Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Scenkonst (sida 2 av 12)

Margaretha Åsberg, MDT 30 år

Moderna Dansteaterns grundare, Margaretha Åsberg. 

 

Moderna Dansteatern bildades 1987 och firade sitt 30-årsjubileum i början av december. Dansens boom rullade in i Sverige på 80-talet och Moderna Dansteatern kom att bli samlingspunkt och växthus under lång tid för den andra generationens post modern dance, så småningom kallad postmodern. Margaretha Åsberg, som börjat sitt dansarliv vid Kungliga Baletten, hade som ”alla” rest till New York, den moderna dansens Mecka.

Åsbergs egen grupp Pyramiderna fick ett hem och flera av Margaretha Åsbergs stora produktioner som Atlanten och Det muterade paradiset rullade i filmvisning under två dagar som avslutade festivalen A fine selection på MDT, som den gamla torpedverkstaden på Skeppsholmen numera kallas. Med tillägget ”the place to be” – en signal om att här talas engelska, ofta haltande svengelska. Margaretha Åsberg själv har de senaste åren börjat måla och hennes lugna målningar från en skånsk horisont hängde i den i övrigt tomma stora danssalen, som en hommage till grundaren. Ett makalöst rum, där mycket betydelsefullt har kunnat ses.

Margaretha Åsberg själv är starkt kritisk till MDT:s utveckling, och anser att en mellangeneration koreografer som började sin bana på just denna scen, idag är förvisade från den. MDT fokuserar på post-dance, och talar helst om ”extended choreography” i stället för dans eller danskonst. Eller som MDT:s konstnärliga ledare Danjel Andersson skriver i en av husets fanzine: ”Post-dance then could be: the not dancing in dance as a way to talk about dance and its art connotation.”

I ett avslutande samtal, lett av Cecilia Olsson Malmström, talade fyra unga kvinnliga koreografer om framtiden. Samtalet räckte inte till mycket mer än synpunkterna på deras egna arbetsvillkor – nog så viktiga och uppmärksammade av #metoo-rörelsen. Men sen? Vad vill ni med dansen, frågade Margaretha Åsberg. Hur tänker ni arbeta med samtidens stora frågor, som jordens klimat? Svaren hanns inte med denna gång. Snart börjar år 31 för MDT.

Den gamla torpedhallen på den f d marinbasen, Skeppsholmen. Idag ryms MDT och Teater Galeasen innanför den ovanliga gjutjärns-verandan.

Deep time dyker i tiden

 

Foto: Jose Figueroa

Virpi Pahkinen
Deep Time
Dansens Hus 24-26 nov

Det är med sina ytterst stringenta solon som Virpi Pakinen satt färg på den nutida dansen. På små scener och i svarta rum har hon i ett kvarts sekel lyst upp med en märklig kroppskonst, ofta statuarisk samtidigt som den är maximalt rörlig. En fot som dyker upp liksom av sig själv över hennes axel. Händer och fingrar i mudras-liknande kompositioner. Trådar till klassiska asiatiska traditioner och djupt personliga kostymer som utgör den enda och kroppsligt medagerande koreografin. Summan har ofta varit dansfilosofisk, en visuell meditation.

I bortåt tre decennier har hennes småskaliga produktioner synts, så småningom utsökt filmade och flyttade ut i naturen eller spekulativa rum. Med tiden har hon också skapat verk för flera dansare, varav hon oftast själv varit en. Just stringensen har då kunnat försvagas, av naturliga skäl.

Med Deep Time är det som om Virpi Pahkinen tagit sitt stränga format och vänt det ut och in. Med sex dansare, varav en hon själv, och en sångerska på scenen öppnas formen och denna gång saknas inte stringensen, men den har fördelats. Pontus Sundset har autoriteten att utgöra ett slags nav i verket, en pendang till Virpi Pahkinen själv som medverkar i några sekvenser.

Musiken av Jonas Sjöblom omfamnar såväl Hildegard von Bingen som hans egna elektroniska krumsprång – känslan av att befinna sig under vatten eller i ett svirr av insektsljud. Och dansen hakar i verkets slut på associationerna till vatten – som lysande akvariefiskar från varma hav flyger dansarna i luften. Hui-Han Hu Gustavsson glittrar i mörkblått vid sidan av Pahkinens orangeröda plissé och andra dansare i svartblått, ljust orange, blekt rosa.

