreställning för förskolebarn. Som ofta med en hel del text som talar direkt till publiken, men nog är detta en koreografi för tre dansare på beige runda mattor. Minna Krook har med flera verk i klassikerklass blivit en av svensk dans mest betydelsefulla koreografer som rör sig fritt över tal, sång, filosofi, rörelse och dans för barn.

Små, runda beige mattor är utlagda till barnen i OBS! Superviktigt!, och på två större runda mattor dansar Minna Krook själv och två dansare/aktörer. Två lika beige tält av indian-typ kan lätt vikas ihop och flyttas, och de många livsviktiga frågor som avhandlas kan vila på en solid komposition av lika delar tanke och kropp. I musiken spelar en vibrafon en stor roll, och snart drar både frågor, kroppar och rörelse in barnen i en skog av viktiga frågor. Ibland talade, ibland sjungna, alltid insvepta i en estetik lika flygande lätt som de tunna kimonos som dansarna tar på sig.

Var på en hund kan man klappa? Var på en kompis? Vet vuxna allt? Kan chips vara middag? Potatis kan, men inte chips som är potatis. Ingen vet allt, och ingen vet hur länge livet varar är den allvarsamma undertext som dansarna rör sig över så lätt och lustfyllt, engagerande och med ett öppet sinnelag. Det engagerar barnen direkt och borde inspirera vuxna att se frågornas potential som en stark bro mellan stora och små.

Deep time dyker i tiden

 

Foto: Jose Figueroa

Virpi Pahkinen
Deep Time
Dansens Hus 24-26 nov

Det är med sina ytterst stringenta solon som Virpi Pakinen satt färg på den nutida dansen. På små scener och i svarta rum har hon i ett kvarts sekel lyst upp med en märklig kroppskonst, ofta statuarisk samtidigt som den är maximalt rörlig. En fot som dyker upp liksom av sig själv över hennes axel. Händer och fingrar i mudras-liknande kompositioner. Trådar till klassiska asiatiska traditioner och djupt personliga kostymer som utgör den enda och kroppsligt medagerande koreografin. Summan har ofta varit dansfilosofisk, en visuell meditation.

I bortåt tre decennier har hennes småskaliga produktioner synts, så småningom utsökt filmade och flyttade ut i naturen eller spekulativa rum. Med tiden har hon också skapat verk för flera dansare, varav hon oftast själv varit en. Just stringensen har då kunnat försvagas, av naturliga skäl.

Med Deep Time är det som om Virpi Pahkinen tagit sitt stränga format och vänt det ut och in. Med sex dansare, varav en hon själv, och en sångerska på scenen öppnas formen och denna gång saknas inte stringensen, men den har fördelats. Pontus Sundset har autoriteten att utgöra ett slags nav i verket, en pendang till Virpi Pahkinen själv som medverkar i några sekvenser.

Musiken av Jonas Sjöblom omfamnar såväl Hildegard von Bingen som hans egna elektroniska krumsprång – känslan av att befinna sig under vatten eller i ett svirr av insektsljud. Och dansen hakar i verkets slut på associationerna till vatten – som lysande akvariefiskar från varma hav flyger dansarna i luften. Hui-Han Hu Gustavsson glittrar i mörkblått vid sidan av Pahkinens orangeröda plissé och andra dansare i svartblått, ljust orange, blekt rosa.

Också den mystiska sidan av Pahkinens stil och verk har vänts ut och in till en klarhet som känns greppbar. Den eviga gudomlighet som Tua Dominique besjunger kan vara den som dansas jublande och öppet, inbjudande och lyckligt njutningsfullt i tidens djup som fisken i vattnet.

Gnistervit SIGNAL

 

Foto: Martin Skoog

Claire Parsons

SIGNAL

Speltid 45 min, t o m 7 nov på Dansens Hus

Alla åldrar

Gnistervitt på dansarna, svart rum och signalfärger på markeringstejper. Film på väggen, rökpuffar från taket – det händer något överallt i rummet där dansarna signalerar DANS.

 

Publiken får gå och stå och flyttas milt med bestämt till olika positioner i rummet. Ett långt lysrör blir till en balk att bära tillsammans på väg mot nästa station. Det fungerar alldeles utmärkt och uppmärksamt följer vi instruktionerna och stannar upp vid given signal. Min enda invändning är att vi kunde fått dansa också, här är vi på väg allihop att nästan göra det. Steget till att ta de steg som kan kallas dans är en millimeter bort.

