Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Uncategorized (sida 1 av 3)

Alice i Akademi-landet

John Tenniels originalillustration till den tokiga tebjudningen.

På senare tid har jag ofta hälsat på Alice, ömsom i Underlandet, ömsom i Spegellandet. Hon har det inte så lätt, som bekant, men säger till slut ifrån och klarar sig. Att jag samtidigt hälsar på hos Svenska Akademien börjar bli uppenbart.

Bordet är tomt, kopparna är framdukade – bara tre individer tränger ihop sig vid bordets ena ände: Hattmakaren, Påskharen och Hasselmusen, som ideligen faller i sömn i sin tekopp. Alice har visserligen inte knytblus, men ett band knutet om håret, och stiger fram till det ödsliga bordet där hon möts av arga rop: ” Ingen plats! Ingen plats”.

Alice sätter sig ändå, och då föreslår Påskharen plötsligt helt flott: Vill du ha lite vin?. Alice ser ut över bordet och tedukningen och svarar: Jag ser inget vin här. Varpå Påskharen svarar: Nej, det finns inget!

Så rullar den tokiga tebjudningen på med stickiga repliker om oartighet, om det meningsfulla i att gissa gåtor som ändå inte har ett svar samt logikövningen om ”jag menar vad jag säger” betyder samma sak som att ”jag säger vad jag menar”. Det är när Hasselmusen, som hela tiden somnar i sin kopp, säger att ”jag andas när jag sover” betyder samma sak som ”jag sover när jag andas” som en obehagligt tydlig spegelbild av akademien tar form. Ty Hattmakaren säger, (allvarligt talat!), till den slumrande musen: Det är samma sak, när det gäller just dig.

Några slumrar i sin kopp, andra vänder ut och in på logiken. När frågan om Tiden dyker upp ser Alice i Underlandet verkligen ut att handla om Det Stora Akademibråket 2018. ”Tiden kan inte tåla att man håller honom fast”, förkunnar Hattmakaren. Och därför har man klockor som alltid visar tedags! Man dukar hela tiden fram nya koppar, eftersom man inte hinner diska mellan tebjudningarna. Men när kopparna tar slut? frågar Alice, hur gör ni då?

”Tänk om vi skulle prata om något annat” avbröt Påskharen och gäspade.

Underlandet och Spegellandet visar sig vara en rapportbok om nedlåtenhet, förakt, maktfullkomlighet, mobbningsstrategi och manipulation: drottningens lagbok där nya paragrafer uppfinns på stående fot. De elaka blommorna som anklagar varandra för dumhet, den vasstungade Humpedumpe. Man häpnar.

Trösten är att detta bara är en illusion, en fiktion. Vilket Alice alltmer inser. Hennes trevliga huskatt, som dyker upp som gåtfullt väsen, står henne bi och frågar medkännande som många knytblus-sympatisörer: Hur har du det?

Jag undrar om du skulle vilja tala om för mej vilken väg jag ska gå nu?

Det beror rätt mycket på vart du ska? svarade katten.

Det gör nästan detsamma…., sa Alice.

Då gör det detsamma åt vilket håll du går, sa katten.

Bara jag kommer nånstans, la Alice till som en förklaring.

Jo, det gör du säkert, sa katten. Om du bara går långt nog.

Men jag vill inte komma till såna som är tokiga, sa Alice.

Det kan jag inte göra något åt, sa katten. Här är vi alla tokiga. Du är tokig.

Hur vet du att jag är tokig? sa Alice.

Det måste du vara, sa katten. Annars skulle du inte ha kommit hit.”

Se där. Och kattens leende hängde kvar när själva katten för länge sedan försvunnit.

The Ingmar Bergman Year is on

Ingmar Bergman, theatre and film director, writer, was born 1918. His centennary is celebrated in Sweden by a Ingmar Bergman year packed with different events and topped with the Ingmar Bergman International Theatre Festival at the Royal Dramatic Theatre, the national scene for dramatic theatre, in Stockholm in August.

We are only in the third month of the jubilee year and the number of pods and blogs, special editions already being published are many, on Ingmar Bergman’s books, novels, biographical novels, working books included. To the international world of cinema, Ingmar Bergman is above all known as an innovative film maker from the early Wild Strawberries to the late and rich Fanny and Alexander. To the Swedish theatre audience he is equally a respected stage director, often working with the same actors at stage as in the movies.

