Den spanska motsvarigheten till Kasper är Don Cristóbal, en frifräsare inom dockteatern som pucklar på sina motståndare med knölpåk. Pjäsen Häxan och Don Cristóbal spelades i februari av en liten dockteater, Títeres desde abajo, ungefär: dockteater underifrån. I pjäsen håller två dockor ett plakat med texten ”Gora-Alka-ETA”, som betyder ”länge leve Al-quaida-ETA”(den baskiska separatiströrelsen alltså). I pjäsen är de två korrupta poliser som sätter plakatet i händerna på häxan (i punkkläder) för att ta komprometterande bilder av henne som ”terrorist”. Personer i publiken anmälde föreställningen dels för terrorist-plakatet, dels för att uppmana till våld. Uppmanat är väl inte precis vad Don Cristóbal gjorde, men med sin påk är han sedan 1600-talet en variation på den anarkistiske narren som vi känner bäst som Pulcinella i Commedia del’Arte.

De två dockspelarna arresterades, men släpptes efter fem dagar, dockorna är fortfarande beslagtagna och den rättsliga prövningen är ännu inte igång. Internationella UNIMA, den stora dockteaterorganisationen under UNESCO:s paraply, har protesterat och det har Amnesty också gjort. Det har påpekats att de ledande spanska politiker som anslöt sig till Je suis Charlie, nu inte alls försvarar yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Föreställningen ingick i en officiell festival i Madrid, och stadens borgmästare avfärdade först det hela, men bytte senare fot och har lovat utreda hur denna dockteater kunnat komma med i en av staden arrangerad festival.

Till de som protesterat, läser jag i svenska Fria tidningen, hör en grupp Domare för demokrati som menar att detta inte rimligen kan tolkas som ett stöd för eller glorifierande av terrorism ” ….uppenbart att när detta i själva verket inte sker i verkligheten utan som ett uttryck av handdockor, bör meningen och syftet med föreställningen övervägas”. Och syftet verkar snarare vara att kritisera polis- och samhällsmakt, samt att hålla live i gamla Don Cristóbal.

Historien om dockteatern och censuren är mycket gammal, och små dockor har gjort stora insatser för yttrandefriheten förr – hos såväl Samuel Foote på Haymarket Theatre i 1700-talets London, som under tiden före franska revolutionen då man kringgick förbudet mot talad teater (annat än den kungliga) genom att förvränga rösterna med en slags plåtvissla i munnen. Vad en skådespelare på den tiden inte kunde säga, kunde dockorna uttrycka. Så är det fortfarande, tänk på Spitting Image, men i vår tid är frågan kinkig på nya sätt. Den slags hårklyverier som Kasper/Punch/Pulchinella/Don Cristóbal föga analytiskt klipper till med sin påk. Behöver det påminnas om att Strindberg gillade Kasper skarpt?

Publicerat på Scenbloggen, 7 Mars 2016.