Ulf Stark är död; men efter sig lämnar han långa rader med böcker som redan blivit klassiker. Böckerna är basen, men till hans intressanta sidor hör att han gärna själv skrev filmmanus till de av böckerna som filmades. Och han skrev eller dramatiserade åtskilligt för dockteater, som han tyckte mycket om. Bland de senast spelade är Syster från havet som Ulf Stark skrev på beställning för Marionetteatern/ Stockholms Stadsteater. Den berättat om ett av de 70 000 finska krigsbarn som kom till Sverige under andra världskriget – en historisk händelse som har fått ny aktualitet. Ungefär en fjärdedel av barnen blev kvar i Sverige; de var bara två, tre år när de kom, och ett par år senare hade de förlorat anknytningen till Finland. Senare blev pjäsen också en bok; Stina Wirsén som designat dockorna skapade bokens bilder.

Så här skrev jag om Ulf Stark för några år sedan och detta hans speciella intresse för att visualisera sina böcker; en hel del blev dockteater, faktiskt:

”Ulf Stark skriver både bilderböcker och kapitelböcker och till dem som filmatiserats har han själv gjort filmmanus. Boken Dårfinkar och Dönickar som utkom 1984 brukar ses som hans genombrott, och den blev en mycket populär tv-serie. I den långa raden priser och utmärkelser som Ulf Stark fått bör särskilt nämnas Nils Holgersson-plaketten 1988 för Jaguaren från året innan, samt Deutscher Jugendlitteraturpreis 1994 för Kan du vissla, Johanna? från 1992. Jaguaren, en bilderbok med nattligt fantasifulla bilder av Anna Höglund blev dockteater redan 1987 på Dockteater Långa Näsan, som vid den tiden fanns på Stockholms Stadsteater. Regisserade gjorde Tomas Alldahl i en stor och vacker uppsättning med dockor av Eva Grytt.

År 2012 har den gjorts med skådespelare/dansare, dockor och projektioner av Regionteatern i Blekinge och Kronoberg i Växjö, i regi av Juan Rodrigues, en annan regissör med vana vid dockor. Samarbetet för böckerna med mycket kvalificerade bildmakare är omfattande: Matti Lepp, Anna Höglund, Stina Wirsén och senast med Charlotte Ramel i Kanel och Kanin, som ser ut som rena, rama dockteatern redan på boksidorna. Två böcker har Ulf Stark dessutom illustrerat själv: Märklin och Turbin samt När jag besökte himlen. Bildmässighet och bildfantasi öppnar genast dörrar till dockteater.

– Dockteater ligger nära bilderboken, och bilderboken ligger nära poesin, säger Ulf Stark. Det tycker jag om. Ett manus för dockteater är mer impressionistiskt, det liknar filmmanus som jag är van vid, där man klipper mellan scenerna i högt tempo. Till skillnad från vanlig teater kan man gestalta ”utomhus” lätt på dockteaterscenen, man kan byta miljöer och mellan ute och inne snabbt. Bara öppna en väska och veckla ut något helt nytt. Spelplatsen är i åskådarens huvud på dockteatern. På den vanliga skådespelarteatern är ändå teaterrummets tak också tak för alla.

– Systern från havet handlar om ett finskt krigsbarn som evakueras för en period till Sverige, och på dockteatern var det möjligt att skildra avståndet, de två kusterna vid havet. Hur väldigt långt hemifrån lilla Sirkka är under sin tid i Sverige. Att man kan ha dockor i olika storlekar för långt bort och nära är också effektivt för berättandet. Egentligen är jag nog lite lat, och det är något mycket tilltalande med den här enkelheten.

Miljöerna i Ulf Starks böcker är oftast svensk vanlighet, lägenheter och villaområden av mer modest slag som skulle kunna ligga var som helst i Sverige. Inte sällan anar man hans barndoms Stureby, grannförort till Enskede söder om Stockholm, liksom att tiden kan vara ett 1940- eller 50-tal som i Kan du vissla, Johanna?, Ulf Starks egen barnatid, han är född 1944. Vissa personer eller typer är återkommande, har det påpekats, som den bohemiska mamman och den kloka morfadern, samt – långt före dagens genusdiskussion – könens förväxling. I Dårfinkar och Dönickar tas flickan Simone för pojke, vilket är upprinnelsen till bokens handling.

Den välbekanta ramen och den raskt framryckande berättelsen till trots, finns alltid en diskussion om livsstil, tidens roller, generationers behov av varandra och omvända roller för barn och föräldrar, som i den roliga Sixten, om pojken som ordnar en fru till sin pappa. Klipska barn som löser problem åt aningslösa vuxna är en röd tråd genom författarskapet. En annan tråd, kanske inte röd utan drömskt blå, är den som diskuterar existentiella frågor och den kristna traditionen. Rättrogna har blivit upprörda över den förtjusande djävulen Lilla Asmodeus som tar sig upp på jordytan och får smak på livet så som det leves här. I Ängeln och den blåa hästen återges och diskuteras skapelseberättelsen från Bibeln, men med en liten besvärlig gudsgestalt, omnipotent och trilsk som en femåring, som blir avundsjuk på relationen mellan den vackra ängeln och den stiliga hästen. Båda böckerna är i lite mindre format och har märkliga bilder av Anna Höglund, både naiva, romantiska och drastiska, och båda böckerna har blivit dockteater. Lilla Asmodeus på Långa Näsan, salig i åminnelse, och Ängeln och den blåa hästen på Dockteater Tittut. Ängelpjäsen blev dessutom ”vanlig” teater på Dramaten.

