Erik Näslund avtackades idag som Dansmuseets chef i 27 år. Tyvärr kunde jag inte vara med och tacka, på grund av en förkylning av det slag som kallas majestätisk. Men Scenbloggen framför sitt tack!

Dansmuseet har gått från att vara en institution i ett diskret hörn till en, visserligen liten, men intensivt verksam plats mitt i byn. Genom att vidga begreppet ”dans” till nära relaterade konstarter har rader av spännande utställningar skapats. Man har ingalunda behövt vara dansnörd för att vilja gå på Dansmuseet – men man har kanske blivit! Att använda museet aktivt för olika evenemang har blivit en specialitet med allt från workshops och kurser i västafrikansk dans för barn till kroki.

Som kritiker noterar jag särskilt hur den lilla scenen i den före detta banksalen vid Drottninggatan i Stockholm har blivit en viktig spelplats för ny koreografi i mindre format. Den har blivit något av hemmascen för Virpi Pahkinen, till exempel, men också introducerat nya, unga koreografer. Dansmuseet fick Svenska Teaterkritikers danspris 2010; det var välförtjänt!

Men mitt i tackandet måste man fråga sig: hur ska det gå nu? En ny chef börjar arbeta: Eva-Sofi Ernstell, tidigare chef vid Armémuseum, som fått mycket beröm för sitt arbete där. Samtidigt öppnar om en knapp månad det nya Scenkonstmuseet i Stockholm, med en permanent utställning över musik, dans, teater och dockteater. Inget säger att museerna behöver konkurrera. Dansmuseets samlingar som bygger på grundarens, Rolf de Marée, och har stor särart och inte den generella bredd som de statliga samlingarna.

Erik Näslund har hunnit skriva ett antal digra böcker också medan han chefade över museet, som bjässen om Rolf de Marée. Nu väntar jag bara på nästa lunta – vad kan det bli?

Publicera på Scenbloggen, 19 Januari 2017.