Också den mystiska sidan av Pahkinens stil och verk har vänts ut och in till en klarhet som känns greppbar. Den eviga gudomlighet som Tua Dominique besjunger kan vara den som dansas jublande och öppet, inbjudande och lyckligt njutningsfullt i tidens djup som fisken i vattnet.

En ännu större liten teater – ny bok

Nu är den här! Boken som handlar om Dockteater Tittuts 40 år. Ikväll var det release med kluriga frågor ställda av Karin Helander till mig. Grafiska formgivaren Johannes Molin har signerat denna lilla skönhet till bok.

#tystdansa

Så kom det till slut, dansarnas upprop i spåren efter #metoo. Skådespelerskor, sångerskor och kvinnliga musiker har redan börjat protestera mot sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsterna, och nu kommer dansarna. 600 personer har skrivit under #tystdansa, många av dem från dansskolor, andra från såväl små som stora danskompanier.

Osäkra arbets- och anställningsvillkor är det normala för alla scenkonsternas yrken idag, och dansarna är från utbildning till yrkesarbete också maximalt kroppsligt exponerade och ytterst utsatta. I uppropet skriver dansarna:

”Att vara dansande kulturarbetare är ofta förknippat med osäkra arbetsvillkor och få jobbtillfällen. Inom dansen är kroppen det viktigaste verktyget. Samtidigt vet vi att det inom dansen såsom andra kulturyttringar, och samhället i stort såsom #metoo tydligt visar, finns problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld från personer i maktpositioner. För en dansare att få sin kroppsliga integritet kränkt är en skada i dubbel bemärkelse då även ens uttrycksmedel och konstnärliga arbetsverktyg tar skada. Detta är en fråga som är tabubelagd och ofta bemöts som ett icke-problem eller något som berör ett fåtal individer.”

Att dansen skulle vara undantagen från strukturella problem som finns i hela samhället trodde jag inte. Dansen som konstform och dansarna som yrkesgrupp befinner sig långt ner i kulturlivets hierarkier. Om dansarens yrke brukar man säga: lång utbildning, kort karriär – beroendet av jobbtillfällen, kontaktnät och hemvist för daglig träning gör yrkesgruppen särskilt ömtålig.

Att uppropet ändå kommer är glädjande, något annat sätt att agera mot maktfullkomlighet och sexuella trakasserier inom utbildningarna ser inte ut att vara möjligt för att påbörja en förändring. Dansarna behöver stöd och de institutioner och skolor där de arbetar måste genast vidta åtgärder när det behövs och ta avstånd från en struktur som drabbar många hårt.

 

The Orphan Circus

Foto: Caroline Hayeur

Les Sages Fous

The Orphan Circus

Speltid: ca 1 timme

Turné: Kulturhuset, Stockholm och Göteborg, Västra Frölunda kulturhus Figur-festival (15-20 november)

Dockteatern är en liten del av scenkonsten, men kapabel till allt, stort som smått. Dess styrka är de fantasifulla bilderna, figurerna, dockorna och tekniken som kan göra vad som helst framför våra häpna ögon. Svagheten hos dockteatern återfinns oftast i dramatiken och en torftig dramaturgisk utformning; som om kreativiteten inte hade räckt till mer än figurerna. Att så många dockteaterföreställningar sedan äldsta tid varit korta pjäsfragment, ”nummer” som framförts enskilt eller i en svit beror utan tvivel på att där kan dockteatern visa sig på styva linan: snabb, rörlig, rytmisk, rolig.

Men lite förvånad blir jag ändå av att se en så välkänd och aktad teatergrupp som Les sages fous från Kanada just hemfalla åt nummer-tänkande. Jag begär ingalunda en story eller sammanhållen epik, men jag begär att man har något att förmedla utöver att visa upp dockor och masker som nödtorftigt satts samman som The Orphan Circus. Den inspirerande fula skrot-scenografin med rostig korrugerad plåt som dominerande material ser lockande ut, men får helt stillsamt förbli just bara inramande dekor. En grotesk manlig docka blir intresserad av en liten söt sjöjungfru – det är egentligen allt som här berättas. Att man vill kalla verket The Orphan Circus (den föräldralösa cirkusen) ser ut som en nödlösning som bekräftar att man inte kunnat knyta ihop de lösa trådarna på ett bättre sätt. Lanseringstexternas löfte om en paradoxernas teater som kombinerar groteskt och poetiskt faller platt.

