Premio Europa är igång igen. En vecka av seminarier och priser, denna gång hålls hela härligheten i Rom, där EU:s Romtraktat firas på sin 60-årsdag, Premio Europa per il Teatro till sina 30 år. Först ut bland de pristagare som valts ut till de sex för ”Theatrical Realities” är ” No43 Filth” (smuts) från Teater 99, Estland.

Så: gyttja, lera, lervälling…skit? över hela scenen som är inramad av väggar och skyddsglas mot publiken. Nio skådespelare (medalj till en och var av dem), tre kvinnor, sex män som stampar, slår, går, vältrar sig i gyttjan. Från början är alla propert klädda, men ju mer de agerar i leran, desto mer blir de insmorda av svartbrun gegga, mer och mer ”bara” varelser, och slutligen som en flock djur – elefanter, kanske.

Knappt två timmar, ytterligt välkomponerat och till stora delar till Sibelius Valse triste, lika vacker som infernalisk. Ett vitt spektrum av brutalitet, samexistens, allvar, fanatism, ömhet, förödmjukelse – är det ett arbetsläger? en arbetsplats? ett samhälle? ett hem – eller kanske ser jag Estlands komplicerade historia vändas och vridas i smörjan. Regissörerna är två: Ene-Liis Semper och Tiit Ojasoo. Jüri Nael ansvarar för ”bodywork”, som jag utläser som koreografi.

Smacket skvätter, kanske det är just krigsåren som avses med ”43”? Med #metoo i huvudet (och hjärtat) funderar jag extra kring den manliga brutaliteten, som drabbar kvinnorna, men också männen. Denna smutsiga byk kan läsas på många sätt, den går hårt emot religiös fanatism och religiösa svepskäl. Och den rymmer även, men mycket litet, humor.

Europa eller Estland eller allt – detta är effektiv geggamoja som lämnar ett klafsande avtryck också i sinnet.