Distinktion – Ponte Molle av Bournonville, samt Bill av Eyal & Behag,  Kungliga Baletten, Stockholm

Kulturarvet! ”Ponte Molle” av Bournonville dansar rakt in i diskussionen om bevarande och förvaltande, som just nu rasslar på museerna. Hur ska man förhålla sig till de historiska föremålen? Vad är värt att bevara? Vad ska visas? Och hur?

Underhållningsbaletten Ponte Molle är något till tramsig och har, begripligt nog, inte dansats på hundra år. Den har väckts ur sin slummer och visas nu, men utan minsta normkritik eller uppdatering. Könsrollerna sitter som berget, liksom den ”italienska” lokalfärgen i kostymer och scenbild kring nordiska konstnärer i Italien.

Så varför, egentligen? För att den inte dansats på hundra år? Är det ensamt skäl nog? Det kan ha sitt värde för dansarna att möta en nygammal Bournonville, men för publiken? De genom tiden traderade och slipade Napoli eller Sylfiden av samme Bournonville är mer helgjutna och har ett mer seriöst innehåll vid sidan av dansen, kanske det inte är utan anledning som Ponte Molle fallit i glömska. Kungliga baletten dansar den liksom korrekt, men utan större glöd och engagemang.

Och nog för att Auguste Bournonville var en modern människa som gärna åkte ångbåt på Göta kanal till Stockholm. Men 1866, när Ponte Molle kreerades på operan i Köpenhamn, var det trettio år kvar tills bröderna Lumière skulle börja laborera med film. Att rama in en rekonstruktion av det sällan dansade verket med stumfilmsskyltar är bara konstigt.

I övrigt härskar 1800-talet i Frank Andersens och Dinna Bjørns ihopsamlande av funna noteringar om hur verket kan ha tett sig. Både Andersen och Bjørn har arbetat med Bournonvilles baletter som dansare i decennier och senare forskat och skrivit om den speciella stilen: lätt, naturlig, obesvärad gestaltar den framförallt vanliga människor. Deras kompetens är gedigen, men varför just detta verk? Ponte Molle har helt enkelt inte överlevt som andra Bournonville-verk, sannolikt för att det är en tunn underhållningshistoria som inte dansats sedan 1911.

Berättelsen om giftassugna flickor och kärlekskranka unga män är omständlig och lättviktig, men rymmer några dansade roller som Fulvia, som hyr ut ateljé åt unga konstnärer. Jenny Nilsson mer spelar än dansar ett ganska roligt porträtt av en orolig men lättsmickrad mamma. Men den förlöjligar också en medelålders kvinna som gärna vill ha en käresta – lite kritisk hållning mot normen hade kanske inte varit så dumt?

Den särskilt Bournonville-intresserade kan få se några goda exempel på mim både hos henne och andra, och i andra aktens värdshusscener blir det lite mer dansant. Mainstream 1800-talsmusik skumpar på ganska själlöst, och den lilla militärmusikkåren som knoppats av från Hovkapellet och marscherar vilset över scenen ser inte ut att ha gått vaktparaden på länge.

Aftonens andra hälft består av ”Bill”, koreograferad av Sharon Eyal och Gai Behar. Den hade urpremiär vid Batsheva Company 2010 och är ett tydligt exemel på hur Ohad Naharins stil går vidare och hur gaga-tekniken har sått kreativa frön. Men mer än så är det inte, och operans balettafton ”Distinktion” gör ett blekt avtryck i danshösten.

Publicerat på Scenbloggen, 1 November 2016.