Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Sida 3 av 18

Gott Nytt ÅR!

Vilken nyårspresent! Nytt nummer av Critical Stages där kritiker från hela världen skriver om all slags scenkonst ur alla slags perspektiv.

Detta nummer har som speciellt tema LJUD – om allt som driver in i öronen på teaterpubliken.

En nyhet till: hädanefter släpps denna internationella web-tidskrift portionsvis, för att inte läsarna ska få ett alltför stort läspaket i famnen på en gång!

Gott Nytt År, önskar Nya Scenbloggen som börjar ta sig ur jullovets aningslösa ledighet, sugande på den sista hemkokta, ljuvliga chokladkolan.

Isabel Huppert och Jeromy Irons

(Photo by Sean Gallup/Getty Images)

La voilà! Ganska kort och mycket reserverad förklarar hon tjänstvilligt – ingenting! Hur gör hon? Hur är det att växla mellan film och teater? Mellan vitt skilda regissörers sätt att arbeta? Jag är densamma hela tiden, svarar hon. Det går lätt, det är lite olika, men det går lätt.

Förra året gick Premio Europa per il Teatro till Mats Ek – odelat! I år delas det mellan Isabelle Huppert och Jeromy Irons, multikompetenta aktörer i scenkonsternas sista led mot mottagarna, publiken.  De som slutligen tolkar och förkroppsligar texter, teman, idéer. Som brukligt är intervjuas och diskuteras pristagarna under några dagars Permio-program, denna gång i Rom, Jeromy Irons igår och Isabelle Huppert idag. Och i Hupperts fall var det inledande rundabordssamtalet med bland andra äldre systern Caroline och Patti Smith, mer klargörande än samtalet med Isabelle Huppert själv. Patti Smith verkade  lika trevlig som när hon kom av sig på Nobelbanketten där hon sjöng Dylan.

Storasyster Caroline berättade att flickorna Huppert, samt tre äldre syskon, var fritt uppfostrade och fick leka hur de ville i familjens trädgård. Caroline bestämde och var ”regissör”, och Isabelle var perfekt som skådespelare redan då, berättade en stolt syster.

Så mycket mer var det svårt att få reda på. ”En balansgång mellan slump och lust. Språket och kroppen, nja, det går inte att skilja dem åt”. ”Vad tänker du på? Ingenting särskilt”. Georges Banu, veteran emeritus på att skriva och uttolka teater, kämpade med frågorna, men svaret blev ofta: ”kanske det”.

Ikväll delas priserna ut och Isabelle Huppert och Jeremy Irons spelar/läser ur Pinters Ashes to Ashes. Blir det bra? Kanske det.

 

Robert Wilson och Hamletmaskinen i Rom

Som ett urverk på nytt ihopskruvat: Heiner Müllers Hamlemaskinen i Robert Wilsons tolkning. Den gjordes ursprungligen 1986 efter ett samarbete mellan Wilson och Heiner Müller; enligt Müller det bästa som någonsin gjorts av någon av hans texter.

Kanske det; ett sällsamt flöde av ord får här en strängt bildsatt spelstil. En klass skådespelarstudenter i Rom gör denna rekonstruktion – minutiöst tajmat, skruvat, stiliserat. Mer koreografi än regi och kanske som den perfekt ”lydiga” mänskliga dockteater Gordon Craig drömde om i början av 1900-talet. Craigs dröm fungerade aldrig i praktiken, men Wilson drar upp fjädrarna och en grupp unga tickar igång. Omtagningar, minimalism, bild, bild och så några av Wilsons darlingar: 50-talsfrisyrer, grinande leenden, stolar med hög rygg och ett träd utan ett enda löv.

Rittorno, stoltserar Premio Europa. Och det är ju sant. Här är ett betydelsefullt återvändande till en av de många pristagarna genom tiderna, Robert Wilson som onekligen betytt mycket för europeisk (och global) teaters utveckling.

Deadly theatre i regnigt Rom

Kardinaltråkigt kan man också ha på teatern. Jag tänker på Peter Brooks begrepp ”deadly theatre” när jag ser Peter Steins iscensättning av Richard II för italienska Teatro Metastasio de Prato. Huvudrollen spelas av en kvinna; men hon spelar helt enkelt man utan att dra några som helst växlar på detta. Och resten är en lång rad herrar i historiskt korrekta kläder, lansar och harneskar.

Lite inspiration från nycirkusens värld kunde kanske pigga upp? Jag fortsätter till ”Untitled – I will be there when you die” av Alessandra Sciarroni, ofta sedd på festivaler i Europa. Men denna gång är det fyra män som jonglerar med två, tre, fyra och fem käglor i en timme. Vill man vara tillmötesgående kan man se det som en rofylld stund att tänka på tiden som går, men det känns mest som att titta på en övningsklass. Faktiskt lika tråkigt som Steins modellteaterkoncept (för tennsoldater, kanske).

Ack ja.

Smuts. Teater Europa har öppnat

Premio Europa är igång igen. En vecka av seminarier och priser, denna gång hålls hela härligheten i Rom, där EU:s Romtraktat firas på sin 60-årsdag, Premio Europa per il Teatro till sina 30 år. Först ut bland de pristagare som valts ut till de sex för ”Theatrical Realities” är ” No43 Filth” (smuts) från Teater 99, Estland.