Among the more unexpected events a Stockholm museum, The Hallwyl Museum, named after a wealthy family, exposes dresses and costumes from the many Bergman films, Bergman à la Mode, Film costumes for leading ladies. Frequent costume designer Marik Vos (1923-1944) and Mago (Max Goldstein 1926-2008) are exposed in a feast of colours – even for the movies in black and white. The exposition shows Bergman’s focus on the actresses and Bergman’s passion for shades of red to make them shine even more. The photo shows Eva Dahlbeck in Ingmar Bergman’s Smiles of a Summer Night (1955). Photo: Louis Huch/SF.

Gott Nytt ÅR!

Vilken nyårspresent! Nytt nummer av Critical Stages där kritiker från hela världen skriver om all slags scenkonst ur alla slags perspektiv.

Detta nummer har som speciellt tema LJUD – om allt som driver in i öronen på teaterpubliken.

En nyhet till: hädanefter släpps denna internationella web-tidskrift portionsvis, för att inte läsarna ska få ett alltför stort läspaket i famnen på en gång!

Gott Nytt År, önskar Nya Scenbloggen som börjar ta sig ur jullovets aningslösa ledighet, sugande på den sista hemkokta, ljuvliga chokladkolan.

The Valley

Rosa Omarsdotir och Inga Huld Hakonardottir: The Valley, Moderna Dansteatern, MDT, speltid: 1 tim

Det börjar med ljudbalett! En radiokoreografi längst bort på scenen i en liten teaterliknande nisch inklädd i svart plast. Skor som går i en grusbalja gör ljud av steg, det knirrar och knakar, fågelvisslar och skogssusar. Två identiskt lika klädda och friserade kvinnor, koreografer och dansare tillika, rör sig nästan helt synkront och unisont i detta rum med sitt stora, tomma golv, kantat av lysrör och buntar av bladpersilja.

”So you think symmetry is bourgeois?” Sparsamma repliker medan damerna rör i kaffekoppar eller tar sig för pannan gestaltar scenkonsternas kvardröjande ideal. Rosa Omarsdotir och Inga Huld Hakonardottir är från Island, men träffades på P.A.R.T.S., det stora europeiska drivhuset för dansrelaterad scenkonst i Bryssel. Det är både en lekfull och allvarsam bild de skissar av konventionernas begränsningar, ja, fängelse. Samtidigt har de skapat vital koreografi och utför den fint både som dans och som performance.

Man skulle kunna säga att de kroppsligen hanterar den ambivalens som råder kring begreppen post-dance och extended choreography, samma dag i fokus när Moderna Dansteatern hade boksläpp på antologin Post-dance, som samlat texter från ett seminarium med samma namn.

The Valley balanserar på gränsen mellan mänskligt och efterhärmande, nära maskinmässigt. Ett ljudslagsmål uppstår i den lilla fondscenen, slaskiga smockor i ett vitkålshuvud. Det artificiella och det naturliga möts och glider över i varandras sfärer; det är spänstigt intelligent, underhållande och ändå fullt av tankenötter. Även om en timme är ganska långt för det som ska bevisas och uppvisas.

Varje steg måste stämma med meddansarens; själva poängen med denna genomlysning av dans och scenkonst, av performativitet och representation är att verket är noga koreograferat. Vilket jag lägger under vingen medan jag läser vidare i Post-dance om hur begreppen monteras ner men uppstår på nytt.

Publicerat på Scenbloggen, 23 Mars 2017.

Det regnar i Nigeria

Det regnar i Lagos. Det låter som om någon häller ut vatten i hinkar utanför mitt hotellfönster, som är litet och vetter mot en innergård. Att inte kunna se ut….hm. Elavbrotten kommer då och då, varför tog jag inte med en ficklampa? En fågel sjunger i långa fantastiska drillar.