Men dansarna dansar – den alltid like komiskt allvarsamme Viktor Gyllenberg och de andra har en lycklig stund i en fåtölj som kan tänjas ut till en soffa där många får plats. På olika och fiffiga vis ordnas nya spelplatser genom utlagda lysrör, band att sitta på, tejp i glada färger. Signalrött och orange leder markörerna tankarna till varnings- och anvisningsskyltar, och koreografiskt ansluter Claire Parsons till räta linjer och trekantiga skyltar i en kantig, distinkt och rytmiskt taktfast dans.

 

Av och till banar dansarna väg rakt genom publikhopen med en rak arm, ungefär som poliser eller vakter skulle göra. Det är lustigt i sin ”look” av att utföra något som absolut, prompt måste göras, om så bara att klättra på en vägg – en fin sekvens där en dansare går på de andra dansarnas händer och axlar. Känslan av ett uppdrag och ett arbete hanteras fantasifullt, lite som när barn leker ”kontor” eller ”jobb”; seriösa grejer som måste tas på största allvar. De vita kostymerna och de jättelockiga frisyrerna placerar Signal mellan lek och allvar, dans och performance, titta-på och delta. Får jag gissa, så är det en eller annan som kommer att röra sig i räta vinklar de närmsta dagarna, hemma eller i förskolan.

Claire Parsons har återigen, efter en rad koreografier för barnpublik med Marmelad som toppnotering, skapat vital samtida danskonst för den mest följsamma, koncentrerade och fördomsfria publiken: barn.

Välkommen till Nya Scenbloggen!

Foto Ulf Sörenson

Hej alla nya och gamla läsare! Välkomna till Nya Scenbloggen!

Jag flyttar nu över från Expresens Scenbloggen som går i graven. Här får ni nya utlandsrapporter, teater-, dans- och scenkonstkritik och information om nya bokprojekt.

I min första post så rapporterar jag från Tbilissi – här är jag igen! Fjärde vändan. Första gången jag var här, var det med Lis Hellström Sveningson, gammal vän och kollega från Göteborg. Vi hade en workshop för unga kulturjournalister, hettan var rejäl och vi flämtade omkring på gatorna. Sen har jag varit här på Georgian Showcase och styrelsemöte för IATC, den internationella teaterkritikerföreningen – samma denna gång. Och nu är min man Ulf Sörenson  mitt resesällskap.

Tbilissi ligger nerklämd i en flodfåra och har en befolkning ungefär så stor som Stockholms. Här finns det gott om teater, och mycket fina skådespelare tränade i en post-rysk tradition.

Samt regissörer! De unga på Royal District Theatre, som besökt Sverige med Trojanskorna på en Teaterbiennal för fyra år sedan, är fortfarande högintressanta.

Återkommer snart med mera teater från Tbilissi!

Hearing, avlyssnat från Iran

Foto: Pierre Borasci

Mina tankar om teatern i Iran är höga. Vi vet vilka villkor den lever under, ändå lyckas den säga allt det som inte går att säga på kreativa och ofta mycket vackra sätt. Jag var där 2013 och såg avdelningen nyskriven dramatik på en nationell festival med statens välsignelse; dramatiker och uppsättningar som slog knut på sig själva för att visa det som publiken också läser av omedelbart. Och som censuren inte kan göra något åt.

På Bitef-festivalen i Belgrad ser jag Hearing skriven och regisserad av Amir Reza Koohestani, som leder en fri teatergrupp i Iran, men till stor del är verksam i Tyskland. Pjäsen utspelar sig i en internatskola för flickor, där en ung kvinna tyckt sig ha hört en manlig röst från ett grannrum, varvid en flicka anklagas för att haft besök av sin pojkvän. Under delar av föreställningen bär de unga skådespelerskorna kameror i en ställning på huvudet och filmar hur de rör sig i teaterhuset, men denna gång är det inte bara ett piggt grepp, utan en effektiv bild av ett övervaknings- och kontrollsamhälle som drar in alla i en struktur av angiveri. Dessutom cirklar pjäsen kring sanning, lögn och allt däremellan – vem har sett eller hört vad, egentligen?

Minimala medel och maximalt utfall skrev i juryns motivering till att denna pjäs fick festivalens specialpris för förnyelse och originalitet. Just det. Bjud in den till Sverige – Bergmanfestivalen, hallå!

Publicerat på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

Jan Fabre Mount Olympus

Foto: Wonge Bergmann

Nu får det sägas även av en jurymedlem: Jan Fabres Mount Olympus fick det stora priset vid Belgrade International Theatre Festival, Bitef.

Det stora priset heter, för att vara noga, Grand Prix Mira Trailovic, efter den skådespelerska som drog igång festivalen för 51 år sedan. På Tito-tiden; en egen variant i östblocket med framför allt egen utrikespolitik och arbete i den alliansfria rörelsen. För personer i andra öststater var Bitef ett andningshål – hit fick man resa och här kunde man se Living Theatre från USA och annat otänkbart i mer rätlinjiga sovjetstater.

