Foto: Nils-Emil Nylander 

 

Alexander Ekman

Eskapist

Kungliga Baletten

Alexander Ekman är en särling inom danskonsten. Mannen som gör vad som faller honom in; balettbarnet som flög ut ur operahuset men alltid återvänder. Ett stort operahus av klassiskt snitt är hans bästa arbetsmaterial, och han behärskar hela verktygslådan perfekt.

Vid det här laget är snart 35-årige Alexander Ekman efterfrågad i den internationella dansvärlden och hans verk sätts upp runt klotet. Därtill är han filmare; det syns på koreografierna, och det syns på filmen, som gärna infogas på scenen. Han är också kongenialt musikalisk och fyrhändigt eklektisk med sin ständige kompositör Mikael Karlsson. Med det nya verket ”Eskapist” för 36 dansare ur Kungliga Baletten står det klart att han är en auteur-koreograf på samma sätt som filmare kallas ”auteur” när de har en tydlig signatur. Man känner igen Alexander Ekmans verk på de stora, fria lekytorna, på ett hejvilt samlande och samplande i väl genomtänkt och väl avvägd komposition.

En ensam man som flyr tiden och som ställer sig betraktande vid sidan av, är ett motiv och ett kompositoriskt drag i flera av hans verk. Det fanns redan i ”Midsommarnattsdröm” (2015) som utgångspunkt för midsommarens kollektiva, strängt påbjudna ysterhet. För Dresden-operan gjorde Ekman ”Cow” (2016), där en dansare ”var” ko med fäets förhållningssätt till omvärlden, fromt gloende, iakttaganade, idisslande. I ”Eskapist” är det åter en Herr Utanför, som är utgångspunkt. I dansaren Oscar Salomonsson har Ekman hittat ännu en lekkamrat som fint fångar upp humorn – alls inte elakt, men heller inte inställsamt.

Men roligt! Humorn och den generösa underhållningen är en viktig del av Ekmans skapande. Förr kallades det med en liten fnysning ”divertissiment”, ett roande stycke utan vikt och innehåll. Men Ekman tar det roande på allvar, multiplicerar och dividerar och koncentrerar så att det får en seriös underström. Återkommande lekkamraten Henrik Vibskov, modedesigner och kostymör, bidrar till känslan av att här landar vi i Underlandet där kritstrecksrandigt upphöjs till kvadraten och hela danskompaniet på scenen ser ut som svart-vita pepparkaksgubbar. Plötsligt hänger en flamingo i neonslinga i fonden – visst är denna koreografiska bilderbok en underbart förvrängd spegelbild av tillvaron som skulle få Alice att känna igen sig.

Medan Eskapisten drömmer ”dötid” pågår livet runtomkring. Alexander Ekmans förtjusning i en stor, väldrillad balettkår kombineras med hans kunnighet i att skapa fina duetter, samtida eller i bästa klassicism: Haruka Sassa och AdiLiJiang Abudureheman briljerar mjukt, känsligt. Mikael Karlssons musik svingar från stressigt stomp till sublimt cellospel, scenens tekniska kapacitet med höj- och sänkbara sektioner utnyttjas maximalt.

Mitt i verket sänks en filmduk ner, och en film (A. Ekman, förstås) synar Oscar Salomonsson i närbild och gör ett knas-ikoniskt porträtt av ensligheten. Ljuv musik och luftlätta lyft; dundrande träskor och militäriska formationer. Alexander Ekman börjar bli så omfattande att han ibland citerar sig själv; men så får en auteur göra. Det här är en roligt funderande, storslagen danskväll på Operan.