Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Kategori: Uncategorized (sida 2 av 3)

Nobelpriset och Nigeria

Nobelpriset i litteratur till Femi Osofisan, Nigeria? Alldeles nyligen hade jag äran att dela ut de internationella teaterkritikernas Thalia-pris till honom. Detta pris går till en skriftställare inom teater eller teaterkritik som haft stor betydelse för kritiker i världen – och Femi Osofisan är dramatiker och teatervetare, noga läst i Afrika, men också varhelst man läser på engelska. Åtskilliga av hans pjäser är översatta och han skriver inom teatervetenskap på engelska själv, och franska för den delen. Inför prisutdelningen, som ägde rum i Belgrad under Bitef-festivalen, ville jag läsa på och det enda bibliotek i Stockholm som hade några titlar av Osofisan var Nobelbiblioteket. Hmm. Var alla andra under läsning? Eller betyder det att ingen bryr sig om Nigeria i år?

Nigeria är en storproducent av film och av teater och dans. Så där finns många namn för ett Nobelpris att grubbla på. Så här skriver min kanadensiske kollega Don Martin om Femi Osofisan:

”When asked about African theatre, most theatre critics and scholars would be hard-pressed to name more than one or two playwrights beyond the Nobel Prize-winning Nigerian dramatist Wole Soyinka or the anti-apartheid activist Athol Fugard. Both made their reputations in the 1960s and 1970s.

The 2016 winner of the IATC’s prestigious Thalia Prize for contribution to theatre through critical writing, Femi Osofisan, is probably not a name that comes to mind that quickly. But hopefully – with the Thalia – that is about to change.

Osofisan is of the generation that followed those two theatrical giants and his footprint is almost as large as theirs on the continent of Africa and it is growing in other parts of the world as well. Probably his most well-known play is Once Upon Four Robbers, which is already taught in numerous universities around the world and has been widely anthologized. But it is only one of some 50 plays by this major artist and activist. These plays – like his critical writings – are cries for personal freedom and political action and include many adaptations of Greek and Shakespearean originals, tailored for whatever political situation might exist.

Like Soyinka and Fugard before him, Osofisan has attacked repressive governments wherever they have emerged and he has been attacked in turn. He has had his work staged at the Guthrie and other major regional theatres in the United States, as well as in Germany, the U.K., Sri Lanka, Canada and China. In 1982 he was appointed a member of the pioneer Editorial Board and think tank of The Guardian Newspaper (Lagos).”

Läs mer på aict-iatc.org eller i kritikernas internationella webtidning Critical Stages, www. critical-stages.org.

Publicerat på Scenbloggen, 12 Oktober 2016.

Les Colporteurs, högklackat på lina

Les Colporteurs: Evohé och Le chas de violon

Det franska lindans-kompaniet Les Colporteurs har varit på Sverige-turné och gått på lina både i Stockholm och Göteborg, på Kulturfestivalen respektive Göteborg Dans & Teater. Les Colporteurs är klassisk fransk nycirkus, vilket betyder poetisk, lättsam, estetiskt profilerad och med vana vid gatuteater.

Kompaniet grundades på 1990-talet av Antoine och Agathe Rigot, men efter en svår skada kan Antoine inte längre gå på lina. Han har dock fortsatt som regissör, och Agathe är still going strong. På höga klackar balanserar hon på lina tillsammans med dottern Coline, som också spelar fiol i numret Le chas de violin. Linorna är inte slaka, utan spända stålvajrar, som spänts i en triangel där lutande stockar i plast bildar underrede, som akrobaterna kan klättra uppför eller bara sitta och hänga på.

Det andra stycket, Evohé, dansas-spelas av ett ungt par, Julia Figuière och Julien Posada, som excellererar i att använda en lina sinsemellan och som gör vad jag aldrig sett tidigare: de går dubbelt på lina, tätt sammanpressade och fot om fot. Poängen med nycirkus-arvet är att det är långt drivet professionellt i teknisk mening, men att det rymmer något mer av innehåll, dialog, reflektion, humor och poesi. Publikkontakten är viktig och Les Colporteurs gör ingen besviken på den punkten.

Nu förbereder sig kompaniet på en ny produktion utifrån Hieronymus Boschs bildvärld. Vilken bra idé! Hoppas våra vägar korsas.

Publicerat på Scenbloggen, 23 Augusti 2016.

Shall We Dance?