Mount Olympus är det omtalade verk som tar 24 timmar i besittning, ett mega-lapptäcke av element från den grekiska antikens dramatik som ordnats tematiskt: krigen, lojaliteten mot makten, gudarns diktatur, kärleken och det dyonysiska. Skådespelarna, 28 personer, kommer från olika europeiska länder och talar sina egna språk, men alla har ljus hy. Mycket dans, storslagen visualitet, ömsom helt magiska scener och ömsom lite mer tjatiga med gentagelsen som princip. Alltid lika många kvinnor som män på scenen, görandes ungefär samma saker – till exempel militär drill.

Makalöst och inte så lite kontroversiellt i ett land som Serbien med all denna nakenhet. Men, hela härligheten direktsändes i Serbiens nationella tv, kanal 3 – kulturkanalen, hela dygnet. Bortåt 300 000 personer ska ha tittat. Själv får jag känslan av en teaterepok som sätter punkt. Citaten från Mnouchkine och Robert Wilson är åtskilliga, och dit hör mastodontgreppen likaså. Men jag är glad att ha sett detta unika scenkonstprojekt, ett helt berg.

Publicerades på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

Hysch, hysch

Om nu någon hann läsa en bloggbit i går, så glöm det! Jag är en av fem i juryn för den stora festivalen i Belgrad, Bitef, och får, visade det sig, inte skriva en bokstav om de föreställningar som vi ska prisbelöna. Det skulle kunna utnyttjas på något illasinnat vis.

Antalet personer i Belgrad som läser en svensk blogg torde vara begränsat, men jag lyfte bort den (återkommer på söndag) för husfridens skull. Så här visas nu endast en bild av mig och juryns ordförande, Maria Shevtsova, brittisk så det skvätter med med rysk bakgrund. Festivalen fångade oss under en paus i den dygnslånga, berömda föreställningen som jag skriver om på söndag i stället.

Som också är sista dagen för denna blogg, som släcker och stänger. Den dyker nog upp någon annanstans, återkommer till det.

Publicerades på Scenbloggen, 29 September 2017.

A Line _up

Foto: Håkan Larsson

Cristina Caprioli: A Line_up, ccap/Riksteatern/Norrlandsoperan m fl

Dansens Hus 14,15 sep

Speltid 105 min

Musikalen A Chorus Line uruppfördes 1975 och drog något alldeles nytt in i musikalvärlden: autentiska berättelse från dansares liv, ställda på scenen som i en verklig audition. Denna råa sorteringsprocess där yrkesdansare väljs ut till en uppsättning är, naturligtvis, som en bild av all slags konkurrens och utsatthet. Om hur varje människa bara måste försöka klara sig själv i en tävlings- och överlevnadssituation.

Det maffiga och glittriga musikalslut som är finalen i A Chorus Line, sången ”One” klingar inledningsvis i A Line_up, där Cristina Caprioli skruvar isär musikalens ingredienser och sätter ihop ett nytt verk där hon själv står för ”dramatorgi och rörelsematerial”. Cristina Caprioli har en lång rad koreografier bakom sig och har numera även en professur i koreografi och kan väl, enklast om nu något så komplicerat kan vara enkelt, beskrivas som en postmodern veteran inom dansen.

A Chorus Line är en referenspunkt för ett par generationer dansare. Den ger sannerligen ingen romantisk bild av dansaryrket, och har ett raffinemang i sin komposition från slit i träningskläder till slutbilden i glittrande frackar. Musiken och showdansen är hårt rytmiserad, nästan ryckig och kräver högsta exercisnivå. Caprioli behåller den klara blicken för yrkets, och människans, ensamhet, ”a singular sensation” som man sjunger i musikalen. Men dansarna berättar om sina egna liv, musiken -nyskriven och med live sång av Sunna Ardal Rosengren – är nedtonad, isärplockad.

Som helhet blir verket odramatiskt, urladdat och internt. Själva dansandet, som förekommer men kallas ”rörelsematerial”, är delvis citerande från balett och showdans, men mest från en diffus allmänt samtida stil med rötter i jazz och improvisation. Det blir 100 långa minuter som får mig att börja tänka på 1960-70-talens stolta manifest från dansens Mecka i New York så som Yvonne Rainer formulerade det: nej till föreställning, nej till förvandlingar, nej till magi, nej till att låtsas, nej till att behaga, nej till känslor.

Om något av det mänskligt vibrerande ändå går fram i denna lågmälda upplinjering är det helt ”singulärt”. Den allmänt bekanta Broadwaysuccéns snärtighet vilar som en underström till det stillsamma vi ser här.

