Ion Luca Caragiale – skojfrisk!

Komedi kan betyda många olika saker. Från början (och den grekiska antiken) var det ett stycke dramatik med lycklig utgång, motsatsen till tragedi. Skratta? Kanske, men hellre i andra sceniska och burleska sammanhang. Idag har det angloamerikanska ”comedy” tagit termen i besittning och vi förväntas skratta, mer eller mindre, åt en komedi. Sit-com-floden och stå-upparna har flyttat upp ribban till en höjd som inte nöjer sig med leenden utan vill ha hörbara skratt.

I Rumänien verkar det finnas obegränsat med 1. teater, 2. teaterintresse och självklart finns det bland alla andra festivaler en årlig komedifestival i Bukarest. På komediteatern, som är finansierad av staden. Två av de uppsättningar jag sett har varit mycket politiska och ganska roliga – en tolkning av Gogols Revisorn i en scenografi à la allmoge, och Det förlorade brevet av Ion Luca Caragiale, Rumäniens nationalförfattare (1852-1912). Korruption, skenhelighet, intriger – allt är med och i synnerhet Caragiale har tolkats roligt och aktuellt. Motsättningarna mellan nationalister och EU-vänner finns med, och den tönt som slutligen blir vald som stadens borgmästare är en fin satir över Trump. Med sitt handslag håller han fast alla.

Vitalt och kul. Publiken skrattar glatt – och igenkännande – åt eländet. Kostym och scenografi har en lustig loppighet som anger en ”low key”. Som kritiker skulle jag dock vilja påstå att inget är svårare att göra bra än humor på en scen, och lika svårt är det att skriva om det på ett sätt som blir intressant. Likväl är lusten att skratta lika fundamental som urtida för Människan.

Vilket verkligen är ett humorfritt påstående om något så roligt som komedi. Nu har festivalen avslutats med utdelning av priser, som man älskar i Rumänien. Den enda förklaring jag kommer på till denna vurm för små inte så vackra statyetter. Faktiskt komiskt fula men utdelade med största allvar mitt i skrattandet.

Publicerat på Scenbloggen, .