Nu har den kommit: ny numret av web-tidskriften Critical Stages, som är ett specialnummer om dans. Jag har co-edited och nu kan den nyfikne kolla runt på samtidsdans från världens alla hörn. Critical Stages ägs och drivs av den internationella teaterkritikerföreningen, AICT-IATC – International Association of Theatre Critics. Det är första gången som dans får en framskjutande plats i denna tidskrift som är en guldgruva för den som letar efter initierade artiklar från hela världen. Bilden dans-procession-och-total-teater i San Sebastian med belgiska LOI, ”Pedeleando hasta el cielo”.

Publicerat på Scenbloggen, 17 Juli 2016.

Kyrkogårdsteater i Kalmar

Foto: Anke Decker

Sommar och teater överallt. Viljan att gestalta historiska händelser eller svunna tider i största allmänhet är överväldigande. Vi seglar söderut längs ostkusten och i Nyköping spelas, förstås, Nyköpings gästabud – den dramatiska händelsen 1317, då kung Birger Magnusson satte sina bröder, Valdemar och Erik, att svälta ihjäl i fängelsetornet på Nyköpingshus. Stort uppbåd av nyköpingsbor deltar.

Vidare söderut, men teater på Öland får det kanske bli på vår väg tillbaka: Lars Molins ”Jag är ingen zoombie!” spelas i Södvik i slutet av juli i regi av Lars Sonnesjö, en av Byteaterns trogna. I Kalmar spelas fars med Allan Svensson och Claes Månsson på Krusenstiernska gården bland blommor och blader, och vid slottet spelas Pippi Långstrump med fart och kläm.

Men mest har staden gått in i sin dramatiska historia. På Kalmar slott görs visningar i historisk kostym, smakfullt och med sakkunskap, medan barnen kan leka riddare på borgggården eller gå ”prinsessvisning”. En ny upplevelse för en luttrad teaterkritiker är ”kyrkogårdsteater”.

Av militärstrategiska skäl flyttades den gamla staden som låg och tryckte på medeltida vis runt slottet – den blev ju nerbränd varje gång Kalmar slott anfölls. Den medeltida kyrkan, St Nikolai, sprängdes och på dess plats blev en kyrkogård, sedan länge inte använd. Denna Gamla kyrkogården är nu spelplats för lätt gestaltade berättelser om människorna som vilar i gravarna. Länsmuseet står för produktionen, perspektivet är tydligt inriktat på kalmaritiska kvinnor, som alla spelas av elever vid Jenny Nyström-gymnasiets estetiska linje.

Minst hundra var vi som lyssnade till slottsfogdens kompetenta fru, stenhuggarens blida hustru och värdhusvärdinnan, den spotska, till inställda kärlekar men också till lyckliga historier om hjärtan som funnit varandra. Avsnitten är lite för långa, och publikens förflyttningar runt kors, urnor och liggande stenblock tar sin tid. Men ändå. Kvällssolen lyste så fromt över bahytter och hättor; några öden ur det förflutna tog form och satte lyssnarens fantasi i rörelse. Inte minst kan man spinna vidare på historiens betydelse för dagens människor. Medvetenheten om förändringarna i kvinnors livsvillkor, till exempel. Samt hur det är att bo i en krigszon; länge sen för oss, just nu vardag för många inte så långt bort.

Publicerat på Scenbloggen, 14 Juli 2016.

Jag tänker på Bo

När Bo Strömstedt böjde sig fram och med typometern i högsta hugg lusläste kultursidan var det som om korrekturfelen ställde sig upp och bad om ursäkt. Han såg dem direkt och rättade till. Jag var 24 år och hade tjatat mig till en praktikplats på en kultursida – det var inte vanligt på Journalisthögskolan på 70-talet. Expressens kulturredaktion var inte stor, men känd för sin takhöjd. Bo var på plats från arla till särla, kollade allt och alla, och blev min introduktör till kulturjournalistikens vardag.

Han tog sig tid, och kanske han till och med tyckte det var roligt med en ung person i jeans och träskor, som ville dyka rakt ner i recensioner och kulturnyheter. Samt fylla den lilla diverse-spalten med notiser. Och skriva plugg! Det vill säga komponera mini-notiser som fyllde ut spalten så att den blev snyggt packad och utan tomrum. Jag uppfann en notis-profil där en ”hon” var jag, och så fyllde jag på med iakttagelser om smått och stort, ofta mycket smått. Bo lät mig hållas, det var rätt flott.

Det var halmhattarnas epok på Expressen, och Kulturen och Bo höll ett visst avstånd. Jag befann mig på en annan planet politiskt sett, och Bo var inte bara tolerant utan genuint intresserad, för att inte säga nyfiken, på andra tankemodeller.

