Som ett urverk på nytt ihopskruvat: Heiner Müllers Hamlemaskinen i Robert Wilsons tolkning. Den gjordes ursprungligen 1986 efter ett samarbete mellan Wilson och Heiner Müller; enligt Müller det bästa som någonsin gjorts av någon av hans texter.

Kanske det; ett sällsamt flöde av ord får här en strängt bildsatt spelstil. En klass skådespelarstudenter i Rom gör denna rekonstruktion – minutiöst tajmat, skruvat, stiliserat. Mer koreografi än regi och kanske som den perfekt ”lydiga” mänskliga dockteater Gordon Craig drömde om i början av 1900-talet. Craigs dröm fungerade aldrig i praktiken, men Wilson drar upp fjädrarna och en grupp unga tickar igång. Omtagningar, minimalism, bild, bild och så några av Wilsons darlingar: 50-talsfrisyrer, grinande leenden, stolar med hög rygg och ett träd utan ett enda löv.

Rittorno, stoltserar Premio Europa. Och det är ju sant. Här är ett betydelsefullt återvändande till en av de många pristagarna genom tiderna, Robert Wilson som onekligen betytt mycket för europeisk (och global) teaters utveckling.