Margareta Sörenson

NYA SCENBLOGGEN

Meny Stäng

Sida 3 av 16

Marie Chouinard i Lustarnas trädgård

 

Marie Choinard Hieronymus Bosch: Lustarnas trädgård

Dansens Hus 20-21 okt Speltid 75 min

Den kanadensiska koreografen Marie Choinard har öga för dansens likhet med rytmiska penseldrag. Grafiskt precis har hon låtit sina verk eka av av historiska förebilder och den som sett tydligheten i ”Body Remix” där dansarna kompletteras med kryckor glömmer det inte.

Målaren Hieronymus Bosch 500-årsjubileum förra året firades bland annat med en koreografi av Choinard, ”The Garden of Earthly Delights”, Lustarnas trädgård. Bosch målade en stor triptyk där syndafallet och helvetet flankerar den utförliga mittenbilden där människor i en fantasiträdgård äter jordgubbar och pillar på varandra i märkliga positioner och inuti underliga farkostliknande klot.

Alla är de bleka som av marsipan, och de tio dansarna som stiger fram ur den uppförstorade målningen är lika svagt rosa-beiga allesammans. Porträttlika jämfört med målningens alla invånare i en värld där sinnligheten tycks ha stannat i ett egenartat tillstånd. Njutning eller försöksverksamhet? Erotik eller höviskhet? Dansarna översätter bilden till dans och fångar också något av den märkliga stillheten i Bosch målning.

Sannolikt ville han skildra ett moraliskt förfall, ett Sodom och Gomorra bland jordgubbar, träd och dammar. Men med sin detaljrikedom skapade han en gåtfull drömvärld. Koreografin har sugit upp karaktäristiska positioner från målningen och uppfunnit ett dansat språk som till Louis Duforts fågelkvittriga musik blir en sprittande livfull tolkning av den stillastående bilden. Bildens många småscener lösgör sig från fonden och dansar fram på tjugo ben, ömsom i yster ritt på okända djur, ömsom i tankfullt undersökande av varandras kroppar.

Suveränt synkade kårpartier träffar mitt i bildens underliga stämningsläge. Någonstans mellan renässans och religionskrig målade Bosch sin bild. Med Choinards hjälp färdas man bakåt, inåt och uppåt i en tidsmaskin som ställts på paus; märkligheten omformulerad till dans.

 

Svärmor kommer!

Foto: Matilda Rahm 

Lotta Olsson-Lolo Amble

Svärmor kommer!

Klara Soppteater/Stockholms Stadsteater

Jag både viker tvätt och är trefaldig svärmor; klart att Marie Göranzon får mig att rysa. Av insikt, bekännelse och ånger. Hon bara väller in med sin shoppingvagn, en äkta ”dramaten”, full med (vikt!) tvätt, planering, förnuft och beskäftiga synpunkter.

Den lilla pjäsen för Klara Soppteater på Stockholms stadsteater är skriven och skapad av personer ur den generation som har en svärmor just som denna; utmärkt på alla sätt, utom att hon …ja, vad? Bara kommer, liksom. Alls inte elak, tvärtom. Hjälpsam! God! Lotta Olsson och Lolo Amble har skrivit för en autentisk svärmor och hennes svärdotter i verkliga livet, Marie Göranzon respektive Catharina Allvin, mimare och dansare. Allvin gör den nästan stumma men rörliga rollen som svärdotter; Jonas Malmsjö, verklig make och son, hörs läsa dikter och står för musiken. Lolo Amble är dessutom Marie G:s dotter. Men denna familjeaffär till pjäs handlar inte om just dessa gener, utan om lustigt eller kusligt bekanta allmänna drag.

Texten är nätt och lätt, den behöver så väl få vila i armarna på en fysisk teater där Marie Göranzon kan briljera på nytt sätt. Vi är vana att se henne bemästra stora texter på stora scener, här sjunker hon ner på en stol och sätter sig skönt tillrätta i ett litet format. Till och med dansar, light. Scenen där handdukar vikes är en liten fullträff av tjatighet som fångar den onödigt instruktiva tonen som, liksom av sig själv, rullas in i frottén.

Den unga kvinnan med alla sina plastprylar som sammanfattar stressat familjeliv i ena vågskålen, i den andra en Grande Dame, praktiskt elegant, säker på sig själv och sin betydelse, stadig som en rullväska. Det grånade publikhavet sörplar soppa, man tänker. De där partierna om att hustrur är utbytbara men mamma består; det är inte vackert och är det inte passé? Något så dumt skulle jag aldrig säga – men annat. Svärdotterns vickande, förmanande pekfingers dans som följer svärmors alerta tunga; det räcker.