Att i nådens år 2017 dessutom se en så oreflekterad syn på manligt och kvinnligt figurera på en scen är också nedslående. Jacob Brindamour, en av grundarna av Les Sages Fous ( de galna kloka) spelar en bakgårdens självutnämnde cirkusdirektör och hans saliga leende över den lilla sjöjungfrun kombinerat med sin dominans över uppsättningens andra spelare, Olivia Faye Lathuillière, blir en dyster påminnelse om den stora omprövning som just drar genom scenkonsternas värld i spåren av #metoo.

Visst är de små figurerna fina, men långtifrån självständigt utformade. Visst vilar en poetisk och charmig loppighet över scenrummet, men spelet och pjäsens förlopp utvecklar det inte. Internationella gästspel med dockteater är inte så många i Sverige, så nog hade jag önskat mig ett intressantare exempel från en livlig samtida teaterform.

456 röster mot tystnadens osunda klimat

Ofta när jag ser teater i Europa utanför Sverige får jag en stark känsla av att betrakta en lekplats för pojkar. Där flickorna får vara med, om de är snälla och går med på de regler som pojkarna bestämt. Den manliga blicken som grundläggande estetik dominerar. Att läget är om möjligt ännu mer deprimerande i andra länder är klen tröst för Sverige, men de 456 skådespelerskornas upprop är ändå hoppingivande.

Ingen är heller förvånad. Frågan om sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsternas värld var senast uppe och vände 2010. Inte har vi glömt att Lena Endre förnekade att hon upplevt något sådant! Därför är det särskilt glädjande att hon är med bland de 456, vilket visar att detta upprop inte handlar om enstaka och individuella upplevelser utan om en sammanhängande struktur. Den finns i hela samhället, men i teaterns värld arbetar man kroppsligen nära varandra och hierarkierna sitter hårt fast när det gäller kvinnlig underordning.

Det är en styrka att skådespelerskorna som skrivit under är så många. Och det är en stor styrka att de många vittnesmålen är anonyma: syftet är inte att hänga ut enskilda personer utan att visa på ett osunt klimat, en struktur och en tradition där halva yrkeskåren arbetar på helt andra premisser än den andra halvan. Syftet är att uppmärksamma en vardag med stora och små övergrepp, kränkningar, förminskande. Övergrepp som är tillräckligt allvarliga ska, naturligtvis, lagfaras. Allt det andra, kommentarer, gester, attityder – det är det som kräver ett aktivt motstånd.

Hela #metoo-rörelsen har dragit upp en strukturell bild som både män och kvinnor måste förhålla sig till. De 456 preciserar förhållandena på stora teaterinstitutioner där teatercheferna inget märkt eller ingripit bara i grova fall. Det finns ett heligförklarande av den konstnärliga processen som måste genomskådas; och det finns bekännelser att göra för oss alla.

Det vaga obehag jag kan känna inför vissa produktioner där regissören varit ointresserad av kvinnorna på scenen på ett djupare plan; kunde jag inte beskrivit det tydligare i en recension? Vad är det som skaver? Kanske ”bara” spåren av en arbetsprocess där män och kvinnor deltagit på skilda villkor. Just nu har jag svårt att glömma den ryska skådespelerskan som kommenterade #metoo med ”Vad har det för betydelse hur man fått en roll?”. Det ser ut som ett mycket långsiktigt arbete återstår för att göra scenen till en lekplats för alla.

Gnistervit SIGNAL

 

Foto: Martin Skoog

Claire Parsons

SIGNAL

Speltid 45 min, t o m 7 nov på Dansens Hus

Alla åldrar

Gnistervitt på dansarna, svart rum och signalfärger på markeringstejper. Film på väggen, rökpuffar från taket – det händer något överallt i rummet där dansarna signalerar DANS.

 

Publiken får gå och stå och flyttas milt med bestämt till olika positioner i rummet. Ett långt lysrör blir till en balk att bära tillsammans på väg mot nästa station. Det fungerar alldeles utmärkt och uppmärksamt följer vi instruktionerna och stannar upp vid given signal. Min enda invändning är att vi kunde fått dansa också, här är vi på väg allihop att nästan göra det. Steget till att ta de steg som kan kallas dans är en millimeter bort.