Så: gyttja, lera, lervälling…skit? över hela scenen som är inramad av väggar och skyddsglas mot publiken. Nio skådespelare (medalj till en och var av dem), tre kvinnor, sex män som stampar, slår, går, vältrar sig i gyttjan. Från början är alla propert klädda, men ju mer de agerar i leran, desto mer blir de insmorda av svartbrun gegga, mer och mer ”bara” varelser, och slutligen som en flock djur – elefanter, kanske.

Knappt två timmar, ytterligt välkomponerat och till stora delar till Sibelius Valse triste, lika vacker som infernalisk. Ett vitt spektrum av brutalitet, samexistens, allvar, fanatism, ömhet, förödmjukelse – är det ett arbetsläger? en arbetsplats? ett samhälle? ett hem – eller kanske ser jag Estlands komplicerade historia vändas och vridas i smörjan. Regissörerna är två: Ene-Liis Semper och Tiit Ojasoo. Jüri Nael ansvarar för ”bodywork”, som jag utläser som koreografi.

Smacket skvätter, kanske det är just krigsåren som avses med ”43”? Med #metoo i huvudet (och hjärtat) funderar jag extra kring den manliga brutaliteten, som drabbar kvinnorna, men också männen. Denna smutsiga byk kan läsas på många sätt, den går hårt emot religiös fanatism och religiösa svepskäl. Och den rymmer även, men mycket litet, humor.

Europa eller Estland eller allt – detta är effektiv geggamoja som lämnar ett klafsande avtryck också i sinnet.

OBS! Superviktigt!

Koreografen själv som barn.

 

Minna Krook:

OBS! Superviktigt!

Från 4 år, speltid ca 35 min

 

”En dansföreställning om livets ABC” är den stolta underrubriken till Minna Krooks nya dansföreställning för förskolebarn. Som ofta med en hel del text som talar direkt till publiken, men nog är detta en koreografi för tre dansare på beige runda mattor. Minna Krook har med flera verk i klassikerklass blivit en av svensk dans mest betydelsefulla koreografer som rör sig fritt över tal, sång, filosofi, rörelse och dans för barn.

Små, runda beige mattor är utlagda till barnen i OBS! Superviktigt!, och på två större runda mattor dansar Minna Krook själv och två dansare/aktörer. Två lika beige tält av indian-typ kan lätt vikas ihop och flyttas, och de många livsviktiga frågor som avhandlas kan vila på en solid komposition av lika delar tanke och kropp. I musiken spelar en vibrafon en stor roll, och snart drar både frågor, kroppar och rörelse in barnen i en skog av viktiga frågor. Ibland talade, ibland sjungna, alltid insvepta i en estetik lika flygande lätt som de tunna kimonos som dansarna tar på sig.

Var på en hund kan man klappa? Var på en kompis? Vet vuxna allt? Kan chips vara middag? Potatis kan, men inte chips som är potatis. Ingen vet allt, och ingen vet hur länge livet varar är den allvarsamma undertext som dansarna rör sig över så lätt och lustfyllt, engagerande och med ett öppet sinnelag. Det engagerar barnen direkt och borde inspirera vuxna att se frågornas potential som en stark bro mellan stora och små.

Margaretha Åsberg, MDT 30 år

Moderna Dansteaterns grundare, Margaretha Åsberg. 

 

Moderna Dansteatern bildades 1987 och firade sitt 30-årsjubileum i början av december. Dansens boom rullade in i Sverige på 80-talet och Moderna Dansteatern kom att bli samlingspunkt och växthus under lång tid för den andra generationens post modern dance, så småningom kallad postmodern. Margaretha Åsberg, som börjat sitt dansarliv vid Kungliga Baletten, hade som ”alla” rest till New York, den moderna dansens Mecka.

Åsbergs egen grupp Pyramiderna fick ett hem och flera av Margaretha Åsbergs stora produktioner som Atlanten och Det muterade paradiset rullade i filmvisning under två dagar som avslutade festivalen A fine selection på MDT, som den gamla torpedverkstaden på Skeppsholmen numera kallas. Med tillägget ”the place to be” – en signal om att här talas engelska, ofta haltande svengelska. Margaretha Åsberg själv har de senaste åren börjat måla och hennes lugna målningar från en skånsk horisont hängde i den i övrigt tomma stora danssalen, som en hommage till grundaren. Ett makalöst rum, där mycket betydelsefullt har kunnat ses.

Margaretha Åsberg själv är starkt kritisk till MDT:s utveckling, och anser att en mellangeneration koreografer som började sin bana på just denna scen, idag är förvisade från den. MDT fokuserar på post-dance, och talar helst om ”extended choreography” i stället för dans eller danskonst. Eller som MDT:s konstnärliga ledare Danjel Andersson skriver i en av husets fanzine: ”Post-dance then could be: the not dancing in dance as a way to talk about dance and its art connotation.”