Ytterligare en uppsättning för Långa Näsan var Skuggflickan 2002, även den präglad av Ufl Starks oheliga allians med Anna Höglunds bildvärld och en sekulär, jämlik gudsbild. Skådespelare, dockor och skuggspel blandades i Inger Jalmert-Moritz regi där knubbiga planeter och talande hattar bjöd till generös teaterfest som nästan ställde Ulf Starks envetna frågor om Gud och människor lite i skuggan. Men varför så mycket dockteater? Kanske Ulf Stark har ljuva dockteaterminnen från barndomen, tänker jag. Men icke.

– Jag är inte säker, men jag tror att jag såg Kasper på Skansen och att jag tyckte det var lite skrämmande. Jag kunde inte känna någon större sympati för Kasper. Det var faktiskt först som vuxen jag såg dockteater som intresserade mig. I Italien, traditionell Pulcinella i Rom, väldigt brutal och väldigt rolig. Då kunde jag känna riktig lust inför dockteater!

Ulf Stark debuterade som författare redan i tjugoårsåldern med diktsamlingar och ett par romaner. Som vapenvägrare gjorde han värnplikten på AMS, salig i åminnelse den också, och blev sedan kvar på AMS som personalutbildare.

– Min chef hette Ragnar Thoursie och en som kom och föreläste för oss när vi skulle vidareutbildas var Tomas Tranströmer! Vem Tranströmer är behöver inte redas ut sedan han fick Nobelpriset 2011, men Ragnar Thoursie är en modernistisk poet, vars verk hade stor betydelse främst kring slutet av 40-talet och under 50-talet. En poetisk folkhemsbyggare: hans Sundbybergsprologen citerades ofta av Olof Palme i hans tal. Thoursie var Arbetsmarknadsstyrelesens byråchef fram till sin pensionering på 80-talet, och gjorde därefter en litterär återkomst. 2009 utkom hans sista och mycket uppmärksammade diktsamling, Sånger från äldrevården.

Ulf Stark fortsatte att arbeta halvtid på AMS när han började få inkomster av sina böcker, men så småningom kunde han bli författare på heltid. En ansvarskännande sådan som suttit på stol nr 16 i Barnboksakademin 1989-98, numera i Författarfondens kvalitetsgranskningsgrupp och som har deltagit i svenska utbytesprojekt med bl a Vitryssland.

– Jag har en rysk fanclub! Och en tolv, tretton böcker översatta till ryska, meddelar han förtjust. Boken Diktatorn är till och med tryckt i Vitryssland, och jag träffar Ulf Stark dagen innan han ska till Riga och tala om sina böcker. För att komma hem och vända och fortsätta till bokmässan i Riad i Saudi-Arabien.

– Ibland får jag lite försmädligt frågan om jag nästa gång ska skriva en ny bok om 50-talet. Men jag tror att en viss distans i tid är bra. När Marionetteatern ville beställa en pjäs, fick jag göra vad jag ville. Jag hade tänkt en del på ämnet med krigsbarn, men hade ingen direkt eller nära relation med det. Nu är jag väldigt glad att jag tog upp det i den här teaterformen, dockteater. Det är bättre än realism! Man kan gå djupare i problematiken, kontakten med publiken beror inte på en ytlig igenkänningsfaktor, utan den här pjäsen fungerar överallt och för barn med andra bakgrunder.

– Jag greps av de berättelser jag hade hört: att barnen uppmanades att vara tysta under överfarten på Östersjön, för att tyska u-båtar inte så lätt skulle kunna spåra dem. Att barnen uppmanades att ”tänka på någonting bra”, för att inte vara ledsna. Jag tänkte mig först att det på teatern skulle bli en ljudvägg av ekon, av röster. Det blev inte riktigt så, men jag tycker att det är väldigt roligt att Helena Nilsson blandar olika former i sin regi. Systern från havet har visats också för nu gamla personer som själva var krigsbarn, det var en stark upplevelse. En del kom ihåg saker som de inte tänkt på i sin övergivenhet. Vid den här tiden undvek man mer att tala om sina upplevelser. Min fru, Janina Orlov, (översättare, författare och litteraturvetare med rysk bakgrund) har en far som var med i andra världskriget. Han gick bort i slutet av förra året; han ville aldrig berätta om vad han varit med om. Först när han blev äldre och fick direkta frågor, började han berätta.”

Ulf Starks böcker är översatta till många språk, när det gäller Kina än så länge bara till Taiwan-kinesiska, inte mandarin. Samt till koreanska och japanska. Pjäsen gästspelade dock i Chengdu Kina, en lång väg att fara för uppsättningens  trasmattor, cykeln och hunden Toiivo.

(Texten publicerades i en presentation av svensk dockteater 2012 inför en internationell festival i Chengdu där Syster från havet deltog. )

Publicerades på Scenkonstbloggen, 13 Juni 2017.