Publicerat på Scenbloggen, 14 September 2017.

Nicolas Le Riche, Operan och framtiden

När Nicolas Le Riche, utnämndes till konstnärlig ledare för Kungliga Baletten i början av juli kommenterade jg det pronto.  En utsökt dansare, skrev jag, men nästan utan erfarenhet av att leda en verksamhet. (3 juli på Scenbloggen):

”Spännande är kanske inte ordet för Nicolas Le Riche som ny chef. Han är oprövad för att leda en verksamhet av denna typ, men alltigenom kunnig och insatt i dansens alla krav på utveckling och uppdatering. Det finns inget operahus (med en balettkår) i världen som inte försöker navigera sig fram genom svåra vatten av krav på klassicism, populäritet och utvecklingspotential.”

Idag kommenterar Örjan Abrahmsson i DN utnämningen, men framförallt ett inslag på SVT:s kulturnyheter som enligt honom ”okritiskt och uppenbart ignorant återger” anonyma källor som är missnöjda med den klassiska baletten på Stockholmsoperan och att ”en del dansare tvingas gå sysslolösa långa perioder”. Det ger en bild av att Johannes Öhmans chefsår varit en olycka där den klassiska baletten kommit på undantag.

Motsättningarna, slitningarna inom balettvärlden vid Stockholmsoperan har en mycket lång historia. Omsättningen på balettchefer i modern tid är för hög för att verka riktigt bra. Att letandet efter ny chef tog så extremt lång tid är heller inget hälsotecken – jag anar kattrakandet utan att vilja ägna mig åt dans-kremlologi.

Johannes Öhman, som efter att ha lett Göteborgsoperans danskompani med glans, kom ”hem” till det operahus där han varit dansare sedan tonåren, har lyckats uppdatera och lotsa Kungliga Baletten under sex år i en riktning som sett lovande ut. Att han fått ett nytt chefsjobb hos Staatsbalett Berlin är ett kvitto på detta.

Alla operahus i världen med en balettkår försöker finna en balans mellan tradition och förnyelse. Inget operahus, INGET, kan vila i famnen på det lilla antal klassiska verk som finns. Örjan Abrahamsson har fullständigt rätt i att den moderna dansen har existerat dubbelt så länge som den klassiska baletten, om man räknar dess guldålder från 1830-tal till 1890-tal.

Det är, förstås, för tidigt att säga hur detta kan gå för Nicolas Le Riche – kanske han lyckas med denna dansens tulipanaros. Som dansare är Nicola Le Riche pensionär från den högsta nivån för dansare vid Parisoperan; ètoile, stjärna –  måtte han också vara rustad för att ta sig fram i ett kallt klimat med många  lågtryck i Stockholm.

Publicerades på Scenbloggen,

Kirill Serebrennikov

Russian theatre director Kirill Serebrennikov, who was detained and accused of embezzling state funds, gestures inside the defendants’ cage as he attends a hearing on his detention at a court in Moscow, Russia August 23, 2017. REUTERS/Tatyana Makeyeva

De ryska teaterkritikernas förening, som hör till den internationella, IATC, protesterar och slår på stora trumman för att omvärlden ska uppmärksamma att Kirill Serebrennikov satts i husarrest. Kanske är det som en del bedömare tror, att fallet Serebrennikov är droppen som får bägaren att rinna över för kulturlivet som tigit och lidit länge.

De ryska kritikerna skriver att de nu gör ett offentligt uttalande:

…. to express anxiety over the pressure being exerted on theatre director Kirill Serebrennikov, who was taken at night by force to Moscow from St. Petersburg, where he was shooting a movie. The next day he was sentenced to house arrest by a regional court.
The situation surrounding Serebrennikov grew more tense in July when the opening of the ballet Rudolph Nureyev, which he directed at Bolshoi Theatre, was cancelled as controversial.
Serebrennikov is accused of misusing funds that were targeted for a cultural project titled The Platform. One of the items in the prosecutor’s investigation implies that the production of Midsummer Night’s Dream was not created at all. This assertion is false: the production has been seen dozens of times, it continues to run, received a range of reviews in various media, and was nominated for the national theatre prize, The Golden Mask. The investigation continues to assert that the work does not exist.
There are deep doubts about the motivations for the prosecution of Serebrennikov. The responsibility of the stage director is unrelated to financial and production activities, which is covered by an investigation of the producer and the bursar for The Platform project. Serebrennikov never refused to answer questions in the course of the investigation of the case.

Det kontroversiella med Serebrennikovs verk om Nurejev var att att han visade Nurejevs homosexualitet på scenen. Välkänd för resten av världen.

Publicerat på Scenbloggen, .

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.