Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Sida 3 av 18

Robert Wilson och Hamletmaskinen i Rom

Som ett urverk på nytt ihopskruvat: Heiner Müllers Hamlemaskinen i Robert Wilsons tolkning. Den gjordes ursprungligen 1986 efter ett samarbete mellan Wilson och Heiner Müller; enligt Müller det bästa som någonsin gjorts av någon av hans texter.

Kanske det; ett sällsamt flöde av ord får här en strängt bildsatt spelstil. En klass skådespelarstudenter i Rom gör denna rekonstruktion – minutiöst tajmat, skruvat, stiliserat. Mer koreografi än regi och kanske som den perfekt ”lydiga” mänskliga dockteater Gordon Craig drömde om i början av 1900-talet. Craigs dröm fungerade aldrig i praktiken, men Wilson drar upp fjädrarna och en grupp unga tickar igång. Omtagningar, minimalism, bild, bild och så några av Wilsons darlingar: 50-talsfrisyrer, grinande leenden, stolar med hög rygg och ett träd utan ett enda löv.

Rittorno, stoltserar Premio Europa. Och det är ju sant. Här är ett betydelsefullt återvändande till en av de många pristagarna genom tiderna, Robert Wilson som onekligen betytt mycket för europeisk (och global) teaters utveckling.

Deadly theatre i regnigt Rom

Kardinaltråkigt kan man också ha på teatern. Jag tänker på Peter Brooks begrepp ”deadly theatre” när jag ser Peter Steins iscensättning av Richard II för italienska Teatro Metastasio de Prato. Huvudrollen spelas av en kvinna; men hon spelar helt enkelt man utan att dra några som helst växlar på detta. Och resten är en lång rad herrar i historiskt korrekta kläder, lansar och harneskar.

Lite inspiration från nycirkusens värld kunde kanske pigga upp? Jag fortsätter till ”Untitled – I will be there when you die” av Alessandra Sciarroni, ofta sedd på festivaler i Europa. Men denna gång är det fyra män som jonglerar med två, tre, fyra och fem käglor i en timme. Vill man vara tillmötesgående kan man se det som en rofylld stund att tänka på tiden som går, men det känns mest som att titta på en övningsklass. Faktiskt lika tråkigt som Steins modellteaterkoncept (för tennsoldater, kanske).

Ack ja.

Smuts. Teater Europa har öppnat

Premio Europa är igång igen. En vecka av seminarier och priser, denna gång hålls hela härligheten i Rom, där EU:s Romtraktat firas på sin 60-årsdag, Premio Europa per il Teatro till sina 30 år. Först ut bland de pristagare som valts ut till de sex för ”Theatrical Realities” är ” No43 Filth” (smuts) från Teater 99, Estland.

Så: gyttja, lera, lervälling…skit? över hela scenen som är inramad av väggar och skyddsglas mot publiken. Nio skådespelare (medalj till en och var av dem), tre kvinnor, sex män som stampar, slår, går, vältrar sig i gyttjan. Från början är alla propert klädda, men ju mer de agerar i leran, desto mer blir de insmorda av svartbrun gegga, mer och mer ”bara” varelser, och slutligen som en flock djur – elefanter, kanske.

Knappt två timmar, ytterligt välkomponerat och till stora delar till Sibelius Valse triste, lika vacker som infernalisk. Ett vitt spektrum av brutalitet, samexistens, allvar, fanatism, ömhet, förödmjukelse – är det ett arbetsläger? en arbetsplats? ett samhälle? ett hem – eller kanske ser jag Estlands komplicerade historia vändas och vridas i smörjan. Regissörerna är två: Ene-Liis Semper och Tiit Ojasoo. Jüri Nael ansvarar för ”bodywork”, som jag utläser som koreografi.

Smacket skvätter, kanske det är just krigsåren som avses med ”43”? Med #metoo i huvudet (och hjärtat) funderar jag extra kring den manliga brutaliteten, som drabbar kvinnorna, men också männen. Denna smutsiga byk kan läsas på många sätt, den går hårt emot religiös fanatism och religiösa svepskäl. Och den rymmer även, men mycket litet, humor.

Europa eller Estland eller allt – detta är effektiv geggamoja som lämnar ett klafsande avtryck också i sinnet.

OBS! Superviktigt!

Koreografen själv som barn.

 

Minna Krook:

OBS! Superviktigt!