Men dansarna dansar – den alltid like komiskt allvarsamme Viktor Gyllenberg och de andra har en lycklig stund i en fåtölj som kan tänjas ut till en soffa där många får plats. På olika och fiffiga vis ordnas nya spelplatser genom utlagda lysrör, band att sitta på, tejp i glada färger. Signalrött och orange leder markörerna tankarna till varnings- och anvisningsskyltar, och koreografiskt ansluter Claire Parsons till räta linjer och trekantiga skyltar i en kantig, distinkt och rytmiskt taktfast dans.

 

Av och till banar dansarna väg rakt genom publikhopen med en rak arm, ungefär som poliser eller vakter skulle göra. Det är lustigt i sin ”look” av att utföra något som absolut, prompt måste göras, om så bara att klättra på en vägg – en fin sekvens där en dansare går på de andra dansarnas händer och axlar. Känslan av ett uppdrag och ett arbete hanteras fantasifullt, lite som när barn leker ”kontor” eller ”jobb”; seriösa grejer som måste tas på största allvar. De vita kostymerna och de jättelockiga frisyrerna placerar Signal mellan lek och allvar, dans och performance, titta-på och delta. Får jag gissa, så är det en eller annan som kommer att röra sig i räta vinklar de närmsta dagarna, hemma eller i förskolan.

Claire Parsons har återigen, efter en rad koreografier för barnpublik med Marmelad som toppnotering, skapat vital samtida danskonst för den mest följsamma, koncentrerade och fördomsfria publiken: barn.

Because I’m Worth it!

Foto: Håkan Larsson 

Fredrik Benke Rydman: Because I’m Worth it

Kulturhuset Stasteatern

Speltid: 1,15

 

En öppen relation – går det? Fredrik Benke Rydman inleder sitt arbete som huskoreograf i Kulturhuset i Stockholm med snitsig, rolig och eftertänksam dansteater. Men på frågan om män och kvinnor kan unna sig frihet vid sidan av ett parförhållande svarar han överraskande entydigt Nej.

Från Bounce till de egna produktionerna med fräsch nyläsning av Svansjön och Nötknäpparen – som visas på Dansens hus hela december – har Rydman nått en bred publik med dans. Den gamla street dans-stilen har mixats till vad som ibland kallas fusion – klassiskt och samtida, showdans och jazz. Han har kunskapen och blicken för scenisk energi och dramaturgiska krav för dansande kroppar. Med manus av Martin Luuk, medlem i Killinggänget, får noteringarna om social oro, grupptryck och samtidspress i kärlekslivet ett skimmer av komik och tvehågsenhet som är träffande och ofta kul.

Tre män och tre kvinnor dansar och föreställer en man och en kvinna – men med tre huvuden, tre perspektiv och nivåer av åtrå, längtan, nyfikenhet. Det är fullständigt heteronormativt, och sånär som en inledande munter repetition av ett anti-normativt applådtack, helt normativt. Man kan förstås testa att ha en öppen relation – men med tiden inser både man och kvinna att det blir bäst, tryggast, vanast, kärast och lite till att vara bara två.

Påven i Rom kunde inte formulera sig bättre; och dessutom präglas verket av en manlig blick, där mannen/männen lider mer än sin/sina frigjorda kvinnor, som verkar ta det fria livet lite mer på skoj. David Dalmo, Piotr Gior och Rennie Miro dansar alla vältaligt den manliga våndan, och Emelie Jonsson, Lisette Pagler och Sandra Medina uttrycker finstilt och nyanserat oron att såra, lusten att pröva och traditionen att behaga med självironi och finess. Alla sex har tung vingbredd från många genrer. Det märks och skapar scenisk säkerhet, skärpt närvaro med svängrum för personligt avtryck.

Ofta dansar paren parallellt – men alltid i man-kvinna-par – och en sex-sextett är riktigt fin med älskog för tolv armar. En liten parantes med klassisk balett till en pianosonat av Mozart blir en vitsig kommentar till frågorna om disciplinering och tillvarons krav att rätta in sig i ledet. Lars Östberghs scenografi med en vägg, en säng och ett bord är lika effektiv och ekonomisk som det övriga dansberättandet. En mittsektion i väggen kan vinklas och bli till det sluttande plan där test-paren snart befinner sig.

Slutet blir dock gott, det vill säga allt återvänder tillbaka i trygga heteronormativa par. Stromaes smärtsamma sång ”Formidable” blir en tryckare för älskande par om att detta är inte lätt, alla gör fel, åren går. Ett övergår i något annat. Så sant. (Både påven och jag nickar instämmande.) Föreställningen avslutas med det norm-kritiska applådtacket, utan nigningar och bockningar, med ryggen mot publiken och en busig, jämlik nick över axeln. Mer normkritiskt blir det inte.