När jag läste korrektur ansträngde jag mig för att vara supernoga. I synnerhet på en kultursida fick korrfel inte förekomma alls! Men hur jag läste och läste, så hade jag alltid missat något litet semikolon eller dubbelt mellanslag, som upptäcktes bums om Bo läste om sidan. Vilket han gärna gjorde.

All slags språkligt slarv, oreda och oskönhet slog Bo ned på som en hök, om man kan tänka sig en mycket vänlig hök. Men han lade inte hämsko på lusten att uttrycka sig måleriskt och i vild flykt lansera nya tankegångar och teorier. Jag minns att han sa om sig själv att han var som ett möte mellan en lantmätare och en speleman. Mest något tredje, tänker jag mig nu, som var passion, hängivenhet, flit och hantverk också, förstås. Oändlig lust till hela projektet konst och kultur. Min praktik varade några månader, olika vikariat följde under några år. Och som frilans blev sedan åren hur många som helst. Jag tänker på Bo med stor värme; generositet mot unga i vardande borde det slösas med.

 Publicerat på Scenbloggen, 29 Juni 2016.

Martha, Niki och Mr. Gaga

”Martha och Niki” av Tora Mkandawire Mårtens

Årets Tempo Documentary Film Festival har avslutats med prisutdelning som sig bör. Det blev storslam för dansen, ett av festivalens teman.

Festivalens stora pris till en svensk dokumentär (75 000 kr) går till Martha och Niki av Tora Mkandawire Mårtens, en fantastiskt fin (och rosad) film om två flickor som dansar street dance och vinner Juste Debout, den stora prestigetävlingen i Paris för genren. Dansen och tjejerna dans blir under filmens gång alltmer en bakgrund till två unga kvinnors vägval. Niki är svenskt adoptivbarn från Etiopien, Martha kom som ung tonåring till Sverige från Uganda.

”Hon säger inte så mycket”, säger vännen Niki, som gärna analyserar och försöker förstå den dansburna relationen. Egentligen är det bara när de dansar, tillsammans och med solon, som de når varandra på riktigt. Vad Martha har upplevt och bär på får vi inte veta, men den framåtriktning och öppenhet som är Nikis blir alltmer en kontrast. Och allt detta i den machovärld som är hiphop – filmat både sakligt och vackert. Egentligen handlar filmen lika mycket om globalisering och migration som om dansens kraft; i sanning rikt hanterat.

Lika politisk men också med dansen som motiv är filmen Mr. Gaga som fick Stefan Jarl International Documentary Award. Den israeliska filmaren Tomer Heymann fick tjata länge innan Ohad Naharin gick med på att det gjordes en film om hans dans och liv. Naharin, konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company, är alltmer kontroversiell i Israel och starkt kritisk till den nuvarande regeringen.

Inget av detta sägs rakt ut i filmen; i stället skildras barndomens lyckliga kibbutz-år, New York, dansen och de många uppbrotten från stora koreografer som Martha Graham, Alvin Ailey och Maurice Béjart, samt den tilltagande kritiken ”hemma” mot en frispråkig Naharin från trångsynt ortodoxa, till exempel mot att dansarna bär ‘underkläder’ på scenen och inte är påklädda. Det stränga och nästan aggressiva i Naharins koreografi får en bakgrund, lika väl som det poetiskt insiktsfulla om förlust, ensamhet, kärlek och samhörighet.

Det är nu klart att filmen, producerad med stöd av svenska Proventus, SVT och många fler, kommer att visas i höst när Batsheva Company gästar Dansens Hus i oktober med Three, det program om tre verk som visades bl i Paris i januari.

Publicerat på Scenbloggen, 13 Mars 2016.

Mr Gaga till Sverige

Nästa vecka drar Tempo dokumentärfilmsfestivalen igång, i år med en rad filmer om dans. Dit hör den omtalade Martha och Niki i streetdansens värld av Tora Mkandawire Mårtens, dit hör A Ballerina’s Tale om Misty Copeland och dit hör Mr. Gaga, en film om Ohad Naharin och hans träningsmetod gaga som sprider sig runt världen. Den är skonsam för dansarkroppar och bra för alla med sin tonvikt på mjukhet och smidighet.