Från 4 år, speltid ca 35 min

 

”En dansföreställning om livets ABC” är den stolta underrubriken till Minna Krooks nya dansföreställning för förskolebarn. Som ofta med en hel del text som talar direkt till publiken, men nog är detta en koreografi för tre dansare på beige runda mattor. Minna Krook har med flera verk i klassikerklass blivit en av svensk dans mest betydelsefulla koreografer som rör sig fritt över tal, sång, filosofi, rörelse och dans för barn.

Små, runda beige mattor är utlagda till barnen i OBS! Superviktigt!, och på två större runda mattor dansar Minna Krook själv och två dansare/aktörer. Två lika beige tält av indian-typ kan lätt vikas ihop och flyttas, och de många livsviktiga frågor som avhandlas kan vila på en solid komposition av lika delar tanke och kropp. I musiken spelar en vibrafon en stor roll, och snart drar både frågor, kroppar och rörelse in barnen i en skog av viktiga frågor. Ibland talade, ibland sjungna, alltid insvepta i en estetik lika flygande lätt som de tunna kimonos som dansarna tar på sig.

Var på en hund kan man klappa? Var på en kompis? Vet vuxna allt? Kan chips vara middag? Potatis kan, men inte chips som är potatis. Ingen vet allt, och ingen vet hur länge livet varar är den allvarsamma undertext som dansarna rör sig över så lätt och lustfyllt, engagerande och med ett öppet sinnelag. Det engagerar barnen direkt och borde inspirera vuxna att se frågornas potential som en stark bro mellan stora och små.

Margaretha Åsberg, MDT 30 år

Moderna Dansteaterns grundare, Margaretha Åsberg. 

 

Moderna Dansteatern bildades 1987 och firade sitt 30-årsjubileum i början av december. Dansens boom rullade in i Sverige på 80-talet och Moderna Dansteatern kom att bli samlingspunkt och växthus under lång tid för den andra generationens post modern dance, så småningom kallad postmodern. Margaretha Åsberg, som börjat sitt dansarliv vid Kungliga Baletten, hade som ”alla” rest till New York, den moderna dansens Mecka.

Åsbergs egen grupp Pyramiderna fick ett hem och flera av Margaretha Åsbergs stora produktioner som Atlanten och Det muterade paradiset rullade i filmvisning under två dagar som avslutade festivalen A fine selection på MDT, som den gamla torpedverkstaden på Skeppsholmen numera kallas. Med tillägget ”the place to be” – en signal om att här talas engelska, ofta haltande svengelska. Margaretha Åsberg själv har de senaste åren börjat måla och hennes lugna målningar från en skånsk horisont hängde i den i övrigt tomma stora danssalen, som en hommage till grundaren. Ett makalöst rum, där mycket betydelsefullt har kunnat ses.

Margaretha Åsberg själv är starkt kritisk till MDT:s utveckling, och anser att en mellangeneration koreografer som började sin bana på just denna scen, idag är förvisade från den. MDT fokuserar på post-dance, och talar helst om ”extended choreography” i stället för dans eller danskonst. Eller som MDT:s konstnärliga ledare Danjel Andersson skriver i en av husets fanzine: ”Post-dance then could be: the not dancing in dance as a way to talk about dance and its art connotation.”

I ett avslutande samtal, lett av Cecilia Olsson Malmström, talade fyra unga kvinnliga koreografer om framtiden. Samtalet räckte inte till mycket mer än synpunkterna på deras egna arbetsvillkor – nog så viktiga och uppmärksammade av #metoo-rörelsen. Men sen? Vad vill ni med dansen, frågade Margaretha Åsberg. Hur tänker ni arbeta med samtidens stora frågor, som jordens klimat? Svaren hanns inte med denna gång. Snart börjar år 31 för MDT.

Den gamla torpedhallen på den f d marinbasen, Skeppsholmen. Idag ryms MDT och Teater Galeasen innanför den ovanliga gjutjärns-verandan.

Deep time dyker i tiden

 

Foto: Jose Figueroa

Virpi Pahkinen
Deep Time
Dansens Hus 24-26 nov

Det är med sina ytterst stringenta solon som Virpi Pakinen satt färg på den nutida dansen. På små scener och i svarta rum har hon i ett kvarts sekel lyst upp med en märklig kroppskonst, ofta statuarisk samtidigt som den är maximalt rörlig. En fot som dyker upp liksom av sig själv över hennes axel. Händer och fingrar i mudras-liknande kompositioner. Trådar till klassiska asiatiska traditioner och djupt personliga kostymer som utgör den enda och kroppsligt medagerande koreografin. Summan har ofta varit dansfilosofisk, en visuell meditation.