Varför nu Nigeria? Jag är inbjuden för att hålla i en workshop för unga teaterkritiker, 20 stycken från Nigeria – en stormakt i film och musik och alla slags ”performing arts”. Än så länge verkar det bli mitt största problem att hålla mina två medresenärer lugna – två kritiker från Serbien och Rumänien. Hotellets standard, riskerna, bevakningen …..hm. I vanliga fall är min skandinaviska artigheteskod inte mycket att vifta med jämfört med deras, men att klaga på något som gäst? Här är rent och fint städat, alla är vänliga, det är bra så. Vi får se.

Snart frukost med min nigerianske kollega, Emmanuel. Han bor faktiskt här. Man får tänka på det.

Publicerat på Scenbloggen, 1 Mars 2017.

Lagarce i Uppsala

Jean-Luc Lagarce: Inte hela världen, översättning: Anders Bodegård, regi: Anja Susa, Uppsala Stadsteater

Nu spelas de sista föreställningarna i Uppsala av ”Inte hela världen” av Jean-Luc Lagarce – inte ofta spelad i Sverige, men alltmer en modern klassisker i Frankrike. Kanske vid sidan av Bernard-Marie Koltès, vars verk och liv har en hel del paralleller, med Lagarce.

Dramatikern och regissören Jean-Luc Lagarce gick bort i aids 1995; hans pjäs Juste le fin du monde, Inte hela världen, hade premiär 1990. Pjäsens huvudperson Louis är utan tvivel ett sorts alter ego till Lagarce, men den barndomsfamilj som han besöker för att berätta om sin sjukdom och förestående död är inte identisk med hans egen. Här har Lagarce vidgat perspektiven från det individuella till en allmän bild av en fransk familj, patriarkalisk fast pappa numera är död, fast i sina ritualer kring att ses på söndagen för långlunch.

Speciellt med uppsättningen i Uppsala är att den är regisserad av serbiska Anja Susa, som då och då är verksam i Sverige. Ulla Kassius strama scenografi minner om en färgstark bilderbok och är med på noterna i Susas skruvade, stiliserade spelstil – som ofta blir komisk, fast den tragiskt skildrar valhänta familjeband. Oförmögna att smälta ett sorgebud.

Erik Borgekes huvudperson går som en katalysator genom uppsättningen; den familj han återvänder till är inte densamma som när han lämnade den. Inte han heller. Det är fint spelat i lågt register, medan kvinnorna står för profilering och större svängningstal. Det är slående att Lagarce, trots allt, kanske varit mer intresserade av den beslutsamt pladdrande mamman med sin tårta på fat (Anna Carlson) och den hysteriskt ordforsande lillasystern (Elisabeth Wernesjö). Kvinnorna är familjens krockkuddar som dämpar krockar mellan klass- och bildningsnivåer.

Men hög stilisering innebär också att monotoni lätt uppstår och att ett mekaniskt drag blir allt mer svårbemästrat. Anja Susas skickliga regi kunde varit bättre på att avläsa vid vilken tidpunkt energin börjar pysa ut och det är dags att sätta punkt.

Publicerat på Scenbloggen, 13 Januari 2016.

De statslösas teater

Charges/ Die Schutzbefohlenen, foto: Christer Klein.

Nya numret av Critical Stages kom ut i förra årets sista skälvande dagar. Välmatat som alltid och detta nummer har som specialtema ”Reflections on Theatre and Statelessness”. Azadeh Sharfi och S E Willmer skriver, bland andra, om hur länder som tar emot flyktingar ofta vill och försöker skapa scenkonst där migranterna är aktörer.

Men: ”Many cultural institutions are, in this sense, missing the insight and expertise into what could have been the connection to the current situation for refugees. So, in the majority of projects with, for and about refugees, there is a gap between what is intended and what will be the outcome, namely an unintended reproduction of racism and (colonial) stereotypes. In these art and theatre projects the participating refugees are never put into the leading or decision-making positions. Very often, they remain nameless and voiceless, and can be seen on stage as “refugees” but almost never as individuals or artists. And, very often, the answer of the decision-makers of the theatre projects to this kind of criticism is that it is done for the sake of the refugees, or because of the delicacy of their asylum-seeker case.”

Dessutom intervjuer, bokrecensioner och mycket annat som Critcial Stages redaktör Savas Patsalidis med hjälp av kritiker runt om i världen lyckas samla. Förra numret var ett specialnummer om dans, vilket förtjänar att påminnas om.