I ett avslutande samtal, lett av Cecilia Olsson Malmström, talade fyra unga kvinnliga koreografer om framtiden. Samtalet räckte inte till mycket mer än synpunkterna på deras egna arbetsvillkor – nog så viktiga och uppmärksammade av #metoo-rörelsen. Men sen? Vad vill ni med dansen, frågade Margaretha Åsberg. Hur tänker ni arbeta med samtidens stora frågor, som jordens klimat? Svaren hanns inte med denna gång. Snart börjar år 31 för MDT.

Den gamla torpedhallen på den f d marinbasen, Skeppsholmen. Idag ryms MDT och Teater Galeasen innanför den ovanliga gjutjärns-verandan.

Deep time dyker i tiden

 

Foto: Jose Figueroa

Virpi Pahkinen
Deep Time
Dansens Hus 24-26 nov

Det är med sina ytterst stringenta solon som Virpi Pakinen satt färg på den nutida dansen. På små scener och i svarta rum har hon i ett kvarts sekel lyst upp med en märklig kroppskonst, ofta statuarisk samtidigt som den är maximalt rörlig. En fot som dyker upp liksom av sig själv över hennes axel. Händer och fingrar i mudras-liknande kompositioner. Trådar till klassiska asiatiska traditioner och djupt personliga kostymer som utgör den enda och kroppsligt medagerande koreografin. Summan har ofta varit dansfilosofisk, en visuell meditation.

I bortåt tre decennier har hennes småskaliga produktioner synts, så småningom utsökt filmade och flyttade ut i naturen eller spekulativa rum. Med tiden har hon också skapat verk för flera dansare, varav hon oftast själv varit en. Just stringensen har då kunnat försvagas, av naturliga skäl.

Med Deep Time är det som om Virpi Pahkinen tagit sitt stränga format och vänt det ut och in. Med sex dansare, varav en hon själv, och en sångerska på scenen öppnas formen och denna gång saknas inte stringensen, men den har fördelats. Pontus Sundset har autoriteten att utgöra ett slags nav i verket, en pendang till Virpi Pahkinen själv som medverkar i några sekvenser.

Musiken av Jonas Sjöblom omfamnar såväl Hildegard von Bingen som hans egna elektroniska krumsprång – känslan av att befinna sig under vatten eller i ett svirr av insektsljud. Och dansen hakar i verkets slut på associationerna till vatten – som lysande akvariefiskar från varma hav flyger dansarna i luften. Hui-Han Hu Gustavsson glittrar i mörkblått vid sidan av Pahkinens orangeröda plissé och andra dansare i svartblått, ljust orange, blekt rosa.

Också den mystiska sidan av Pahkinens stil och verk har vänts ut och in till en klarhet som känns greppbar. Den eviga gudomlighet som Tua Dominique besjunger kan vara den som dansas jublande och öppet, inbjudande och lyckligt njutningsfullt i tidens djup som fisken i vattnet.

En ännu större liten teater – ny bok

Nu är den här! Boken som handlar om Dockteater Tittuts 40 år. Ikväll var det release med kluriga frågor ställda av Karin Helander till mig. Grafiska formgivaren Johannes Molin har signerat denna lilla skönhet till bok.

#tystdansa

Så kom det till slut, dansarnas upprop i spåren efter #metoo. Skådespelerskor, sångerskor och kvinnliga musiker har redan börjat protestera mot sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsterna, och nu kommer dansarna. 600 personer har skrivit under #tystdansa, många av dem från dansskolor, andra från såväl små som stora danskompanier.

Osäkra arbets- och anställningsvillkor är det normala för alla scenkonsternas yrken idag, och dansarna är från utbildning till yrkesarbete också maximalt kroppsligt exponerade och ytterst utsatta. I uppropet skriver dansarna:

”Att vara dansande kulturarbetare är ofta förknippat med osäkra arbetsvillkor och få jobbtillfällen. Inom dansen är kroppen det viktigaste verktyget. Samtidigt vet vi att det inom dansen såsom andra kulturyttringar, och samhället i stort såsom #metoo tydligt visar, finns problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld från personer i maktpositioner. För en dansare att få sin kroppsliga integritet kränkt är en skada i dubbel bemärkelse då även ens uttrycksmedel och konstnärliga arbetsverktyg tar skada. Detta är en fråga som är tabubelagd och ofta bemöts som ett icke-problem eller något som berör ett fåtal individer.”

Att dansen skulle vara undantagen från strukturella problem som finns i hela samhället trodde jag inte. Dansen som konstform och dansarna som yrkesgrupp befinner sig långt ner i kulturlivets hierarkier. Om dansarens yrke brukar man säga: lång utbildning, kort karriär – beroendet av jobbtillfällen, kontaktnät och hemvist för daglig träning gör yrkesgruppen särskilt ömtålig.

Att uppropet ändå kommer är glädjande, något annat sätt att agera mot maktfullkomlighet och sexuella trakasserier inom utbildningarna ser inte ut att vara möjligt för att påbörja en förändring. Dansarna behöver stöd och de institutioner och skolor där de arbetar måste genast vidta åtgärder när det behövs och ta avstånd från en struktur som drabbar många hårt.

 

© 2019 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.