Törnrosa

Koreografi: Márcia Haydée efter Marius Petipa

Kungliga Baletten

Först ut av de högromantiska succéerna i St Petersburg i 1800-talets sista decennium av Tjajkovskij-Petipa, var Törnrosa. De tre verken, Törnrosa, Svansjön och Nötknäpparen, är alltjämt stöttepelare för de danskompanier som vill behärska den klassiska baletten, men för dagens publik är Törnrosa nog den den mest problematiska.

Medan Svansjön har en tragisk och utvecklingsbar kärna och Nötknäpparen har sin muntra julstämning saknar Törnrosa dramatisk nerv. Den gamla folksagan om prinsessan som sov i hundra år är dess stomme, men huvudpersonerna får i sagan inte mycket utrymme för dramatisk utveckling. Hon sover! Han råkar av en slump på det överväxta slottet. Medan Svansjöns olycklige prins är mycket tolkningsbar liksom den till svan förtrollade kvinnan, är det nästan omöjligt att få till en karaktär, en profil på Törnrosa.

Jag grubblar på om det inte borde gå ändå, åtminstone när väl prinsen dyker upp borde någon slags mognad inträffa. Men det är som om det inte finns något engagemang i den riktningen i Haydées förvaltande av Petipas koreografi. Allt krut har i Kungliga Balettens version lagt ner på att lyckas genomföra hela den tre timmar långa aftonen med hög eller tillräcklig ambitionsnivå när det gäller dansen, men inte på att tolka den innehållsmässigt. Det är egentligen bara den onda fén, Carabosse, som skapar något av en intressant scenisk gestalt i ett hav av bokmärken.

Mats Eks fria och nya läsning av Törnrosa från 1996, först skapad för Hamburgoperan och sedan dansad av Cullbergbaletten, Göteborgsoperan och andra, skrotar sagan men tar fasta på dess psykologiska botten av frågeställningar kring ett uppvaknande. Aurora fastnar i drogernas garn, men vaknar upp och börjar leva ett ”riktigt” liv. Marius Petipa och Màrcia Haydée stannar vid och frossar i folksagans arketyper, men den koreografiska planritningen har svårt att matcha Tjajkovskijs makalösa variationer och ter sig märkligt enahanda, dansmässigt sett.

Törnrosa i denna nyklassiska Petipa-Haydée-tolkning har funnits på Stockholmoperans repertoar sedan 2012 (och hade premiär hos Stuttgartbaletten 1987). Denna vår har den fått nypremiär, med fyra alternativa dansare instuderade för huvudrollerna – prins, Aurora, Carabosse och den lila, goda fén.

Jag ser den en helt vanlig kväll med vanlig publik – många pensionärer och balettintresserade barn i bänkraderna. En så kallat vanlig publik är på många sätt intressant: applåderna blir som kvitton på vad som var bäst i ordets omedelbara mening. Och inget får så många och intensiva applåder som musiken! Vilket slår huvudet på spiken: Hovkapellet formligen dansar fram allt gnister, all spritz, glans och mullrande, ondskefull dramatik under ledning av Philip Ellis. Det måtte vara roligt att spela Tjajkovskij och spelglädjen smittar från orkesterdiket och man hinner tänka: otroligt hur denna kompositör föregriper filmmusiken, hur han fixar en palett med färger man inte riktigt visste fanns.

Dansen kan helt enkelt inte mäta sig med denna briljans. De bleka variationer som bjuds från en fé till en annan blir lätt långtråkiga, och den stackars Aurora får inte mycket att bita i annat än tekniska utmaningar. Några ohyggligt svåra balanser vill inte lyckas när jag ser Mayumi Yamaguchi genomföra dem; hon satsar på flickaktig älsklighet över hela linjen, vilket blir lite trist. Daniel Norgren-Jensen har eleganta, långa linjer och är en klassisk ”danseur noble”, men utöver prestationen med utsträckta jetéer och utmanande svåra serier av hopp blir också själva tolkningen av en man som just upptäckt kärleken platt. Man får sluta den övermåttan hemska Carabosse i sin famn! David Kupinski ser ut att trivas med att vara diabolisk och hanterar den stora svarta, lätta slängkappan som döljer asssiterande djävlar suveränt. Den goda lila fén som vakar över Törnrosas unga liv blir också märkligt anonym med sina ständigt lyftade armar.

Fjärde aktens bröllopsfest bjuder som sig bör på parad från sagans värld med Ali Baba, Fågel Blå, Snövit och de sju dvärgarna och Rödluvan och vargen. Det är roligt, men en slags revy helt fristående från helheten. Och en tröst inte bara för barnen i publiken efter två timmars uppvisningsdans. Att de korta minuter då vargen jagar lilla Rödluvan kan bli riktigt dramatiska är ett bevis på att dans kan skapa laddad stämning på ett utrymme stort som ett frimärke!

Dessvärre vilar en känsla av plikt och ett måste över denna koreografi. Till slut sitter jag med famnen full av frågetecken: hur ska den klassiska baletten bevaras? Hur ser ett förvaltande av en tradition ut? Hur viktig är prestation och korrekthet i rörelsernas utförande? Och hur kan vi någonsin återskapa det sena 1800-talets syn på tradition, könsroller, drömvärldar och sagodramatik? Modernismen trampade redan i farstun när verket uruppfördes; men är en ”klassisk” Törnrosa tradition eller bara konservatism?

Tjajkovskijs musik framkallar inga tankar på dammighet eller avtagande angelägenhet. Det borde inte heller en urtida saga göra, evigt tolkningsbar och hållbar. Men dansen och dansandet ser ut att ha fastnat i de framväxande törnrosornas taggiga och svårforcerade mur mot tiden.