I bortåt tre decennier har hennes småskaliga produktioner synts, så småningom utsökt filmade och flyttade ut i naturen eller spekulativa rum. Med tiden har hon också skapat verk för flera dansare, varav hon oftast själv varit en. Just stringensen har då kunnat försvagas, av naturliga skäl.

Med Deep Time är det som om Virpi Pahkinen tagit sitt stränga format och vänt det ut och in. Med sex dansare, varav en hon själv, och en sångerska på scenen öppnas formen och denna gång saknas inte stringensen, men den har fördelats. Pontus Sundset har autoriteten att utgöra ett slags nav i verket, en pendang till Virpi Pahkinen själv som medverkar i några sekvenser.

Musiken av Jonas Sjöblom omfamnar såväl Hildegard von Bingen som hans egna elektroniska krumsprång – känslan av att befinna sig under vatten eller i ett svirr av insektsljud. Och dansen hakar i verkets slut på associationerna till vatten – som lysande akvariefiskar från varma hav flyger dansarna i luften. Hui-Han Hu Gustavsson glittrar i mörkblått vid sidan av Pahkinens orangeröda plissé och andra dansare i svartblått, ljust orange, blekt rosa.

Också den mystiska sidan av Pahkinens stil och verk har vänts ut och in till en klarhet som känns greppbar. Den eviga gudomlighet som Tua Dominique besjunger kan vara den som dansas jublande och öppet, inbjudande och lyckligt njutningsfullt i tidens djup som fisken i vattnet.

En ännu större liten teater – ny bok

Nu är den här! Boken som handlar om Dockteater Tittuts 40 år. Ikväll var det release med kluriga frågor ställda av Karin Helander till mig. Grafiska formgivaren Johannes Molin har signerat denna lilla skönhet till bok.

#tystdansa

Så kom det till slut, dansarnas upprop i spåren efter #metoo. Skådespelerskor, sångerskor och kvinnliga musiker har redan börjat protestera mot sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsterna, och nu kommer dansarna. 600 personer har skrivit under #tystdansa, många av dem från dansskolor, andra från såväl små som stora danskompanier.

Osäkra arbets- och anställningsvillkor är det normala för alla scenkonsternas yrken idag, och dansarna är från utbildning till yrkesarbete också maximalt kroppsligt exponerade och ytterst utsatta. I uppropet skriver dansarna:

”Att vara dansande kulturarbetare är ofta förknippat med osäkra arbetsvillkor och få jobbtillfällen. Inom dansen är kroppen det viktigaste verktyget. Samtidigt vet vi att det inom dansen såsom andra kulturyttringar, och samhället i stort såsom #metoo tydligt visar, finns problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld från personer i maktpositioner. För en dansare att få sin kroppsliga integritet kränkt är en skada i dubbel bemärkelse då även ens uttrycksmedel och konstnärliga arbetsverktyg tar skada. Detta är en fråga som är tabubelagd och ofta bemöts som ett icke-problem eller något som berör ett fåtal individer.”

Att dansen skulle vara undantagen från strukturella problem som finns i hela samhället trodde jag inte. Dansen som konstform och dansarna som yrkesgrupp befinner sig långt ner i kulturlivets hierarkier. Om dansarens yrke brukar man säga: lång utbildning, kort karriär – beroendet av jobbtillfällen, kontaktnät och hemvist för daglig träning gör yrkesgruppen särskilt ömtålig.

Att uppropet ändå kommer är glädjande, något annat sätt att agera mot maktfullkomlighet och sexuella trakasserier inom utbildningarna ser inte ut att vara möjligt för att påbörja en förändring. Dansarna behöver stöd och de institutioner och skolor där de arbetar måste genast vidta åtgärder när det behövs och ta avstånd från en struktur som drabbar många hårt.

 

The Orphan Circus

Foto: Caroline Hayeur

Les Sages Fous

The Orphan Circus

Speltid: ca 1 timme

Turné: Kulturhuset, Stockholm och Göteborg, Västra Frölunda kulturhus Figur-festival (15-20 november)

Dockteatern är en liten del av scenkonsten, men kapabel till allt, stort som smått. Dess styrka är de fantasifulla bilderna, figurerna, dockorna och tekniken som kan göra vad som helst framför våra häpna ögon. Svagheten hos dockteatern återfinns oftast i dramatiken och en torftig dramaturgisk utformning; som om kreativiteten inte hade räckt till mer än figurerna. Att så många dockteaterföreställningar sedan äldsta tid varit korta pjäsfragment, ”nummer” som framförts enskilt eller i en svit beror utan tvivel på att där kan dockteatern visa sig på styva linan: snabb, rörlig, rytmisk, rolig.