Här är länken

Publicerat på Scenbloggen, 7 Jaunari 2016.

Kulturarvet och Bournonville

Distinktion – Ponte Molle av Bournonville, samt Bill av Eyal & Behag,  Kungliga Baletten, Stockholm

Kulturarvet! ”Ponte Molle” av Bournonville dansar rakt in i diskussionen om bevarande och förvaltande, som just nu rasslar på museerna. Hur ska man förhålla sig till de historiska föremålen? Vad är värt att bevara? Vad ska visas? Och hur?

Underhållningsbaletten Ponte Molle är något till tramsig och har, begripligt nog, inte dansats på hundra år. Den har väckts ur sin slummer och visas nu, men utan minsta normkritik eller uppdatering. Könsrollerna sitter som berget, liksom den ”italienska” lokalfärgen i kostymer och scenbild kring nordiska konstnärer i Italien.

Så varför, egentligen? För att den inte dansats på hundra år? Är det ensamt skäl nog? Det kan ha sitt värde för dansarna att möta en nygammal Bournonville, men för publiken? De genom tiden traderade och slipade Napoli eller Sylfiden av samme Bournonville är mer helgjutna och har ett mer seriöst innehåll vid sidan av dansen, kanske det inte är utan anledning som Ponte Molle fallit i glömska. Kungliga baletten dansar den liksom korrekt, men utan större glöd och engagemang.

Och nog för att Auguste Bournonville var en modern människa som gärna åkte ångbåt på Göta kanal till Stockholm. Men 1866, när Ponte Molle kreerades på operan i Köpenhamn, var det trettio år kvar tills bröderna Lumière skulle börja laborera med film. Att rama in en rekonstruktion av det sällan dansade verket med stumfilmsskyltar är bara konstigt.

I övrigt härskar 1800-talet i Frank Andersens och Dinna Bjørns ihopsamlande av funna noteringar om hur verket kan ha tett sig. Både Andersen och Bjørn har arbetat med Bournonvilles baletter som dansare i decennier och senare forskat och skrivit om den speciella stilen: lätt, naturlig, obesvärad gestaltar den framförallt vanliga människor. Deras kompetens är gedigen, men varför just detta verk? Ponte Molle har helt enkelt inte överlevt som andra Bournonville-verk, sannolikt för att det är en tunn underhållningshistoria som inte dansats sedan 1911.

Berättelsen om giftassugna flickor och kärlekskranka unga män är omständlig och lättviktig, men rymmer några dansade roller som Fulvia, som hyr ut ateljé åt unga konstnärer. Jenny Nilsson mer spelar än dansar ett ganska roligt porträtt av en orolig men lättsmickrad mamma. Men den förlöjligar också en medelålders kvinna som gärna vill ha en käresta – lite kritisk hållning mot normen hade kanske inte varit så dumt?

Den särskilt Bournonville-intresserade kan få se några goda exempel på mim både hos henne och andra, och i andra aktens värdshusscener blir det lite mer dansant. Mainstream 1800-talsmusik skumpar på ganska själlöst, och den lilla militärmusikkåren som knoppats av från Hovkapellet och marscherar vilset över scenen ser inte ut att ha gått vaktparaden på länge.

Aftonens andra hälft består av ”Bill”, koreograferad av Sharon Eyal och Gai Behar. Den hade urpremiär vid Batsheva Company 2010 och är ett tydligt exemel på hur Ohad Naharins stil går vidare och hur gaga-tekniken har sått kreativa frön. Men mer än så är det inte, och operans balettafton ”Distinktion” gör ett blekt avtryck i danshösten.

Publicerat på Scenbloggen, 1 November 2016.

Wuzhen, Dario Fo och Meng Jinghui

Ett par dagar efter att Dario Fo gått bort, 90 år gammal, ser jag hans pjäs ”Han hade två pistoler med svarta och vita ögon” från 1960, (uppsatt på Stockholms stadsteater 1964). På den teaterfestivalen i Wuzhen spelas den i en kinesisk uppsättning, regisserad av detta års festivaldirektör Meng Jinghui på en av stadens utomhusscener, Vattenteatern kallas den, eftersom den vida scenen byggts över en kanal.

