(Photo by Sean Gallup/Getty Images)

La voilà! Ganska kort och mycket reserverad förklarar hon tjänstvilligt – ingenting! Hur gör hon? Hur är det att växla mellan film och teater? Mellan vitt skilda regissörers sätt att arbeta? Jag är densamma hela tiden, svarar hon. Det går lätt, det är lite olika, men det går lätt.

Förra året gick Premio Europa per il Teatro till Mats Ek – odelat! I år delas det mellan Isabelle Huppert och Jeromy Irons, multikompetenta aktörer i scenkonsternas sista led mot mottagarna, publiken.  De som slutligen tolkar och förkroppsligar texter, teman, idéer. Som brukligt är intervjuas och diskuteras pristagarna under några dagars Permio-program, denna gång i Rom, Jeromy Irons igår och Isabelle Huppert idag. Och i Hupperts fall var det inledande rundabordssamtalet med bland andra äldre systern Caroline och Patti Smith, mer klargörande än samtalet med Isabelle Huppert själv. Patti Smith verkade  lika trevlig som när hon kom av sig på Nobelbanketten där hon sjöng Dylan.

Storasyster Caroline berättade att flickorna Huppert, samt tre äldre syskon, var fritt uppfostrade och fick leka hur de ville i familjens trädgård. Caroline bestämde och var ”regissör”, och Isabelle var perfekt som skådespelare redan då, berättade en stolt syster.

Så mycket mer var det svårt att få reda på. ”En balansgång mellan slump och lust. Språket och kroppen, nja, det går inte att skilja dem åt”. ”Vad tänker du på? Ingenting särskilt”. Georges Banu, veteran emeritus på att skriva och uttolka teater, kämpade med frågorna, men svaret blev ofta: ”kanske det”.

Ikväll delas priserna ut och Isabelle Huppert och Jeremy Irons spelar/läser ur Pinters Ashes to Ashes. Blir det bra? Kanske det.