Nu har nyheten släppts att Mr. Gaga själv och hans kompani Batsheva Dance Company från Israel kommer till Sverige och Dansens Hus i höst med verket ”Three” från 2005. Hur många gånger den rest runt jordklotet vet jag inte, men jag såg den i Paris i januari i år och skrev då så här:

”Three är sofistikerad men likafullt både omslutande och medryckande. Den inledande Bellus (vacker) till Bachs Goldbergvariationer är som en kropparnas stillsamma hymn, den andra delen Humus (jord) med bara kvinnliga dansare är som ett stillsamt pussel. Och den tredje delen, Secus (annat) är i ett svindlande högt tempo där sexton dansare susar och rusar på och runt varandra till en musikmix där till och med Beach Boys ingår. Fullständigt abstrakt dans-dans, eller om man så vill konkret dans, inget annat än dansande dans. Inga berättelser och inga budskap, men en stark känsla av eget uttryck från varje dansare och från ett lika kraftfullt kollektiv.”

Vilket skapar en slags berättelse om sig själv. Om det beror på gaga-tekniken eller ej: fantastiskt precis dans där inget ser ut att klicka utan ticka som ett urverk.

Publicerat på Scenbloggen, 1 Mars 2016.

Millepied avgår från Parisoperan

Aurélie Dupont, ny balettchef vid Parisoperan.

Tusenfotingen går sin väg! Benjamin Millepied, efternamnet betyder lustigt nog tusenfoting, avgår som balettchef för Parisoperan efter bara ett drygt år på sitt ämbete. Det ser ut som om han varit för modern för det gamla ärevördiga huset som skakats i sina grundvalar när Millepied sagt i tv-intervjuer att undervisningen är alltför gammaldags. Och att ”concours”, tävling, inför rollbesätting är oacceptabelt…”dans är ingen sport”.

Millepied, som gjorde koreografin till filmen Black Swan, och som privat är gift med Nicole Portman, har med kläm infört ”den tredje scenen” som är digital och öppnat för en koreografisk akademi. I sitt uttalande inför sin avgång deklarerar han också att han inte vill ägna sig åt så mycket pappersarbete som visade sig ingå i uppdraget, utan framförallt arbeta konstnärligt.

Ny balettchef har utnämnts idag, Aurélie Dupont, étoile som det heter, ungefär motsvarande vårt hovdansare, den finaste nivån. Hon är ett barn av huset som gått den långa vägen, dansat svanar och Giselle, bajadärer och även en del samtida verk. Efter en knäskada såg det ut som om hon aldrig mer skulle kunna dansa, men med nya träningsmetoder och en vilja av stål lyckades hon komma igen. Hon kommenterar det med att ”vad hon förlorade i styrka, vann hon i uppfinningsförmåga”, hon lyckades dölja att hon i stort sett dansade huvudrollen i Manon med ett sträckt knä, som kompenserades med mera böjlighet i fot och vrist. Månne det är det slags disciplin som krävs i ett gammalt operahus, som trots allt, är under förändring.

Millepied ville också lätta upp det strikt nationella draget hos den stora ensemblen och internationalisera den. Jämfört med andra operahus i västra Europa är frånvaron på Parisoperan av skickliga dansare från Japan, Kina och Korea, uppenbar. Att Aurélie Dupont, ”hon dansar som sammet” skulle genomdriva stora förändringar verkar inte troligt. Men vem vet.

Offentlighetspincipen tycks inte gälla för operahus, utan kommentatorerna får ägna sig åt kremlologi à la parisienne. Det verkar som om Brigitte Lefèvre, balettchef före Millepied, aldrig tyckte att valet av honom var en höjdare. Han är charmig, men kan inte leda en jätteinstitution som denna, har hon helt frankt sagt. Kanske hon har rätt. Men lite trist är det.

Publicerat på Scenbloggen, 4 Februari 2016.

Från Göteborg till Wuppertal

Göteborgsoperans danskompanis konstnärliga ledare Adolphe Binder blir ny chef för anrika Tanztheater Wuppertal, Pina Bauschs livsverk.

Sedan Pina Bausch gick bort 2009 har hennes kompani fortsatt att dansa de verk som vände upp och ned på både dansen och teatern under framför allt 1980-talet. Verk som Kontakthof, Café Müller och Våroffer blev omtalade i hela världen och omprövade scenkonsternas ramar i grunden. Samt inspirerade många.