Men lite förvånad blir jag ändå av att se en så välkänd och aktad teatergrupp som Les sages fous från Kanada just hemfalla åt nummer-tänkande. Jag begär ingalunda en story eller sammanhållen epik, men jag begär att man har något att förmedla utöver att visa upp dockor och masker som nödtorftigt satts samman som The Orphan Circus. Den inspirerande fula skrot-scenografin med rostig korrugerad plåt som dominerande material ser lockande ut, men får helt stillsamt förbli just bara inramande dekor. En grotesk manlig docka blir intresserad av en liten söt sjöjungfru – det är egentligen allt som här berättas. Att man vill kalla verket The Orphan Circus (den föräldralösa cirkusen) ser ut som en nödlösning som bekräftar att man inte kunnat knyta ihop de lösa trådarna på ett bättre sätt. Lanseringstexternas löfte om en paradoxernas teater som kombinerar groteskt och poetiskt faller platt.

Att i nådens år 2017 dessutom se en så oreflekterad syn på manligt och kvinnligt figurera på en scen är också nedslående. Jacob Brindamour, en av grundarna av Les Sages Fous ( de galna kloka) spelar en bakgårdens självutnämnde cirkusdirektör och hans saliga leende över den lilla sjöjungfrun kombinerat med sin dominans över uppsättningens andra spelare, Olivia Faye Lathuillière, blir en dyster påminnelse om den stora omprövning som just drar genom scenkonsternas värld i spåren av #metoo.

Visst är de små figurerna fina, men långtifrån självständigt utformade. Visst vilar en poetisk och charmig loppighet över scenrummet, men spelet och pjäsens förlopp utvecklar det inte. Internationella gästspel med dockteater är inte så många i Sverige, så nog hade jag önskat mig ett intressantare exempel från en livlig samtida teaterform.

456 röster mot tystnadens osunda klimat

Ofta när jag ser teater i Europa utanför Sverige får jag en stark känsla av att betrakta en lekplats för pojkar. Där flickorna får vara med, om de är snälla och går med på de regler som pojkarna bestämt. Den manliga blicken som grundläggande estetik dominerar. Att läget är om möjligt ännu mer deprimerande i andra länder är klen tröst för Sverige, men de 456 skådespelerskornas upprop är ändå hoppingivande.

Ingen är heller förvånad. Frågan om sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsternas värld var senast uppe och vände 2010. Inte har vi glömt att Lena Endre förnekade att hon upplevt något sådant! Därför är det särskilt glädjande att hon är med bland de 456, vilket visar att detta upprop inte handlar om enstaka och individuella upplevelser utan om en sammanhängande struktur. Den finns i hela samhället, men i teaterns värld arbetar man kroppsligen nära varandra och hierarkierna sitter hårt fast när det gäller kvinnlig underordning.

Det är en styrka att skådespelerskorna som skrivit under är så många. Och det är en stor styrka att de många vittnesmålen är anonyma: syftet är inte att hänga ut enskilda personer utan att visa på ett osunt klimat, en struktur och en tradition där halva yrkeskåren arbetar på helt andra premisser än den andra halvan. Syftet är att uppmärksamma en vardag med stora och små övergrepp, kränkningar, förminskande. Övergrepp som är tillräckligt allvarliga ska, naturligtvis, lagfaras. Allt det andra, kommentarer, gester, attityder – det är det som kräver ett aktivt motstånd.

Hela #metoo-rörelsen har dragit upp en strukturell bild som både män och kvinnor måste förhålla sig till. De 456 preciserar förhållandena på stora teaterinstitutioner där teatercheferna inget märkt eller ingripit bara i grova fall. Det finns ett heligförklarande av den konstnärliga processen som måste genomskådas; och det finns bekännelser att göra för oss alla.

Det vaga obehag jag kan känna inför vissa produktioner där regissören varit ointresserad av kvinnorna på scenen på ett djupare plan; kunde jag inte beskrivit det tydligare i en recension? Vad är det som skaver? Kanske ”bara” spåren av en arbetsprocess där män och kvinnor deltagit på skilda villkor. Just nu har jag svårt att glömma den ryska skådespelerskan som kommenterade #metoo med ”Vad har det för betydelse hur man fått en roll?”. Det ser ut som ett mycket långsiktigt arbete återstår för att göra scenen till en lekplats för alla.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.