Mera Tbilissi: Ljuvlig lokomotivteater

Så här ser skissen ut som dockteatermannen Redo Gabriadze har gjort till Ramona, berättelsen om ett förtjusande växellok. Kärlek uppstår mellan henne och ett rätt rostigt herr-lok, och däremellan tuffas det kring i cirkusmiljö, lokstallar och mycket annat. De som sett hans tidigare och i alla tonarter bejublade Stalingrad, där en kvinnlig cirkushäst och en kamp från den ryska kavalleriet blir förälskade, tyckte inte att Ramona var i riktigt samma klass.  Stalingrad-dockpjäsen har kuskat runt till stora festivaler som den i Avignon, och här kan jag visa affischen.

Jag fick nöja mig med lokomotiven och som så ofta med dockteaterns totala brist på realism, så kan en rejäl dos sentimentalitet bli riktigt vacker och träffande i all sin meta-livet-nivå. Sex dockspelare på scenen, sinnrika dockor och figurer och en tuffandes utveckling av objektteater och bildkonst. Här kommer länken. Tänk om loken kan komma ångandes till Sverige någon gång?

 

Kawabata, vacker teater i Tbilissi

Faces är den engelska titeln på en uppsättning där fragment av noveller av Yasunari Kawabata ställs samman. Kawabata skrev dem då och då under mycket lång tid och kallade dem själv ”handflate-berättelser”. Skådespelarna är avgångsklassen från den statliga utbildningen vid nationalscenen och den allt igenom kompetenta Royal District Theatre. Regissören, Data Tavadze, som också regisserade Trojanskorna som gästspelade i Sverige, har ett särskilt öga för scenisk estetik som en sammanhållen bild.

Den vackert skamfilade teaterlokalen, en gång i tiden kyrka till en skola, har kanske inspirerats av Peter Brooks Bouffes du Nord i Paris. Den flagande målningens skönhet omsluter ett dussin mycket unga aktörer, som en och en och sammanhållet som kollektiv berättar tematiskt om ”kärlek, död och hopp” i ett säreget flöde som tar tag som bildberättelse.

Att det sedan är ett fiffigt låter en avgångsklass alla medlemmar få var sin möjlighet att forma en bild, en bit och en bubbla i en helhet. Vackert och lätt för en känslig handflata.

 

Välkommen till Nya Scenbloggen!

Foto Ulf Sörenson

Hej alla nya och gamla läsare! Välkomna till Nya Scenbloggen!

Jag flyttar nu över från Expresens Scenbloggen som går i graven. Här får ni nya utlandsrapporter, teater-, dans- och scenkonstkritik och information om nya bokprojekt.

I min första post så rapporterar jag från Tbilissi – här är jag igen! Fjärde vändan. Första gången jag var här, var det med Lis Hellström Sveningson, gammal vän och kollega från Göteborg. Vi hade en workshop för unga kulturjournalister, hettan var rejäl och vi flämtade omkring på gatorna. Sen har jag varit här på Georgian Showcase och styrelsemöte för IATC, den internationella teaterkritikerföreningen – samma denna gång. Och nu är min man Ulf Sörenson  mitt resesällskap.

Tbilissi ligger nerklämd i en flodfåra och har en befolkning ungefär så stor som Stockholms. Här finns det gott om teater, och mycket fina skådespelare tränade i en post-rysk tradition.

Samt regissörer! De unga på Royal District Theatre, som besökt Sverige med Trojanskorna på en Teaterbiennal för fyra år sedan, är fortfarande högintressanta.

Återkommer snart med mera teater från Tbilissi!

Hearing, avlyssnat från Iran

Foto: Pierre Borasci

Mina tankar om teatern i Iran är höga. Vi vet vilka villkor den lever under, ändå lyckas den säga allt det som inte går att säga på kreativa och ofta mycket vackra sätt. Jag var där 2013 och såg avdelningen nyskriven dramatik på en nationell festival med statens välsignelse; dramatiker och uppsättningar som slog knut på sig själva för att visa det som publiken också läser av omedelbart. Och som censuren inte kan göra något åt.