En konstnärlig ledare, Lutz Förster, har lotsat kompaniet vidare, men i och med att en ny chef, Intendant, tillsätts signalerar man också att en ny epok börjar här. I synnerhet som Adolphe Binder är välkänd inom dansvärlden som en person som tänker i nya banor. På Göteborgsoperan har hon bytt ordet ”balett” till mer samtida ”dans” och Danskompaniet har blivit känt utanför Sverige. Det har nog gnisslat en del i huset kring Adolphe Binder, och en djärv repertoar har ibland slagit slint. Men stora namn har gästat huset, snart är det premiär för japanske Teshigawara som gör ett helt nytt verk för Göteborgsscenen.

I Wuppertal ska ett Pina Bausch Center byggas upp och frågorna kring hur man kan gå vidare med ett kompani som är så hårt knutet till en, enda konstnär är komplicerade. Många sådana finns runt om i världen; några som Cullbergbaletten har valt att slänga ut familjesilvret med Birgit Cullbergs verk och Mats Eks. Andra dansar vidare med blandad repertoar som Martha Graham Dance Company, grundat 1926. Ett nytillskott i Graham-repertoaren är Mats Eks Yxa, från 2015. Pina Bausch verk skapades tillsammans med dansarna i Wuppertal, och de börjar skingras med åldern. Hur kan framtiden se ut? Den driftiga Adolphe Binder kommer nog inte att verka i tysthet. Och så blir det då tomt på den dansande chefsstolen i Göteborg, igen. En stor och kompetent dansensemble söker en kreativ ledare.

Publicerat på Scenbloggen, 2 Februari 2016.

Kritikerpriser!

Min mamma är en drake – samproducerad av Göteborgs- och Stockholmsoperan. Foto: Mats Gårder

Nu är det klart! Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpriser för 2015 – har stötts och blötts och röstats fram. Här är de!
Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris 2015 tilldelas uppsättningen DEN FJÄTTRADE PROMETHEUS på Elverket/Dramaten i Stockholm, som med lyhördhet mot den klassiska texten gör den tillgänglig i dag. Dialogen framförs till stora delar som reciterande sång med fragment från övriga delar av Prometheustrilogin infogade. Torkel Petersons insats i huvudrollen är en nyansrik rolltolkning och en fysisk bragd. Karl Dunérs regi skapar en drabbande iscensättning av den gåtfulla texten där rummet upplevs både klaustrofobiskt och öppet mot världen.

Svenska Teaterkritikers Förenings Barn- och ungdomsteaterpris 2015 tilldelas uppsättningen MIN MAMMA ÄR EN DRAKE på Göteborgsoperan/Kungliga Operan, för att den med lika delar humor och melankoli fångar stora frågor för små operabesökare. Pija Lindenbaums bilderbok om Åke och hans stressade mamma ges en scenisk skrud som andas magisk vardagsrealism, helig modersvrede och villkorslös kärlek. Att ta hissen upp i Åkes hyreshus är början på ett musikaliskt äventyr där de höga operatonerna blandas med boogie woogie och jazziga melodier som stannar kvar länge.

Svenska Teaterkritikers Förenings Danspris för 2014 tilldelas koreografen Jeanette Langert som med Jean, den avslutande delen i en trilogi där hon dekonstruerar August Strindbergs Fröken Julie, under året befäst sin ställning som spjutspetskoreograf. Langerts verk är djupborrande, minimalistiska lekar på dödligt allvar. I helgjutna kompositioner, som kräver sylvass teknik och absolut närvaro av dansarna, återerövrar hon den klassiska balettens linjer och stilideal och omformar dem till ett starkt och eget samtida uttryck.

Priserna består förutom äran i pristavlor. Teaterpristagaren och barn- och ungdomspristagaren får litografin ”Utroparen”, en kostymskiss från Peter Weiss ”Marat/Sade” signerad Gunilla Palmstierna-Weiss. Danspristagaren får en litografi signerad Brit Swedberg.

Svenska Teaterkritikers Förenings medlemmar har röstat om Teaterpriset och Barn-och ungdomsteaterpriset utifrån tidigare tillkännagivna nomineringar. Övriga nominerade till Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris för 2015 var uppsättningarna Funktionell dumhet på Malmö Dockteater och Written on skin på Kungliga Operan i Stockholm. Övriga nominerade till Svenska Teaterkritikers förenings Barn- och ungdomsteaterpris för 2015 var uppsättningarna Peka trumma dansa på Teater Tre och Kentaur på Göteborgs dramatiska teater.

Danspristagaren har utsetts av en särskild jury bestående av Anna Ångström, Cecilia Djurberg, Malena Forsare, Malin Palmqvist och Lis Hellström Sveningson.

Tid och plats för prisutdelning meddelas senare.

Publicerat på Scenbloggen, 28 januari 2016.

© 2021 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.