Som vanligt står hon i dörren och river biljetter. Hon har blivit mindre omfångsrik, ser piggare ut än de flesta och har örnkoll på vad som händer runtomkring. Minst en halvtimme innan föreställningen börjar är hon där och ser folk gå till serveringsdiskarna, balansera ut sina koppar med tchai ut i solen och återvända i tid till att allt börjar: Une chambre en Inde, ett sovrum i Indien.

Ett märkligt, splittrat verk som är ett självporträtt på en dramatiker och teatermakare i beråd: vår tid – vem kan förstå eller förklara det som händer i talibanismens tidevarv? Kan man skoja om självmordsbombare? Kan man låta Shakespeare, Tjechov och Chaplin hälsa på – live – på scenen? Är det fars, politisk satir, allvarlig dramatik eller bara en magnifik seger för en av teaterns urformer, en variant på katakhali (terukkuttu) vars slösande färgrika framförande av avsnitt ur Mahabharata tar loven av allt. Själva fiktionens kraft? Konstens slutliga triumf?

Vi växlar några ord i entrén. Hon är alltid lika vänlig, uppmärksam, upptagen. Kan det vara sant att det är hennes sista uppsättning? Att Cartoucherierna ska rivas inför Paris OS-evenemang 2024. Nyp mig, jag drömmer. Mardrömmer.