På Bitef-festivalen i Belgrad ser jag Hearing skriven och regisserad av Amir Reza Koohestani, som leder en fri teatergrupp i Iran, men till stor del är verksam i Tyskland. Pjäsen utspelar sig i en internatskola för flickor, där en ung kvinna tyckt sig ha hört en manlig röst från ett grannrum, varvid en flicka anklagas för att haft besök av sin pojkvän. Under delar av föreställningen bär de unga skådespelerskorna kameror i en ställning på huvudet och filmar hur de rör sig i teaterhuset, men denna gång är det inte bara ett piggt grepp, utan en effektiv bild av ett övervaknings- och kontrollsamhälle som drar in alla i en struktur av angiveri. Dessutom cirklar pjäsen kring sanning, lögn och allt däremellan – vem har sett eller hört vad, egentligen?

Minimala medel och maximalt utfall skrev i juryns motivering till att denna pjäs fick festivalens specialpris för förnyelse och originalitet. Just det. Bjud in den till Sverige – Bergmanfestivalen, hallå!

Publicerat på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

Jan Fabre Mount Olympus

Foto: Wonge Bergmann

Nu får det sägas även av en jurymedlem: Jan Fabres Mount Olympus fick det stora priset vid Belgrade International Theatre Festival, Bitef.

Det stora priset heter, för att vara noga, Grand Prix Mira Trailovic, efter den skådespelerska som drog igång festivalen för 51 år sedan. På Tito-tiden; en egen variant i östblocket med framför allt egen utrikespolitik och arbete i den alliansfria rörelsen. För personer i andra öststater var Bitef ett andningshål – hit fick man resa och här kunde man se Living Theatre från USA och annat otänkbart i mer rätlinjiga sovjetstater.

Mount Olympus är det omtalade verk som tar 24 timmar i besittning, ett mega-lapptäcke av element från den grekiska antikens dramatik som ordnats tematiskt: krigen, lojaliteten mot makten, gudarns diktatur, kärleken och det dyonysiska. Skådespelarna, 28 personer, kommer från olika europeiska länder och talar sina egna språk, men alla har ljus hy. Mycket dans, storslagen visualitet, ömsom helt magiska scener och ömsom lite mer tjatiga med gentagelsen som princip. Alltid lika många kvinnor som män på scenen, görandes ungefär samma saker – till exempel militär drill.

Makalöst och inte så lite kontroversiellt i ett land som Serbien med all denna nakenhet. Men, hela härligheten direktsändes i Serbiens nationella tv, kanal 3 – kulturkanalen, hela dygnet. Bortåt 300 000 personer ska ha tittat. Själv får jag känslan av en teaterepok som sätter punkt. Citaten från Mnouchkine och Robert Wilson är åtskilliga, och dit hör mastodontgreppen likaså. Men jag är glad att ha sett detta unika scenkonstprojekt, ett helt berg.

Publicerades på Scenbloggen, 1 Oktober 2017.

Hysch, hysch

Om nu någon hann läsa en bloggbit i går, så glöm det! Jag är en av fem i juryn för den stora festivalen i Belgrad, Bitef, och får, visade det sig, inte skriva en bokstav om de föreställningar som vi ska prisbelöna. Det skulle kunna utnyttjas på något illasinnat vis.

Antalet personer i Belgrad som läser en svensk blogg torde vara begränsat, men jag lyfte bort den (återkommer på söndag) för husfridens skull. Så här visas nu endast en bild av mig och juryns ordförande, Maria Shevtsova, brittisk så det skvätter med med rysk bakgrund. Festivalen fångade oss under en paus i den dygnslånga, berömda föreställningen som jag skriver om på söndag i stället.

Som också är sista dagen för denna blogg, som släcker och stänger. Den dyker nog upp någon annanstans, återkommer till det.

Publicerades på Scenbloggen, 29 September 2017.

Besser och Wisser vet bättre

Premiär på Pantomimteatern den 9 september 2017
”En slapsticksföreställning från 3 – 103 år med mycket värme och humor”
Scenografi, kostym och illustration: Sara Kander; Koreografi och chefens röst: Alejandro Bonnet; Regikonsult: Ulf Evrén; Dramaturg: Daniela Kullman; Musik: Tomas Hallonsten
Mask: Cais-Marie Björnlod; Teknik: Micke Tham; Produktion: Veronica Bedecs

Besser & Wisser vet bättre
Pantomimteatern
Speltid 45 min
Ålder 5+

Humor har det talats mycket om i veckan, då Hans Alfredson gick bort. Ett återkommande tema har varit att allvar är en av humorns förutsättningar. Hans Alfredson var en mästare på trams, crazy, ordvitsar och annat som riskerar att flyga bort med vinden, men oerhört mycket har stannat i minnet för att det har en botten i en verklig problematik och en relevant frågeställning.

