Kardinaltråkigt kan man också ha på teatern. Jag tänker på Peter Brooks begrepp ”deadly theatre” när jag ser Peter Steins iscensättning av Richard II för italienska Teatro Metastasio de Prato. Huvudrollen spelas av en kvinna; men hon spelar helt enkelt man utan att dra några som helst växlar på detta. Och resten är en lång rad herrar i historiskt korrekta kläder, lansar och harneskar.

Lite inspiration från nycirkusens värld kunde kanske pigga upp? Jag fortsätter till ”Untitled – I will be there when you die” av Alessandra Sciarroni, ofta sedd på festivaler i Europa. Men denna gång är det fyra män som jonglerar med två, tre, fyra och fem käglor i en timme. Vill man vara tillmötesgående kan man se det som en rofylld stund att tänka på tiden som går, men det känns mest som att titta på en övningsklass. Faktiskt lika tråkigt som Steins modellteaterkoncept (för tennsoldater, kanske).

Ack ja.