Dansaren, Film Av Stéphanie di Giusto, Speltid: 1,45

Lidandet får ofta spela huvudrollen när dans ska porträtteras. Blodiga tår och anorexi för klassiska dansare. Och för modernisten Loïe Fuller är det nacken, och armarna som måste lindas med krossad is i filmen ”Dansaren”, som har biopremiär 16 december. Modernisten Fuller dansar hela tiden med armarna sträckta uppåt, för att hålla upp käpparna som för ut allt det tunna siden som ska svepa i dansen ”Serpentine” och skifta i alla regnbågens färger – den eteriska skönheten kostar på.

Hennes yngre kollega Isadora Duncan skrev: ”Mitt för våra ögon förvandlas hon till mångfärgade, lysande orkidéer, till en böljande, flytande havsblomma och slutligen en spiralliknande lilja, ett formligt féeri av ljus, färg och böljande former. Vilket underbart geni!”

Loïe Fullers liv präglades av de många hindren för en ung modernist och kvinna, så rafflande hade franska Stephanie di Giustos film säkert kunnat bli även utan blåmärken. Dans och film är ett perfekt par och dansandet fångas fint i filmen, där multiartisten Soko spelar en beslutsam och tuff Loïe i 1890-talets Paris. (Att konstruera ett smart artistnamn har de gemensamt, Loïe hette egentligen Marie-Louise, och Soko heter privat Stephanie Sokolinski. )

Loïe Fuller tecknade och målade och hade ett stort intresse för ny teknik och vetenskap, vän med Marie Curie. Hennes dans ”Serpentine” var nydanande med sina svepande, organiska linjer som stämde perfekt med Art Nouveau, jugend-stilen. Hon umgicks också med tidens konstnärer som Toulouse-Lautrec och Rhodin. Den sidan av saken är nedtonad i filmen som borrar i prövningarna när hon utvecklade sin teknik. Till slut dansade hon inramad av stora speglar som återgav snurrandet och sidenet från alla håll och reflekterade de stora – och dyra! – strålkastarna.

I Paris dyker en annan amerikanska upp, den 15 år yngre och undersköna Isadora Duncan som bejakar naturlig rörelse, kärleken och livet. Snart lämnar hon det slitsamma livet som dansare i Fullers kompani som en av många  bakgrundsdanserskor.

Filmen missar förstås inte att göra en poäng av Isadora Duncans öppna sinnlighet och självmedvetenhet; hon spelas vackert av Lily-Rose Depp, 17 år gammal och söt som ett glitterbokmärke, dotter till Vanessa Paradis och Johnny Depp. Krossad is, alkohol och sammanbrott ingick säkert i Fullers dansliv. Kanske det är för att dansen ser så överjordisk ut som det finns en sådan iver att betona den fysiska smärtan, svettandet och prestationskraven. Men bilderna av Fullers spegelscen, alla meter sidentyg, tiden, de trötta teknikerna och den jublande publiken gör ändå filmen intressant – dans på rosor har dans aldrig varit.

Loïe Fuller i dans med siden utspänt på käppar som hon höll i händerna.

Publicerat på Scenbloggen, 15 December 2016.