Dari Fo skrev sin pjäs om ett banditstyrt Italien, där en katastrof hotar inträffa när tjuvarna bildar fackförening och börjar strejka. Den kinesiska uppsättningen är ett sångspel som utspelar sig på ett mentalsjukhus med vita sängar, lite à la Gökboet, och kanske en försiktighetsåtgärd för alltför explosivt politiskt sprängstoff. Ett ”bara-på-skoj” som blir något av brasklapp.

Rockmusik, dans och fabulösa skådespelare som kan allt och är drillade sedan tonåren att kombinera dans, mim, sång och musikinstrument spelar roligt, svart, distanserat. Drivor av kiss-och-bajs-humor mixat med sexskämt lindas in i föreställningen – den kinesiska publiken skrattar högt och applåderar.

Politiskt sett är pjäsen dynamit; i ett samhälle som styrs av maffia och ekonomiska syndikat finns ingen plats för demokrati eller mänskligt förnuft. Som teater blir den med sina två timmar lite entonig – men uppsättningen och spelplatsen påminner starkt om atmosfären i Avignon, och den här uppsättningen är flygfärdig för vilken internationell festival som helst.

Så är också Meng Jinghui Kinas mest internationellt välkända teaterregissör, som har gästspelat på alla viktiga tummelplatser för västerländskt teaterliv: Avignon-festivalen, i Berlin både på Theater Treffen och på Deutsches Theater, i Edinburgh och på Lincoln Center i New York. Det blir lite av teater i Wei-Wei-klass, och kanske kan Meng Jinghui vara lite mer uppkäftig än många andra.

Publicerat på Scenbloggen, 24 Oktober 2016.

Nobelpriset och Nigeria

Nobelpriset i litteratur till Femi Osofisan, Nigeria? Alldeles nyligen hade jag äran att dela ut de internationella teaterkritikernas Thalia-pris till honom. Detta pris går till en skriftställare inom teater eller teaterkritik som haft stor betydelse för kritiker i världen – och Femi Osofisan är dramatiker och teatervetare, noga läst i Afrika, men också varhelst man läser på engelska. Åtskilliga av hans pjäser är översatta och han skriver inom teatervetenskap på engelska själv, och franska för den delen. Inför prisutdelningen, som ägde rum i Belgrad under Bitef-festivalen, ville jag läsa på och det enda bibliotek i Stockholm som hade några titlar av Osofisan var Nobelbiblioteket. Hmm. Var alla andra under läsning? Eller betyder det att ingen bryr sig om Nigeria i år?

Nigeria är en storproducent av film och av teater och dans. Så där finns många namn för ett Nobelpris att grubbla på. Så här skriver min kanadensiske kollega Don Martin om Femi Osofisan:

”When asked about African theatre, most theatre critics and scholars would be hard-pressed to name more than one or two playwrights beyond the Nobel Prize-winning Nigerian dramatist Wole Soyinka or the anti-apartheid activist Athol Fugard. Both made their reputations in the 1960s and 1970s.

The 2016 winner of the IATC’s prestigious Thalia Prize for contribution to theatre through critical writing, Femi Osofisan, is probably not a name that comes to mind that quickly. But hopefully – with the Thalia – that is about to change.

Osofisan is of the generation that followed those two theatrical giants and his footprint is almost as large as theirs on the continent of Africa and it is growing in other parts of the world as well. Probably his most well-known play is Once Upon Four Robbers, which is already taught in numerous universities around the world and has been widely anthologized. But it is only one of some 50 plays by this major artist and activist. These plays – like his critical writings – are cries for personal freedom and political action and include many adaptations of Greek and Shakespearean originals, tailored for whatever political situation might exist.

Like Soyinka and Fugard before him, Osofisan has attacked repressive governments wherever they have emerged and he has been attacked in turn. He has had his work staged at the Guthrie and other major regional theatres in the United States, as well as in Germany, the U.K., Sri Lanka, Canada and China. In 1982 he was appointed a member of the pioneer Editorial Board and think tank of The Guardian Newspaper (Lagos).”

Läs mer på aict-iatc.org eller i kritikernas internationella webtidning Critical Stages, www. critical-stages.org.

Publicerat på Scenbloggen, 12 Oktober 2016.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.