Jefta van Dinther Dark Field Analysis

Foto: Ben Mergelsberg

Jefta van Dinther: Dark Field Analysis

Dansens Hus 24-26 okt speltid 60 min

Ljussättaren Minna Tiikkainen är som en ljusfé, fast tvärtom. Att skapa ett så lysande mörkt rum närmar sig trolleri. Under en hängande kvadrat av en tunn ljuslinje skapas en scen, och på den sitter, omgivna av luddig svärta, två män. Tillsammans med de två dansarna/performers, Juan Pablo Cámara och Roger Sala Reyner, har Jefta van Dinther skapat en märklig betraktelse. Hans särskilda blick liksom ovanifrån på människorna och deras egendomliga beteenden bereder än en gång vägen för en dikt av rörelse och ljus med genomborrande innehåll.

”Dark field microscpy” är ett sätt att med mörkfältsmirkoskopi analysera människans blod inom alternivmedicin. Och blodet, det vanliga, röda, mänskliga, som pulserar genom våra ådror blir till tråden, den röda!, som slingrar sig genom denna poetiska, gåtfulla och stillsamt vackra duo.

En människofot, hur lik är den inte – egentligen – en apas fot. De två männen är som två primater, lika nakna som aporna i en djurpark, lika försiktigt nära varandra. Lika varandra som bär, som två av samma art – det är här som van Dinthers blick för den mänskliga existensen får en särskild valör.

I hans senaste och stora verk, Protagonist, tar dansarna till slut av sig sina kläder och blir till aplika urvarelser. Här är vi, publiken, helt nära inpå de två på sin matta. Det är något urenkelt i deras skärskådande av varandra, och samtidigt öppnar sig bilderna för allt blodet bär – infektion och smitta, droger och mediciner, arv och att helt enkelt, obegripligt nog, kunna vara levande.

Som vid tidigare tillfällen när jag sett verk av Jefta van Dinther är min känsla stark av att inte riktigt veta var jag har varit när jag går därifrån. Märkligt och gripande, oroande och lugnande.

Marie Chouinard i Lustarnas trädgård

 

Marie Choinard Hieronymus Bosch: Lustarnas trädgård

Dansens Hus 20-21 okt Speltid 75 min

Den kanadensiska koreografen Marie Choinard har öga för dansens likhet med rytmiska penseldrag. Grafiskt precis har hon låtit sina verk eka av av historiska förebilder och den som sett tydligheten i ”Body Remix” där dansarna kompletteras med kryckor glömmer det inte.

Målaren Hieronymus Bosch 500-årsjubileum förra året firades bland annat med en koreografi av Choinard, ”The Garden of Earthly Delights”, Lustarnas trädgård. Bosch målade en stor triptyk där syndafallet och helvetet flankerar den utförliga mittenbilden där människor i en fantasiträdgård äter jordgubbar och pillar på varandra i märkliga positioner och inuti underliga farkostliknande klot.

Alla är de bleka som av marsipan, och de tio dansarna som stiger fram ur den uppförstorade målningen är lika svagt rosa-beiga allesammans. Porträttlika jämfört med målningens alla invånare i en värld där sinnligheten tycks ha stannat i ett egenartat tillstånd. Njutning eller försöksverksamhet? Erotik eller höviskhet? Dansarna översätter bilden till dans och fångar också något av den märkliga stillheten i Bosch målning.

Sannolikt ville han skildra ett moraliskt förfall, ett Sodom och Gomorra bland jordgubbar, träd och dammar. Men med sin detaljrikedom skapade han en gåtfull drömvärld. Koreografin har sugit upp karaktäristiska positioner från målningen och uppfunnit ett dansat språk som till Louis Duforts fågelkvittriga musik blir en sprittande livfull tolkning av den stillastående bilden. Bildens många småscener lösgör sig från fonden och dansar fram på tjugo ben, ömsom i yster ritt på okända djur, ömsom i tankfullt undersökande av varandras kroppar.

Suveränt synkade kårpartier träffar mitt i bildens underliga stämningsläge. Någonstans mellan renässans och religionskrig målade Bosch sin bild. Med Choinards hjälp färdas man bakåt, inåt och uppåt i en tidsmaskin som ställts på paus; märkligheten omformulerad till dans.

 

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.