Foto: Matilda Rahm 

Lotta Olsson-Lolo Amble

Svärmor kommer!

Klara Soppteater/Stockholms Stadsteater

Jag både viker tvätt och är trefaldig svärmor; klart att Marie Göranzon får mig att rysa. Av insikt, bekännelse och ånger. Hon bara väller in med sin shoppingvagn, en äkta ”dramaten”, full med (vikt!) tvätt, planering, förnuft och beskäftiga synpunkter.

Den lilla pjäsen för Klara Soppteater på Stockholms stadsteater är skriven och skapad av personer ur den generation som har en svärmor just som denna; utmärkt på alla sätt, utom att hon …ja, vad? Bara kommer, liksom. Alls inte elak, tvärtom. Hjälpsam! God! Lotta Olsson och Lolo Amble har skrivit för en autentisk svärmor och hennes svärdotter i verkliga livet, Marie Göranzon respektive Catharina Allvin, mimare och dansare. Allvin gör den nästan stumma men rörliga rollen som svärdotter; Jonas Malmsjö, verklig make och son, hörs läsa dikter och står för musiken. Lolo Amble är dessutom Marie G:s dotter. Men denna familjeaffär till pjäs handlar inte om just dessa gener, utan om lustigt eller kusligt bekanta allmänna drag.

Texten är nätt och lätt, den behöver så väl få vila i armarna på en fysisk teater där Marie Göranzon kan briljera på nytt sätt. Vi är vana att se henne bemästra stora texter på stora scener, här sjunker hon ner på en stol och sätter sig skönt tillrätta i ett litet format. Till och med dansar, light. Scenen där handdukar vikes är en liten fullträff av tjatighet som fångar den onödigt instruktiva tonen som, liksom av sig själv, rullas in i frottén.

Den unga kvinnan med alla sina plastprylar som sammanfattar stressat familjeliv i ena vågskålen, i den andra en Grande Dame, praktiskt elegant, säker på sig själv och sin betydelse, stadig som en rullväska. Det grånade publikhavet sörplar soppa, man tänker. De där partierna om att hustrur är utbytbara men mamma består; det är inte vackert och är det inte passé? Något så dumt skulle jag aldrig säga – men annat. Svärdotterns vickande, förmanande pekfingers dans som följer svärmors alerta tunga; det räcker.