Föreställningen När då då av Unga på Operan på Kungliga Operan 2018. På bilden; Lisa Larsson, Vivianne Holmberg och Maria Påhls.

Pija Lindenbaum: Närdådå?

Musik: Niklas Brommare

Regi: Kajsa Giertz

Kungliga Operan/ Helsingborgs stadsteater

Pija Lindenbaums storhet som barnbokskonstnär cirklar kring känslan för barnets eget perspektiv på tillvaron. Att till exempel förse en liten flicka med sju, mycket små pappor som i klassikern ”Else-Marie och småpapporna” fångar fiffigt det som skaver mellan att ha en nära och kär pappa och plötsligt upptäcka att han utanför hemmet bara är en av alla vanliga pappor som hämtar i förskolan.

Det har flera gånger blivit utmärkt teater av Lindenbaums bilderböcker om tuffa Gittan och ängsliga Siv. Det visar sig också kunna bli fin opera, även om jag snarare vill kalla det musikburen teater. Huvudpersonen i ”Närdådå” är en liten flicka, Bobo, som vill få rå om sin pappa. Han bor inte där Bobo lever livet med sina gosedjur Apan och kaninen Gullnos, osagt varför. Men på lördag, då ska vi….åka till månen!

Den vuxnes eviga förmåga att vifta bort barnens behov och längtan är navet för detta verk. Det bidde inte månen, det bidde inte ens Bollnäs och farmor. Och musikens vingar får bära Bobos besvikelse när pappan ständigt skjuter upp allt det roliga som de ska göra tillsammans. Bobos roll är delad på tre, spelade av en operasångerska, en skådespelerska och en dansare. När orden är svåra att uppfatta sjungna av en skola röst, ”översätter” de två andra till vanlig röst och rörelser.

Orden är verkligen värda att höra, ty Bobo tiger inte still utan blir till slut rasande på sin upptagna pappa: ”Jag tänker peta mig i näsan, tänker äta upp mitt snor, jag ska hacka med en pinne, jag ska svära fula ord…” Raseriet vilar på besvikelse i kärlek, och att hon har rätt inser också pappa till slut. (Puh!)

Niklas Brommares klangrika rytmik är tillräckligt mångfacetterad för att tonernas viktigaste uppdrag ska gå fram: att förmedla komplexa känslor. En hel kaninorkester ledsagar detta lilla drama i Lindenbaums strama scenografi och kostym. En av svensk scenkonsts bästa magiker på att blanda dans-musik-teater till en mustig brygd, Kajsa Giertz, har regisserat en lyckligt lyckad bild av kärleken mellan ett barn och ”hons vuxne”.

(Publicerad i Expressen 14 oktober 2018)