Riktig slapstick, teater som vill roa med snabba fysiska puckar, finns inte längre i stora mängder. Och när den dyker upp, vurpar den allför lätt ner i rutinens hjulspår av snubbel och gnabb.

Visst blir jag orolig när Besser och Wisser (Richard Hasslinger och Adam Stålhammar) börjar svänga runt med en bräda. Plankan, igen? Men den här gången blir plankan återväckt eftersom Hasslinger & Stålhammar använder överraskningsmomentet så friskt och uppfinningsrikt. (Så har de också arbetat med en koreograf, en dramaturg och en regikonsult.)

Berättelsen är minimal: två män i snickarbyxor ska bygga något. De har en ritning, och det finns en irriterad chefsröst från en högtalare. Ideligen måste de gå och hämta verktyg och material, och då måste de gå nerför en trappa. Som inte finns, utan är låtsad bakom en barriär mitt på scenen. Trappan skapas genom att aktörerna böjer knäna mer och mer och skapar gång nerför och tvärtom för upp.

Låtsastrappan är en klassiker, där Chaplin satte ribban för snart ett sekel sedan. Men Besser & Wisser hanterar den elegant, och även här med variationer och surpriser som höjer slapsticken över smockornas nivå.

Och då handlar humorn om något! Att ideligen mötas av hinder och motgång men att finna ett sätt att ta sig fram till ett resultat, trots allt. För barnen fångas deras livssituation upp, de beinner sig ständigt mellan diffusa kommandon och tappra försök. Men alla vuxna som satt ihop en Ikea-möbel eller har en jobbig chef kan också känna igen sig.

Så: en klassiker i skick som ny! Pantomimteatern firar 40 år och visar hur mimkonsten berikar scenen.

Publicerat på Scenbloggen, 16 September 2017.

A Line _up

Foto: Håkan Larsson

Cristina Caprioli: A Line_up, ccap/Riksteatern/Norrlandsoperan m fl

Dansens Hus 14,15 sep

Speltid 105 min

Musikalen A Chorus Line uruppfördes 1975 och drog något alldeles nytt in i musikalvärlden: autentiska berättelse från dansares liv, ställda på scenen som i en verklig audition. Denna råa sorteringsprocess där yrkesdansare väljs ut till en uppsättning är, naturligtvis, som en bild av all slags konkurrens och utsatthet. Om hur varje människa bara måste försöka klara sig själv i en tävlings- och överlevnadssituation.

Det maffiga och glittriga musikalslut som är finalen i A Chorus Line, sången ”One” klingar inledningsvis i A Line_up, där Cristina Caprioli skruvar isär musikalens ingredienser och sätter ihop ett nytt verk där hon själv står för ”dramatorgi och rörelsematerial”. Cristina Caprioli har en lång rad koreografier bakom sig och har numera även en professur i koreografi och kan väl, enklast om nu något så komplicerat kan vara enkelt, beskrivas som en postmodern veteran inom dansen.

A Chorus Line är en referenspunkt för ett par generationer dansare. Den ger sannerligen ingen romantisk bild av dansaryrket, och har ett raffinemang i sin komposition från slit i träningskläder till slutbilden i glittrande frackar. Musiken och showdansen är hårt rytmiserad, nästan ryckig och kräver högsta exercisnivå. Caprioli behåller den klara blicken för yrkets, och människans, ensamhet, ”a singular sensation” som man sjunger i musikalen. Men dansarna berättar om sina egna liv, musiken -nyskriven och med live sång av Sunna Ardal Rosengren – är nedtonad, isärplockad.

Som helhet blir verket odramatiskt, urladdat och internt. Själva dansandet, som förekommer men kallas ”rörelsematerial”, är delvis citerande från balett och showdans, men mest från en diffus allmänt samtida stil med rötter i jazz och improvisation. Det blir 100 långa minuter som får mig att börja tänka på 1960-70-talens stolta manifest från dansens Mecka i New York så som Yvonne Rainer formulerade det: nej till föreställning, nej till förvandlingar, nej till magi, nej till att låtsas, nej till att behaga, nej till känslor.

Om något av det mänskligt vibrerande ändå går fram i denna lågmälda upplinjering är det helt ”singulärt”. Den allmänt bekanta Broadwaysuccéns snärtighet vilar som en underström till det stillsamma vi ser här.

Publicerat på Scenbloggen, 14 September 2017.

© 2018 Margareta Sörenson. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.